Om religionsvetenskap och bysantisk kyrkokonst

Att gå på föreläsning med Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm är inte något man gör varje helg direkt. Men så var fallet under gårdagen då mamma K, pappa G och lillasyster L begav sig till Saltsjöbaden för lite kulturell och religionsvetenskaplig glans. Egentligen var ju två av oss med som stöd för pappa G, som skulle föreläsa i Uppenbarelsekyrkan om teologen och ärkebiskoben Nathan Söderblom och hans uppenbarelseteologi. Så tillsammans med ett gäng professorer och andra lärda tog vi del av detta och varför utsmyckningen i kyrkan såg ut som den gjorde, och vad detta hade med Söderblom att göra. Utan förkunskaper i ämnet blev förmiddagen ändå berikande. Kyrkan var en av de mest annorlunda och vackra kyrkor jag skådat i detta land. Stilen var bysantisk, konst som kan härledas till östligt ortodoxa kyrkor, således ovanligt här i Sverige. En mängd färgsprakande, spännande konstverk blev föremål för min kamera, som verkligen fick kämpa med det dova ljuset utan blixt (se fler bilder här). Konst och arkitektur har alltid fascinerat mig, och detta kopplat till gamla kyrkor (som jag har en viss förkärlek till) blir något alldeles extra, särskilt om temat är något originellt och överraskande.

Vidare for vi till Grand Hotel för att intaga en alldeles förtjusande lunchmåltid i stora salen med vattenutsikt. Då det för dagen öste ned av regn blev utsikten något grumlig, men icke desto mindre vacker. En annorlunda dag i ett annorlunda sällskap blev något som förgyllde vardagen. För att göra sådant som man aldrig någonsin annars gör är spännande och intressant och lite av en utmaning. Kanske skulle fler liknande upplevelser göra livet lite mer berikande?

När hemlängtan växer sig stark

Filmen jag såg på bio i onsdags var på många sätt igenkännande. Kanske inte det att leva i en liten vindsvåning i Paris och arbeta nattskift. Nej, utan den del av filmen som representerade mormor Paulette och hennes våndor och skräck att flytta till ålderdomshemmet. Hur tiden där bröt ned henne och hur hemlängtan växte sig stor i hennes hjärta. Hemmets vrå är det allra tryggaste som finns, och placering i ett litet rum i utkanten av stan tillsammans med 100 andra åldringar, ter sig som en mardröm. Efter alla år inom hemtjänsten vet jag av egen erfarenhet att de flesta (som inte är mycket dåliga) verkligen vill bo kvar i sitt hem. Där allt är som vanligt. Där gamla hederliga rutiner finns. Där minnena finns bevarade.

Sekvensen i filmen får mig att så starkt minnas min egen mormor och hennes envetna kamp att till alla pris försöka att bo kvar hemma i sin lilla lägenhet på Långgatan i Nässjö. Kampen som mot slutet av hennes liv inte längre riktigt höll, då hon gång på gång ramlade och blev liggandes på det kalla golvet. Hemtjänsten var helt enkelt inte tillräcklig. Det nya hemmet, som faktiskt bara låg några hundra meter från det gamla, var gemytligt och andades lugn. Rummet var rätt stort, med balkong, stort badrum och ljusa tapeter. Ändå var det något som ständigt gnagde i mormors tankar. Varje gång jag hälsade på (det hann bli en hel del gånger under de två åren hon tillbringade där) såg jag i hennes blick att hon ville någon annan stans. Hon ville hem. Trots det mysigt inredda tv-rummet, ombonade korridorerna och utsikten mot gården. Men det var ju inte hemma.

I filmen gör Paulette och Camille en resa till det gamla hemmet. Där ska en veckas semester spenderas. Men första morgonen finner Camille att Paulette stilla har somnat in under natten. Hon var nu hemma i tryggheten. Där kunde hon vara lycklig och somna in. För mormor Jadwiga blev dock insomnandet på otrygg mark, i det nya hemmet, borta från den trygga vrån. Men att hon kom hem - det tror jag att hon gjorde tillslut i alla fall. Hon kom hem.

På bilden: mormor som ung.

Småland i Täljes lokaltidning

Efter några år som vikarierande journalist har en mängd urrivna artiklar och bilder samlats i en stor pärm. Publiceringen var till en början enormt fantastiskt stor. Varje liten textruta eller pytteliten bild var värd att riva ur tidningen. Urrivningen har jag ju fortsatt med under den period då jag producerade artiklar, men vissa har jag faktiskt struntat i. Men att få se sina egna alster i tidningen är fortfarande en skojig sak. När jag numera inte skriver i någon tidning men ändå fått bilder publicerade, är det med en kanske ännu större gläjde. För i två dagar i rad har två av mina inskickade bilder till Länstidningen här i stan blivit publicerade under rubriken läsarnas bilder. Två bilder från Kärrhults gård i Småland. Så nu har Småland fått lite reklam i 08-trakten.

