Hyllning av en vän

Min vän Moa är en av de mest kreativa och begåvade människor jag någonsin känt. Hennes öga för såväl ord som bild är helt enkelt makalöst. Hennes känsla för att fotografera imponerar. Efter alla mina försök att börja blogga är det alltid hon som peppat mig att fortsätta.

För att hylla min fantastiska, kreativa vän Moa som faktiskt fyller år idag (supergrattis!) vill jag på min lilla blogg länka till hennes überblogg där hon lottar ut tre av sina egna helt bedårande blomsterfotografier (se bilden).

Klicka här (klicka på ordet "här") för att komma till hennes giveaway. Passa på att vinna ett originalfotografi, en dag kommer hon att vara ett känt namn ;o)

Största möjliga tystnad

Jag upplever en slags hatkärlek till tystnad. Jag älskar den för dess kravlöshet, för dess renhet och djup. Däri finns allting som jag söker och som jag inte visste att jag sökte, och där finns tillvarons allra innersta kärna. I tystnaden kan jag känna vördnad inför de skeenden som livet kräver att jag måste gå igenom.

Tystnaden har varit både min vän och min fiende under flera längre perioder, vid retreater tillsammans med andra människor. En hel helg med alla dagens stunder, ändå från frukost till kvällste, utan att yppa ett enda ord har varit både krävande och läkande. Den självvalda, medvetna tystheten får en annan betydelse då jag vistas med andra; då är jag inte ensam i min tystnad, den sätts i ett större sammanhang.

Vid två längre och två kortare tillfällen har jag medvetet sökt mig till denna, för mig nästintill nödvändiga, ljudlöshet. Med van hand slår retreatledaren i en liten klocka och leder de medverkande in i silentium, och avslutar på samma sätt då det är dags att återvända till den brusande verkligheten. Tiden däremellan avsätts för de egna tankarna i den egna stillheten som inrymmer mer än miljontals tysta ord. Den absoluta tystnaden lockar mig med sin frihet och sitt okonstlade sätt.

Samtidigt är den för mig ibland något av ett hot. Då, när fåglarna upphört med sitt kvittrande och stjärnhimlen inbjuder till en stunds beundran, borde jag kunna se upp och njuta av stillheten. Men när tystnaden blir alltför påträngande sätter örats symfoni igång som för att vilseleda. Då är tystnaden inte längre välkommen. Tinnitusen förändrar med ens min närmast vördnadsfulla inställning till icke-ljuden utanför mitt huvud till någonting i stället skrämmande.

Dock hellre tystnad, med risk att få besök av tinnitus, än ett sammelsurium av ovidkommande ljud.

Måndagskvitter

Fler än en väckarklocka krävs för att väcka mig ur min dvala.

Agent Coopers visdomsord

"Att unna sig" har blivit något av en slogan för dagens kommersiella och genomgående materialistiska samhälle. Detta unnande basuneras ut av marknaden för att ge oss stackars köpslavar en ännu starkare lust att handla det-där-som-man-egentligen-inte-behöver; det basuneras ut av det allsmäktiga sk media som vill att vi ska upptäcka att vi vill ha allt fler saker som vi inte visste att vi saknade.

Det är också ord som används av oss själva för att minska det dåliga samvetet när sedlarna tycks fladdra allt snabbare ut ur plånboken. Som en slags trösterik tanke att ta till då man är ledsen, arg eller deppig; då man är uppmuntrad, glad eller förväntansfull. Vid samtliga dessa känslotillstånd, och fler därtill, passar orden "jag måste unna mig något" in med sitt kraftfulla, förbarmande tilltal.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån att unnandet har en positiv sida. Bortsett från den materialistiska tanken i begreppet finns en läkande tanke att ta hand om sig själv och ge sig själv uppmuntran på ett sätt som inte har att göra med känslor eller som kan skapa dåligt samvete. Snarare handlar det om en slags livshållning att ta tillvara på dagen och stunden, ja, carpe diem och mindfullness i sin allra renaste form om man så vill.

