Den kulturella nivån dalar

Jag har väl alltid sett mig som en relativt kulturintresserad person. En tänkande, samhällsanalyserande människa. Litteratur á la Hjalmar Bergman och gamla svartvita filmklassiker har legat högt upp på listan för vad jag velat vara i närheten av. DN Kultur ligger dagligen på köksbordet (dock ofta oläst)och klagomålen på den allmänna skräpkulturen haglar. Jag vill egentligen klanka ned på reklamtevens patetiska nivå och stänga av radion så fort ordet schlager nämns. Eller EMD, BWO, OLA eller någon annan bokstavkombination. Men.

Viljan överensstämmer inte med verkligheten. För i verkligheten är kulturell inte ens ett ord jag kunnat uttala den senaste tiden. Kunnat stava, på sin höjd. För när livet inte riktigt fungerar så försvinner även drömmar och krafter. Det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag - eller hur är det nu det står? Den kulturella öken jag befinner mig i är ytterligt tydlig. Det mesta jag uppnår är väl att skumma igenom ICA:s reklamtidning Buffé. Eller varför inte sträckläsa Sofies Mode. Eller, håll i hatten, sträckse någon värdelös serie, spela in Runway Project eller glutta på 3:ans söndagsfilm - med behållning.

Den kulturella avgrund som min själ har gjort ett djupdyk i är djup och mörk och geggig. Där ryms det mesta en kulturell-wannabe egentligen inte vill veta av. Segt, soggigt junk som mals runt i en kvarn. Där blandas Idol-Danny med Expressens fredagsbilaga, skvalradioprat på Rix FM med modebloggar och Sex and the city-filmen med Top Model.

Men viljan finns där. Och drömmen. För någon gång vill jag kunna kalla mig kulturell utan att behöva vara rädd för att bli påkommen som lögnare. Eller drömmare. För det är nog det jag är. En kulturell drömmare som inte någonsin har varit i närheten av att kunna ta ordet vid min mun. Men först ska jag se ett avsnitt av Lyxfällan och läsa lite ur min senaste Glamour. Jag är nog lite kluven. Hat-kärlek kallas det.

När människorna är borta..

Tänk vad livet blir roligare med lite husdjur. Jag har glömt bort vilken glädje som djur kan ge. Under barndomen upptog djuren halva min vardag i form av kaninhoppning, hästar i stallet, matvägran för allt annat än vegetarisk kost, och ett ytterst aktivt medlemsskap (jag var vice kassör!) i föreningen NSMPD - Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Förkortningen har nu har nu bytts ut till enklare namn, dock utan mig som medlem. Men djurvän är jag fortfarande och kanske mer än tidigare.

Med två vimsande lurvbollar på hemmaplan är djuren närmare än någonsin. De är överallt! Står säckar med ren tvätt (eller ännu hellre: ren, blöt tvätt) så ska de i, är dörren öppen ska de ut, är maten framme ska de fram, ligger något på golvet ska de hoppa upp, ja, det är väl bara när dammsugaren eller svabben dyker upp som de håller sig undan. Och sprider hår gör de i mängder. Blomkrukor åker i backen och jorden i blommorna krafsas ned på golvet. Mattorna flyger runt när de tu, Pärlan och Ghosti, leker tafatt runt hela lägenheten. De stökar till, yr runt och springer in i garderober och hårar av sig. De gömmer sig i byrålådor, jagar flugor frenetiskt, dricker vatten ur kranen och klättrar på gardinstången. När människorna är borta dansar katterna på bordet...minst sagt...

Men oftast slöar de i varsitt hörn. Softar och tar till vara på livet. Gör sig ingen brådska. Njuter av den lugna tillvaron. Ack så trevligt när båda springer i kapp fram till dörren så fort någon sätter nyckeln i låset. Bäst att låta dem fortsätta dansa, för utan dem vore hemmet inte det samma.

Ord på vägen

Livet kan ta sig intressanta vändningar. Minst sagt. För inte kunde jag tro att det mest passande citatet för mitt liv just i detta skede skulle vara taget från den näst intill kultförklarade superbombastiska multiironiska chickflick-serien Sex And the City.

Men ibland förvånar man sig själv att finna talande ord i de mest förvirrande sammanhang. Inte så att orden på något sätt har varit som en uppenbarelse och hjälp i mitt inre, som andra ord i lite mer djupare sammanhang kan vara.

Nej, snarare handlar det om en tanke som väcktes i mitt inre när yviga Carrie i SATC uttalade orden i ett melankoliskt avsnittsslut i säsong 5. För precis som i citatet så känner jag det. Det är dags att gå vidare nu. Vidare mot nya mål och se det förgångna som en erfarenhet att bygga vidare på.

Trots smärtan kan jag ändå se att hårda dagar och svarta stunder har givit mig värdefull kunskap. Om mig själv. Om livet. Utan att låta för pretentiös eller melodramisk vill jag faktisk säga att det har gett mig ovärderligt perspektiv på tillvaron. Kanske lite för pretto, men låt gå. Det är aldrig för sent att bli den man var tänkt att vara. Och så gammal är jag faktiskt inte än.

"Det förflutna är som ett ankare som håller fast oss.

Man kanske måste släppa taget om den man var,

för att förvandlas till den man ska bli."

- Carrie i SATC

Ett försök

Ännu en gång. Nu försöker jag att ta mig an bloggandet. Ny kraft är på intågande. Men denna gång blir skrivandet inte lika frekvent och frenetiskt. För då kommer det att sina. Men mina fingrar längtar efter att få knappra på tangentbordet.