Grafisk form

I den distanskurs jag för tillfället läser vid sidan av mina andra studier har jag fått bekanta mig med programmet Illustrator för första gången. Jag har alltid varit förtjust i grafisk form och layout, men att göra illustrationer har inte riktigt varit min stora grej. Den första uppgiften var att göra ett självporträtt - ett krav var dessutom att det måste vara likt. Okej, steg ett kunde jag försöka mig på. Men steg två, likheten, var ett snäpp svårare. Efter mycket knåpande fick jag ändå ihop något som i alla fall liknade en människa med långt hår. Likheten, jag det var däremot en svårare nöt att knäcka.

Några andra alster finns på denna länk.

Yrkesstoltheten måste komma fram

Filmen Tillsammans är man mindre ensam, gjorde ett starkt intryck. Jag kunde se mig själv där Camille gick och städade, dag ut och dag in. Hennes ständiga kämpande att orka med att hålla kvasten och tömma papperskorgen. Hur hon till grannen och den nye vännen Philibert Marquet de la Tubelière sa att hon arbetade på kontor. Själv arbetade han på museum. Faktum var att sanningen var en helt annan: för visst jobbade Camille på kontor, men inte med pappersarbete. Och visst arbetade Philibert på museet, men med att sälja vykort och affisher.

När jag efter andra turen till Spanien 2002 inte kunde finna något långvarigt arbete jobbade jag några veckor som lokalvårdare på sjukhusets BB. Nyfödda bebisar på jobbet varje dag, vilket var sött och skoj. Men samtidigt fanns en nedvärderande känsla inom mig - här går jag och städar andras smuts. Som om jag inte kan något annat. När någon frågade mig vad jag arbetade med svarade jag: på sjukhuset, utan vidare förklaring. För det var ju sanning. Med viss modifikation. Och det var varken sista eller första gången jag uteslöt vissa detaljer, för jag har haft många jobb.

I somras arbetade jag som lokalvårdare på Svenska Wolkswagens stora kontor. Med flera kontorsvåningar som arbetsplats var det ett tungt arbete, tidigare morgnar, tröttsamt och inte så vidare kreativt. Men för mig var det perfekt: eget ansvar, korta dagar, fysiskt ansträngande (gratis träning) och inte så krävande för min då uttröttade hjärna. Och då minsann - då bestämde jag mig för att så långt jag kunde inte gömma mig bakom en fasad och säga: jag jobbar på kontor. För mig var ju detta perfekt och då borde jag ju stå upp för det jag faktiskt gör. Att skämmas för att slava åt andra är inte rätt taktik - vare sig en själv eller någon annan kommer då att göra yrket mer hedervärt eller attraktivt.

I varje yrke måste finnas en yrkesstolthet: att få känna att man är oumbärlig, att man gör ett gott arbete, att man kämpar för sin inkomst, att man faktiskt gör sitt bästa för att hjälpa andra. Jag hörde alldeles nyligen en fiktiv, men talande, historia om att tjäna. Nu minns jag den inte så värst bra, men den utgick från en biografstädare som fick tre önskningar uppfyllda av en lyckofé. Då städaren så gärna ville bli en viktigt person, slutade det med att han efter flera chefspositioner var tillbaka i städarens roll. Det var där han kunde tjäna andra människor, där var han också viktig.

Det visar på alla människors värde i deras jobb. Det gäller bara att vara stolt över det man gör så får det också ett högre värde.

Prenumerationsundran

Ibland kan det löna sig att hoppa på värdelösa prenumerationserbjudanden för tidningar som absolut egentligen inte har en själv som målgrupp. Nappade på ett erbjudande från tidningen Tara (för kvinnor 40+...) då ett snyggt yoga-set i svart skulle ingå i det facila pristet av en femtiolapp. Då Tara ju har en något äldre målgrupp gav jag den direkt till mamma efter en snabbläddring. Vid senaste och sista numrets bläddring fann jag gratiskuponger till förhandsvining av den franska filmen Tillsammans är man mindre ensam, vilken jag till min lycka genaste bytte in till riktiga biobiljetter på Filmstaden.

Andra prenumerationserbjudanden har varit nästan lika lyckade. Tidningen Hem & Hus i 3 månader för 49:- inklusive en morgonrock (behövde en precis då), Glamour i 4 månader för liknande pris inklusive parfym och örhängen, Damernas värld i ett halvår för lite över en hundring inklusive nått-vad-det-nu-var. Ibland känns det som att man gör riktiga fynd. Eller så går man helt enkelt bara på tidningarnas lockelser och marknadsföringsknep.