Jag tar för vana att snappa upp kloka ord från många sammanhang och gärna där man kanske allra minst anar det. Till den senare skaran räknas nog orden från den kaffe- och pajälskande FBI-agenten Dale Cooper i tv-serien Twin Peaks som på alla sätt klargör tanken kring unnande. Vid ett besök på det lokala kaféet i Twin Peaks proklamerar han inför den lika lokala sheriffen att man varje dag måste unna sig något, ge sig själv en liten present (i hans fall - a cup of damn good coffee). Hans glädjestund på dagen var när den rykande heta koppen med kaffe ställdes mitt framför hans näsa, och han andades in kaffeångorna på ett närmast religiöst sätt.

Som av en händelse fann jag Coopers originalcitat på sajten unnasig.se som för övrigt tar detta med att unna sig på allra största allvar. Cooper har minst sagt fattat innebörden i ordet:

”Harry, I’m going to let you in on a little secret. Every day, once a day, give yourself a present. Don’t plan it, don’t wait for it, just let it happen. Could be a new shirt at the men’s store, a catnap in your office chair, or two cups of good, hot, black coffee. Like this.”

Själv har jag skapat min alldeles egna stund av unning på förmiddagen med en stor kopp egentillverkad kaffe latte med extremt fluffigt, sockrat, kanelindränkt mjölkskum. Då finns inte världen utanför, inte oro och bekymmer eller tankar på jobbsökande, sorg eller 30-årskris. Då finns bara jag och min latte.

Trädgårdssaknad

Under de fyra senaste månaderna kan jag räkna på ena handen hur många gånger jag har kunnat röra mig fritt i min egen trädgård. Att ta sig ut från stugan och ta sig fram till bilen har varit ett tillräckligt äventyr: att ta sig ned för den isbelagda trappen utan att halvt slå ihjäl sig, att skotta sig fram i knähög snö samt att krångla sig förbi manshöga snövallar väl framme vid bileländet har krävt energi.

Vid de ytterst få tillfällen då nöden (en iskall stuga) krävt att jag mot alla odds hämtat ved att elda i brasan med, har jag undrat varför i hela friden någon har placerat förrådet en halv dagstur härifrån med krav på snöskor och reccosändare.

Jag kan räkna de väldigt få gånger jag lyckats ta mig upp till den så kallade gäststugan (som för övrigt välkomnar gästerna med en massiv vägg av junk). Denna strapats, att ta sig ut, upp och in för att hämta en pryl har krävt förmågor som tillräknas äventyrare av de slag som för nöjes skull traskar upp på världens högsta berg utan syrgas. De onaturligt få gånger jag tagit mig upp till nämnda stuga under det de senaste månaderna har fått mig att tvivla på att vi någonsin kommer att ha några gäster här under vintertid (när stugan väl är ombyggd till sitt ursprungliga ändamål).

Att ens kunna ge de stackars små fåglarna mat har varit ett av stugans allra största bekymmer. Av någon outgrundlig anledning har matningen skett borta vid plommonträdet, en smärre vandring som krävt isdubbar och vadarstövlar. Av någon anledning har de glupska fåglarna också knaprat i sig enorma mängder fågelfrön så rundorna har blivit fler än vad som varit önskvärt.

Med denna utläggning vill jag liksom understryka hur behagligt livet i den lilla stugan på landet kommer att bli när vårfloderna väl tar med sig det nu smutsvita snöeländet och låter det forsa så långt bort härifrån som bara är möjligt. Att spatsera omkring i en snöfri trädgård kommer att kännas som ett himmelrike, en befrielse, och det kommer att dröja länge innan jag uttalar orden "måtte det bli en snörik vinter".

Tårar inför Uppdrag granskning

Jag har fortfarande en bitter smak kvar av gårdagens Uppdrag Granskning på SVT. Fallet utspelade sig en liten by norrut där en våldtäkt hade ägt rum och dom hade fallit. Förövaren var skyldig, bevis och vittnen fanns. Men istället för att ge den utsatta tjejen stöd, hyllade samhället den dömde pojken och hävdade att han var oskyldig. Trots att han själv hade erkänt.

Tjejen utsattes för påhopp, gliringar och rena hatkampanjer på internetforum och det var ingen hejd på vad folk trodde på i form av rykten och andrahandsinformation. De boende i byn hade som mål att krossa flickan och menade att hon hade hittat på allting. I inslaget uttalade sig en ytterst mesig präst om fallet, och hur han såg på det faktum att den dömde pojken kommit till skolavslutningen i kyrkan och delat ut blommor till sina vänner under rungande applåder och hejaskaror. Han tyckte att det var en fin gest.