Det som dock alltid har konfunderat mig är hur tidningarna verkligen tjänar på dessa erbjudanden, då säkert de flesta avslutar prenumerationen efter de betalda numrena. Finns det någon slags masstillverkning av premier av olika slag (ofta har olika tidningar samma premie) månne? Säkert är dock att många lika lättlurade personer som jag nappar på dessa rätt nördiga erbjudanden. Något man ibland får ångra... Förresten hörde jag att 3 nummer av Amelia + en rosa pilatesboll i storlek gigantisk bara skulle kosta 69:-. Det vore kanske något? (Eller inte...).

Ytterligare klagan

I dag var en "kul" (OBS: ironi) pendeldag. Det tog två och en halv timme att åka mellan skolan och hemmet. När det inte är nedrivna kontaktledningar, elfel, personalbrist eller blöta höstlöv på spåren (för att inte tala om halkan på vintern...!) så är det olyckor som har hänt. SL har så mycket att skylla på att inget längre biter. Konstant är det förseningar när jag ska åka pendeln. I dag hände det sistnämnda alternativet vilket gjorde att all trafik ställdes in mellan Flemingsberg och Tullinge. Detta resulterade i tågresa till Huddinge för att sedan tillsammans med ett par tusen andra vänta i 25 minuter tills en (alltså en!) buss kom för att köra oss till Tumba station där trafiken återigen skulle sätta igång. Så inproppad mellan 234 andra personer stod jag baklänges och höll frenetiskt i ett handtag och åkte runt hela Flemingsberg och Tullinge för att slutligen komma till en station där tåget (förhoppningsvis) skulle komma. Ytterligare väntan och så vips, var det bara en halvtimme kvar till hemmet...

Eftersom S aldrig verka vara med om trubbel likt mina undrar jag varför just jag så ofta råkar ut för detta. Glömmer aldrig när jag i vintras skulle åka till Märsta och sedan vidare till Arlanda för att hälsa på M i Umeå. I Tumba krashade hela pendeltågstrafiken och det blev ungefär samma visa som i dag, fast tre gånger värre. Jag kan säga att stressen var ganska påtaglig då risken var uppenbar att jag faktiskt skulle missa flyget.

Men det är väl bara att bita ihop. Nu är jag ju i alla fall hemma igen. Men på måndag bär det iväg igen med SL. Önskar bättre tur då.

Landet vs stan

Då varje resa in till Sthlm nuförtiden innefattar en gnutta panik och allmänt mankemang kan jag inte annat än att småle åt tanken att jag någon gång kanske är tvungen att arbeta där inne. I stan alltså. Denna tydliga Stockholmsfixering (läs: -rädsla) hos mig har verkligen tvingats fram av de omständigheter som råder, och var ingenting jag direkt trodde att jag skulle drabbas av. Men antagligen är det första skolveckans hysteriska inledning som fortfarande sätter skräck i mig. Jag har helt enkelt inte vant mig vid de miljontals stressade människor som fladdrar omkring mig när jag väl påbörjar projektet åka-till-skolan.

Tänker ofta tillbaka till tiden på landet, där lugnet hägrade och livet liksom rullade på utan pendeltåg och hysterisk mass-stress på t-banan med barn och ungdomar och businessmen och kvinnor och åldringar och all världens tänkbara (och icke-tänkbara) människor och människoliknande varelser (zombies) som rör sig där. Då var Skeppshult min ständiga omgivning, med kohagen utanför sovrumsfönstret (nästan) och närhet till skog och mark (inte för att jag någonsin utnyttjade det, men ändå). Det var också då jag insåg den enorma fokuseringen på huvudstaden.

Överallt - i tidningar, på tv, på radio - är det Sthlm som gäller. Allt händer tydligen här. Eftersom jag är en trogen prenumerant på Dagens Nyheter (som ju för övrigt i stort sett är en Sthlms-tidning) läste jag nästan enbart om vad som hände i Stockholmsområdet. Strejk på dagis i Solna. Caféägare i Fruängen demonstrerar. Barnen i förorten allt sämre på svenska. Etc Etc. Hade nog inte sedan tidigare insett hur insnöad man faktiskt kan bli av att bo i Sthlm med omnejd. Att knappt åka utanför länsgränsen. På sin höjd till Mariefred eller Trosa, men inte en mil längre. Livet på landet öppnade mina ögon för allt som finns utanför den lilla bubbla som man lever i som 08. Nu är jag därmed en aning kluven, men ack vad fort man kommer in i lunken igen! En gång 08 alltid 08.

Under min avslutande tid som journalist på tidningen Finnveden där nere fick jag in en liten hejdå-krönika (klicka på röda länken) då flytten till tokstan Södertälje var ett faktum. Där fick jag uttrycka den kluvna känsla som flytten skulle innebära. Och som jag faktiskt fortfarande har...för hur är det nu...när jag bodde i Skeppshult fick jag minsann stå upp för min 08-identitet och här får jag stå upp för den lantliga identiteten. Vilken är egentligen den rätta?

Nya stockholmska karaktärsdrag

Att spendera mycket tid i Stockholm är lärorikt. Man lär sig hur man går väldigt fort med blicken stirrande rakt fram. Man lär sig att knuffa sig in/ut från tunnelbanevagnar trots att en hel hög med människor står i vägen. Man lär sig att springa upp och ned för väldigt långa rulltrappor. Man lär sig att finna de mest märkliga sätt att hålla balansen i överfulla tågvagnar. Men kanske främst: man lär sig att verka oberörd, allmänt ointresserad av andra samt en aning arrogant. Utan att det är ens eget fel. Och utan att man egentligen bär något som helst ansvar. Eller?

Runtom i stan finns nämligen möjlighet/risk till en mängd olika situationer som kan innebära slipning av de nyss nämnda karaktärsdragen.

Scenario 1: Tidningsutdelare som kastar sig på en när man råkar gå förbi på morgonkvisten. De lockar med gratistidningar, står helst i klunga och ser skräckinjagade ut. Av ren protest ignorerar jag dem utan ens en liten blick. Okej, ibland ett tyst litet nej, men inte mer.

Scenario 2: Mobiltelefonförsäljarna förekommer helst på platser där många människor surrar. Som t ex på torg, gallerior eller... på univeritetet. För femte gången på kort tid har jag blivit påhoppad med frågan: vilket abonnemang ringer du med? Halebop, jaha, det är ju det sämsta man kan ha! Om man så ens tvekar en aning slingrar de in en i ett nät av lockelser. Att verka ointresserad är ett måste för att klara sig ur situationen. Eller helt enkelt att bara snorka förbi.

Scenario 3: Medlemsvärvarna som är från allehanda människorättsorganisationer som formligen sprider sig som en löpeld runt stan. Man blir bra på att gå kringelikrokvägar och se ut att ha väldigt brått när man stöter på dem en sisodär 43 gånger i veckan.

Så för att analysera mitt beteende kan jag ju konstatera att jag i dessa situationer blir just oberörd, ointresserad och arrogant. Jag tittar inte ens på människor som talar med mig och jag vill inte hjälpa dem (mot mina principer). Kanske är det helt enkelt en ren och skär försvarsinstinkt. Jag försöker intala mig själv att detta faktiskt är nödvändigt för att kunna existera i den stora staden. Annars skulle jag bli överröst med tidningar, telefonabonnemangen skulle göra mig bankrutt och föreningsmedlemsskapen skulle vara i överflöd. Och så kan man ju inte ha det. Även om man vill vara alla till lags. De gör ju faktiskt sina jobb!

Dansen i mitt liv

När jag var fem år gick jag på balett. Mycket avancerad sådan till och med - eller inte. Det jag minns är de obligatoriska kryptävlingarna där alla barn skulle krypa så fort de kunde medan de blev piskade (nåja) av en brutal balettlärardam med grått hår och vrålande stämma. Jag var livrädd för henne. Sedan slutade jag. Dans har efter denna upplevelse inte direkt varit särskilt högprioriterat i min tillvaro. Farmor tjatade på mig som 12-åring att jag minsann borde lära mig att dansa vals och andra gemytliga pardanser. Då, när killbacillerna fortfarande härjade, kunde jag inte tänka mig något värre än att just dansa med någon annan. Som tonåring var discodansen faktiskt inte någon vidare favorit, utan det var bara alla tuffa tjejer som kunde dansa coolt till Haddaway och 2 Unlimited.

Men vid 25 års ålder påbörjade jag min livs utmaning nere i mörkaste Småland - jag gick en buggkurs. Själv, till råga på allt. S som helst gör allt annat än att dansar, lovade dyrt och heligt att följa med en endaste gång, sedan fick jag ha buggen för mig själv. Och så blev det: i en rund gammal danslokal i Gislaved tillsammans med 60 andra unga och gamla mer eller mindre odansanta människor lärde jag mig grunderna i den fabulösa dansen bugg. Roligt, svårt, svettigt och socialt. Men dansen har sedan lyst med sin frånvaro. Kanske har jag ändå en dröm om att kunna sväva fritt, svinga med benen och liksom dansa mig fullkomligt salig. Att vara vig, smidig och alldeles, alldeles briljant på koordination och balans. Men jag får nog inse mina begränsningar: jag kommer aldrig att bli någon dansare. Men drömma kan man ju alltid få göra.

(Bevis på att jag och S ändå faktiskt har dansat inför andra människor, finns här).