Detta var nog det värsta jag sett på länge.

Att ett helt samhälle kan vända sig emot ett utsatt våldtäktsoffer och istället ställa sig på förövarens sida är inte bara olyckligt, det är rent av obehagligt, oförsvarligt och ytterst olustigt. Gemensamt hjärntvätteri.

Mitt i allt detta fanns en hjältinna som vågade stå upp för tjejen, någon som vågade visa sitt ansikte och säga rakt ut vad hon tyckte. En mycket ung tjej som på detta sätt visade sin enorma styrka och civilkurage. Och medmänsklighet. En tjej som nu får ta emot hyllningar från alla de som tror på ärlighet, värme och mod.

Torsdagens ilska kvitter

Märkligt att ett enda hinder på vägen gör att jag återigen befinner mig på ruta ett.

Tankar i ilskans stund

Ibland undrar jag varför motgångar ska uppstå precis då man börjat ta små, små steg framåt? Det är som att Murphys lag gör sig extra tydlig när man har som allra minst tålamod och som allra mest behov av lite uppmuntran. Murphys lag, eller den så kallade lagen om alltings jävlighet, slår extra hårt i stunder då stressnivån är i princip obefintlig.

I sådana stunder är man konstigt nog behov av någon som gormar och blir arg tillsammans med en själv. Jag tror att man behöver skrika ut ett tag för att sedan invänta återhämtningen, istället för att lagra ilskan på insidan. Åtminstone i stunder då nerverna befinner på utsidan, och när allting som kan tänkas gå fel går just fel.

Bäst är att stänga in sig i sin ensamhet och låta ilskans symfoni riktigt ta ut svängarna. Sämst är självklart att gorma så att det drabbar andra. Men det är väl tråkigt nog också den vägen som är lättast att gå just i ilskans stunder, och då blir ilskan mot en själv ännu större.

Men när ilskan vänds mot den skyldige, i dagens fall ett ruttet gammalt as till bil, sparar jag inte på krutet.

Onsdagens ljumma kvitter

Det är inte bara snö som solen smälter.

Vårens känslokompott

Jag kan fortfarande associera vårens annalkande till ungdomstidens känslokompott av både bubblande förväntningar och malande ångest inför den knoppande årstiden som väntade. Då jag förknippade den stundande värmen med en nervös känsla i magen av spirande förhoppningar, i kombination med en knipande oroskänsla i maggropen med ovetskap om att saker och ting inte skulle bli alls som jag hade tänkt mig.

Förhoppningarna grundades sig i att stora saker var på gång att ske, att lyckan äntligen skulle nå fram och att några av alla de önskningar och förväntningar som fanns i tanken skulle komma att uppfyllas. Vad alla dessa förväntningar egentligen handlade om var inte så viktigt men jag var helt säker på att våren var just den årstid som var anpassad till alla dessa överraskningar som hade legat begravda i smömassorna och bara väntat på att tina upp och äntligen göra entré.

Ångestkänslan var väl sedan själva frukten av att lyckoruset snart visade sig utebli, när den där bedårande vårkänslan med romantiken svävandes i luften visade sig vara en utopi. Ju varmare det blev och ju mer solen visade sig ju tydligare blev knipet. Den återkommande känsla av att inte ha hunnit med allt som skulle hinnas med i form av inköp av vårskor, hårklippning, planer inför sommaren och avsked av ännu ett skolår växte sig också allt starkare.

Varje år lurade jag mig själv att tro att det skulle bli annorlunda.

Hur mycket jag än slutligen våndades över det faktum att jag återigen hade blivit snuvad på mina dagdrömmar ville jag ändå inte missa showen. Varenda tecken på att lyckan/ångesten var i snabbt antågande ville jag fånga i min känslohåv: varenda solstråle, varenda citronfjäril, varenda blomknopp. Att missa någonting skulle vara ännu mer förödande än att vara medveten om det faktum att besvikelserna med all sannolikhet skulle komma att bli fler än de motsatta.

Idag kunde jag känna glädjeoron sprida sin värme och sin dysterhet i alla skrymslen och vrår i mitt inre. Våren är på gång, och jag ställer mig frågan: är jag verkligen redo?