Om dans och tommar kyrkbänkar

Eld och akrobatik i kyrkan? Hur vanligt är det? Inte så värst. Men i går fick jag se både det ena och det andra i S:ta Ragnhilds stora stenkyrka mitt i Södertälje centrum. Då framförde tidigare SM-medaljören i rytmiskt sportgymnastik Camilla Öberg dans till ackompanjemang av briljant dramatisk orgelmusik á la Bach. Dansösen svävade fram med bara fötter på det kalla stengolvet och tog hjälp av såväl eld, röda band, röd boll och rök för att förmedla sitt dansbudskap. Publiken (bestående av pensionärer samt mamma och jag) häpnade nog en aning då eldslukartalangerna visades upp i den mörka kyrkan. Effektfullt och mycket, mycket annorlunda uppvisning. Mäktigt tillsammans med orgelmusiken.

Det som förvånade mig var antalet tomma kyrkbänkar. Som alltid vid denna typ av tillställningar känns det som att publikantalet sviker. Södertälje, som förvisso inte är känd för att vara någon vidare kulturell stad, borde med sina 80 000 invånare kunna skaka fram mer än en handfull entusiastiska kvällskonsertbesökare. Tomma kyrkbänkar, och tomma bänkar överlag, har något sorgligt över sig. Så mycket som många missar - det kunde fått ta del av det jag just har sett. Sorgligt även för de som uppträder att inte få ha större publik. Men man får resonera som så, att de som var där åtminstone fick behållning av denna fina kväll. Jag var en av dem i alla fall. Och mamma (men hon var nog lite chockad).

Mitt hem är min borg

Jag har alltid varit en hemmamänniska. Velat ha det mysigt runtomkring mig och inrett med omsorg. Värnat om kvällar hemma och trivts i min ensamhet med te och en bok i handen. Därför blir jag mycket nostalgisk av att tänka på gamla lägenheter som nu inte längre är mina, utan har övertagits av någon annan. Bäst var ettan på 34 kvm invid kanalen där de stora båtarna tuffade förbi bara några steg från huset. Rutorna skallrade av dunk-dunk-dunket från motorerna. Dånet av dessa stora fartyg blev som en slags sällskap sådär på kvällskvisten och dess lampor sken rakt in genom fönstrena. Radhuset i Småland är också en pärla med kohagen nästan utanför sovrumsfönstret och stor gräsmatta till eget förfogande. Till och med egen torkvinda. Och nu - nu trivs jag bättre än någonsin.

Som hemmamänniska fäster man sig lätt vid boendet och allt som finns inom det, även saker (se några av mina favorithemsaker här. Favoriterna är också tavlorna i detta inlägg, som är mina egna målningar där jag målat mina egna versioner av Roy Lichtensteins tuffa motiv). Boendet blir som ens borg mot världen utanför. Där är allt mitt, där är allt precis som jag vill ha det, där är allt en trygghet. Som hemmamänniska blir man också kanske lite väl bekväm, då man trivs så bra att man kanske ibland väljer bort att ta sig för saker utanför hemmet. Det gäller att inte ta för hårt på vurmen för att avskärma sig från omvärlden. Som student med två föreläsningar i veckan är det dock lätt att bli en aning lat. I och med att skolan ligger så pass långt bort känns det ingen mening med att åka dit och sätta sig och plugga. Och på bibblan på stan får man ingen ro mitt bland alla skolklasser och schackspelare som barrikaderar pluggborden.

Så jag säger som Ferdinand: jag trivs bättre här...och njuter av att kunna göra precis som jag vill. Att gå från rum till rum och trivas med att detta är mitt alldeles egna hem (+ S:s förståss). Mitt hem är min borg.

Melankolikern talar ut

För att fortsätta berättelsen om Bloggneas tre karaktärsdrag, har turen (efter nostalgin) kommit till melankolin. Så även denna gång utgår jag inte från grundbetydelsen av ordet, ty det är något helt annat. Snarare är min definition lite nyare, lite mer allmän. Melankoli är nämligen ett begrepp inom psykologin som benämner en djup form av depression - en definition som i alla fall för mig var okänd. Snarare har jag tolkat ordet, som förvisso något svårmodigt, men inte alls på långa vägar så dramatiskt som den psykologiska termen. Jag anammar i stället definitionen av melankoli som den benämns i en ordbok: hoppfull sorgsenhet. Hur som haver är det just detta tillstånd som jag söker efter, vare sig det är rätt att kalla det för melankoli eller inte. Ord och begrepp har ju en tendens att anamma nya betydelser med åren.

För mig är melankolin förvisso en känsla av svårmod, men ändå en förtröstansfull sådan. Ljusglimar finns liksom i sikte. I min egen betydelse kopplas ordet snarare en aning till sentimentalitet. Någon har kallat det ett "välsignat dystert tillstånd" - livet går i moll men att det för den skull inte är trist, utan snarare vackert. För mig är det melankoliska något skört och bräckligt, men samtidigt så innehållsrikt och just vackert. Från en tidigare essä i ämnet (se här!) citerade jag några ord från en intervju: "Man kan njuta av att locka fram melankolin inom en. Det är skönt att få tårar i ögonen ibland, det rensar själen att tänka på hur skört och svårt livet är ibland". Just detta är så talande för den melankoliska människan, som griper tag i livets ömtålighet, dess essens, dess skörhet.

Hösten är särskilt lockande för en melankoliker som jag. När höstvindarna viner, löven ligger där alldeles gula på den våta asfalten, träden håller på att avlövas och septemberkänslan har kommit över en. Då finns det där, så självklar, så uppenbar - melankolins smekande sorgsenhet. Sorgsenheten över livets svåra, men samtidigt lyckliga stunder. För det är just det som är livet, allt det som melankolin vill locka fram. Hösten har verkligen sin gråa charm.

Pendlingsklagan

Nu efter ett antal pendelturer till huvudstaden (sedan jag började skolan) har jag kommit till insikt. Jag tycker inte om att pendla in till Sthlm. Bara att komma till skolan tar nästan två timmar för mig, vilket inkluderar promenad till bussen, busstur, pendeltågstur med stor trängsel, promenad (snarare spurt) till t-banan tillsammans med miljoner andra människor, tunnelbanetur (då man står så tajt att man ramlar än hit än dit - i dag klev jag en gubbe på foten), promenad till skolan där det är ännu mer folk än det var på tunnelbanan. För att sedan köpa sig en macka eller en kaffe eller liknande innan föreläsningen som vanligen startar klockan 13, krävs det sannerligen vassa armbågar och stort tålamod. Samt ca 30 minuters överflödig tid till att stå i kö.

I det stora hela kan jag konstatera att när jag på väg hem har klivit av bussen här i kvarteret och masar mig sakta hemåt efter en mastodontfärd (som jag ser det) i rusningstrafik - pustar jag ut och tänker: aldrig mer. Men så är det föreläsningsdax igen och pendlingen återupprepas. Har ingått en pakt med mig själv att inte någonsin arbeta i Stockholm. Att ha det så här varenda eviga dag (och under vinterperioden när tågen konstant är 20 minuter sena, huvaligen!) kan inte vara bra för någons hälsa.

Tänk om man bara kunde få teleportera sig från den ena platsen till den andra, så vips var man på jobbet/i skolan utan trängsel och förseningar. Vad enkelt livet skulle vara.

Det lilla vackra

I förra veckan läste jag i en damtidning en krönika om att ta tillvara på de små lyckliga stunderna i livet. Krönikören menade att det mest effektiva sättet för att bli lyckligare var att samla på små vardagliga lyckor. Smånjutningar. Hon menade att stora omtumlande glädjeexplosioner inte tillhörde det vanliga, och var ingenting man direkt kunde gå och vänta på. Smånjutningarna var viktigare.

Detta är en tanke jag burit på under några år. Att ta tillvara på de små, vackra sakerna som kommer upp i vardagen (varje dag). Det enda svåra är att upptäcka dem, att ta tillvara på dem, att njuta av dem. För de finns där, även om man inte alltid riktigt får syn på dem, det gäller att bli medveten om dem. I går infann sig ett sådant ögonblick då jag mitt i tristessens ögonblick köpte en stor kaffe latte och en kanelbulle och satte mig ned på en betongbänk och glassade i solen några ögonblick, innan jag var tvungen att gå till tunnelbanan och åka hem från skolan. Då tänkte jag verkligen: nu måste jag njuta att detta lilla ögonblick, för vem vet när det kommer åter?

Små fikastunder, vacker sol som silas genom lövverket, oväntat beröm från någon, en vacker blomma, en gullig hund, god choklad, en fin film - ja, vad som helst kan bli dagens smånjutning. Bara man passar på att unna sig lite vardaglig lycka. Fånga den. Uppmärksamma den. Ögonblicket av glädje mitt i livet. Kanske när man som mest behöver det.

För några år sedan skrev jag en krönika om just detta ämne. Finns att läsa här!

Fina fantastiska födelsedagspresenter

Att presenter tillhör en födelsedag går inte att komma förbi. Den som säger att det inte är okej att få och öppna paket måste luras - för presentöppningen är ju höjdpunkten (precis som när man var liten och slet upp alla paket). Den 27:e födelsedag som nyligen passerade bjöd på gåvor av både praktiskt och mindre praktiskt slag. Antagligen tillhör jag den kategori rätt tacksamma personer vad gäller gåvor - för jag gillar verkligen det mesta. Jag lever sannerligen efter devisen: det är tanken som räknas. Vare sig man får en liten blomma, ett dyrt smycke, en duk, en kakform, en godispåse eller en cykel. Tanken räknas i alla lägen.