Förändring av rädslan

Ibland undrar jag om det verkligen är möjligt att jag har förändrats så mycket eller om det är världen som snurrat några extra varv. Hur kan föremålen för ens egen rädsla se så olika ut efter tjugo år?

Kanske är det en kombination av egen förändring, åldrande och samhällelig förskjutning. Kanske har jag blivit härdad och nästan kvävd av all skräck och rädsla som nu tillhör den vardagliga lunken. Allehanda rädslor för miljö, ekonomi, hälsa, utseende, åldrande, teknik, världens undergång, fetma och terrorister snurrar runtomkring oss som ettriga flugor.

Mina då tioåriga taniga små ben skälvde av skräck, och mina ögonglober vidgades till det yttersta bara vid en skymt på tv av någonting som nu skulle vara helt ovidkommande. Idag rullar obduktioner, massgravar och likmaskar förbi på den platta tv-skärmen en vanlig onsdagskväll. Och det skrämmer mig inte. Jämt.

Har världen blivit mer galen?

Funderingarna har grott de senaste veckorna då jag plöjt igenom hela Twin Peaks. En serie som satte skräck i mig trots att det enda jag minns sedan den sändes 1990 är tre sekvenser - dvärgen i röda rummet, den vita cirkeln i skogen och när Ronnette Pulaski kom hasandes fram på bron. Även efter tio, femton, ja, tjugo år kunde jag känna rysningar längs ryggraden bara jag tänkte på dessa tre tagningar.

För några veckor sedan lade jag skräckkänslan åt sidan, köpte boxen i Gold Edition och sögs in i den galna lilla staden Twin Peaks. Allt för att ta reda på om jag hade blivit äldre och mer härdad eller om skräcken verkligen var så stor.

Efter drygt 30 avsnitt är jag besviken. Inte på kvaliteten, skådespelarna, karaktärerna, replikerna, miljöerna, stämningen, musiken eller handlingen, nej, på att jag under de mer än trettio timmarna framför skärmen inte darrade av skräck.

Visst, Bob var ju inte vidare trevlig, inte heller Leland när han var i farten. Windom Earle var heller inte så charmig, inte heller Leo med tvålslungan i högsta hugg. Men den totala upplevelsen av rädsla uteblev.

Kanske är det ändå bra så. Att känna skräck inför vajande träd, mörka skogar, ugglor, män med långt grått hår och skogshuggarkostym är inte det bästa för mig här på landet, med skogen och alla dess djur inpå knuten (inklusive just en uggla, fast i plast, som sitter på en vägvisningsskylt på skogsstigen) och en granne som är förvillande lik Bob. Jag kommer nog inte att ta vägen hem på stigen förbi ugglan i kolmörkret med ficklampa som jag gjorde flera gånger förra vintern.

Så lite rädsla lyckades Twin Peaks ändå frammana. Det bor fortfarande en tioåring i mig.

Tisdagens kvitter

Hur kan jag komma ifrån att det är jag själv som är min allra värsta fiende?

Upplivningsförsök

Eftersom mitt senaste inlägg på denna blogg gjordes för nästan exakt ett år sedan trodde jag att bloggen självmant hade slutat att existera, att den hade förintat sig själv på grund av inaktiviteten. Men på något sätt fann jag den vid liv, knappt med livsgnistan kvar men ändå med en slags energigivande aura omkring sig. För mig i alla fall. Syftet med bloggandet har för mig alltid varit extremt egoistiskt då jag skriver om mig själv och med mig själv som också kanske enda tänkbar läsare. Efter några upplivningsförsök och en liten ansning både här och där inser jag att den är i ett relativt dugligt skick. Än har den inte återuppstått men jag har gjort några försök att blåsa liv i den. Nya färger och ny bild kanske gör susen. Jag inväntar trots allt mildare vindar och lite ljusare tider, varför då inte bruka bloggen som en terapeutisk sinnad vän?

Så för att vara lite mer aktiv måste jag disciplinera mig, ja tvinga mig själv, att skriva inlägg. Som ett dagsverke. Eftersom jag ofta går på känsla när jag ska skriva kan det ibland gå långa perioder då jag helt enkelt inte känner för att formulera meningar. Nu ska det bli ett kort och ett långt inlägg varje dag tills jag får bättre saker att ägna mig åt under dagarna...