På söndagen under familjefikat uppenbarade sig helt plötsligt ett nytt husdjur i lägenheten - i form av en grön kanin utan ben. Denna lilla rackare är på rymmen från en prettig designbutik i Sthlm, som jag och bror K såg när vi var inne där en sväng tidigt i somras. Jag noterade kaninen som världens sötaste prydnadskanin och kunde inte riktigt släppa den med blicken. K mindes de orden, och döm om min förvåning när jag öppnade paketet och skådade ett par gröna öron som stack upp. Passar perfekt i vårt gröna, fina vardagsrum. Har ju velat ha ett husdjur länge...

Lördagmorgonens stora överraskning var i form av ett gigantiskt paket som föregåtts av en hel del smussel. S har tillbringat mycket tid nere i källaren de senaste veckorna, och har liksom antydit att det har någonting med en kommande födelsedag att göra. Jag har försökt att inte vara så nyfiken, eftersom det skulle ha kunnat sabba allting om jag skulle gått trapporna ned till källaren i ett fejkärende och bara kika litegranna. Som man gör innan jul... Men finare, mer omsorgsfullt gjord present kan man leta efter - en smyckeshållare gjord av vrakved från Hönö - med belysning! Då jag tidigare har gjort tydligt att det skulle vara bra att ha någonting att hänga upp alla smycken på, tog han mig på orden och tillverkade helt resolut en egen variant. Så fin, så fin...

Så nöjd, så nöjd är jag med de fina saker jag erhållit denna helg. Mer än jag kunde vänta mig. Snarare - jag väntade ju mig bara det är tanken som räknas-presenter. Och det hade ju varit så bra det också.

Fler födelsedagspaket skådas här!

En svåger dimper ned i brevlådan

Kungar, nobelpristagare, kändisar...och så Gustav. Det är inte många man känner som är avbildade på frimärken. Men succén blev ett faktum när svåger min (S:s bror G), blev lokalkändis i Småland då han hamnade på frimärke, utövandes sitt yrke som ytbärgare. Jag och S har letat efter detta märke då det kom ut för några månader sedan, men inte lyckats ramla på det på något postkontor. Men nu i veckan damp det ned i brevlådan fastklistrat på ett mindre paket. Så nu är det dokumenterat och sparat. Dock är G (den lilla blå gubben som hänger i linan från helikoptern) inte optimalt avbildad eftersom ytbärgarna faktiskt värnar om att ha ytterst färgglada kläder på sig, för säkerhetens skull. Men man kan ju inte få allt rätt...

Födelsedagen - förväntningarnas dag

Födelsedagen i lördags blev en ypperlig sådan. Att fylla år har med åren inte fått minskat intresse från min sida. Förväntan och nyfikenhet ligger fortfarande kvar, djupt förankrad hos det lilla barn jag fortfarande känner att jag ibland är. Kanske handlar det om att en gång per år faktiskt bli ihågkommen och uppmärksammad för den man är, inte det man gjort eller gör. Ett mycket trevligt påfund. För det man gör kan ibland tendera att vara det absoluta fokus. Man frågar inte nya eller gamla bekantskaper vem de är, utan vad de gör och kan tänkas göra inom snar framtid. Det speglar inte alltid personlighet, värde, egenskaper och känsla. Snarare är det en fasad utåt. Vare sig man vill eller inte - det man gör är inte ens värde. Även fast det ibland verkar kännas som att alla ser det så.

Tillbaka till fokus: födelsedagen. Då jag egentligen hade tänkt att låta dagen passera ganska obemärkt förbi (av ren lathet) lät jag i stället några vänner ramla in på en fika. Positivt. På söndagen gästade familjen vårat hem för ytterligare en fika. Så nu har här fikats ett flertal gånger. Och tur är väl det - fikafantast som jag är. Födelsedagen är nu alltså över och det är bara att vänta på nästa. Hur jag då ska kunna tackla att jag blir närmare 30 än 25 är sen en annan fråga...

Blommiga rosendoftande semesterbilder

Letade efter lite blommiga foton till en skoluppgift och fanns bland annat dessa vackra alster. från Köpenhamnsvistelsen i somras. Den blommande innergården är sannerligen en fröjd för öga och sinne. Känns riktigt somriga såhär i hösttider...

Fler Köpenhamnsbilder finns här!

Språkvärlden är liten

För någon vecka sedan damp Språktidningen ned i brevlådan. Något för språknördar nu efter att Språkrådets Språkvård lagts ned - tidskriften som erbjöd torra men fascinerande texter av olika professorer. Denna nya variant är populärvetenskaplig och har stora glossiga bilder; rubriker och linjer i all världens kulörer och kändisar som talar ut (inkl. Herr Lindström). Språkforskningen ska nu göras ball med hjälp av snajsig och upphottad grafik. Som om inte Språkvårds stela svartvita layout i två-spalt var tillräcklig liksom? Håller med en bloggare som skriver: "Språktidningen är del av en mediekonspiration. Ska denna glättiga, fördummande, med irrelevanta och tillgjort 'streetkreddiga' bilder ersätta klassikern Språkvård? Sorgligt; man får väl vända sig till filateli, nu när möjligheterna till att vara nörd på språkområdet tycks totalt kringskurna" (kortat citat).

I alla fall. Då jag nyligen ingått en pakt med mig själv att låta pendeltågsresorna till och från skolan vara en frizon utan pluggande, har Språktidningen blivit min resekamrat - för den måste ju granskas. Och vips, mellan artiklar om lajvande fejk-orchers påhittade vokabulär och runstensinskriptioner upptäcker jag att den språkliga världen är yttepytteliten. För i ena artikeln intervjuas Birgitta Lindgren på Språkrådet som har hand om nyordsarbetet. Henne intervjuade jag då jag skrev B-uppsats om just nya ord i svenskan. På ett annat uppslag möter jag min C-uppsatshandledare som uttalar sig om hennes forskning. Under min färd med skruttåget gläds jag åt igenkännandet, men gråter en skvätt åt nedläggningen av Språkvård. För den nya tidningen, den är för modern.

Favoriter: Konserter i modern tid

Vissa klagomål har således framförts gällande favoritkonserter. Därmed gör jag i detta inlägg en utvidgning av tidigare listade konserter - men nu i modern tappning. Därför: en lista på tre favvisar som setts under det senaste året:

1. Depeche Mode på Stadion. En oväntad upplevelse för min del skedde förra sommaren då jag och K såg synthgiganterna Depeche Mode (med 30 000 andra åskådare). Konserten var makalös även för mig som inte lyssnat på dem så ofantligt mycket. Men med 7 plattor i Mp3:an lyssnade jag in mig ordentligt månaderna före. Och det var det värt. Walking in my shoes, Precious, I feel you, Personal Jesus och Enjoy the silence var några av de största låtarna som spelades. Därtill en bunt andra pärlor. C o o l t, är rätt ord att beskriva denna konsert.

2. Tomas Andersson Wij på Rival. Tomas eller TAW, eller vad han nu kallar sig, har tidigare mest legat och dammat i bokhyllan bland de andra kompisarna i CD-samlingen. Har lyssnat, men mest sporadiskt. För några månader sedan skedde dock en Wij-uppenbarelse då jag plötsligt insåg hans poetiska låttexter och enorma musikalitet. Kanske behöver låtarna mogna till sig lite och invänta tider då de passar in i livet? Spelningen på Rival ökade intresset ytterligare, för en sådan bra liveartist skådar man sällan: Wij var som en blandning av en vismusiker och en historieförtäljare av makalöst hög klass.

3. Loney, dear på Nalen. Emil Svanängen, som är den ende egentliga medlemmen av bandet (han gör all musik och spelar alla instrumet själv på plattorna, men vid scenframträdanden har han med sig ett gäng musiker) har jag följt i några år. Först såg jag honom på scen ensam med en gitarr, knappt igenkänd. Några år senare står han på scen i Nalens vackra lokaler och fullständigt briljerar tillsammans med musicerande kompisar. Låtarna har blivit fler och vackrare. Loney, dear´s musik är för den ovane kanske en aning märklig: mycket falsett, svåra texter, skumma ljud och långa ljudsekvenser. Men efter rejäl inlyssning finns ingen återvändo - man är totalt fast.

Kortskrivaren är i farten

Testing, testing. Kollar om det är fysiskt möjligt för mig att skriva ett kort inlägg.

Uppenbarligen är det det...

Långskrivaren är i farten igen

Angående tidigare inlägg så har jag fått lite bakläxa. Dels menar vissa (S), att jag visst glömde några konserter på listan över favoriter, dels att jag skriver en aning långt. Eller det senare sades inte direkt, utan jag ställde mer en ledande fråga. Har även hört detta från andra håll (K). Inte för att detta kommer som någon större nyhet, nehej. Snarare har jag varit medveten om detta ända sedan jag lärde mig skriva och skrev berättelser på tiotals sidor under mina läslus- och skrivarlus-period. Kanske är det min förmåga att faktiskt skriva fort på tangentbordet som gör att orden bara spritter iväg. Kanske är det så att jag har för många ord som bara vill ut. Eller så handlar det helt enkelt om att jag har svårt att formulera mig kort och koncist. Och detta gäller i de flesta situationer. Förr i tiden skrev jag brev på en sisodär 40 sidor till mina 27 olika brevvänner. Skolarbetena blev dubbelt så långa som alla andras. Senare i livet fanns förmågan fortfarande kvar och jag fick bassning på tidningen om att korta mina artiklar. För att inte tala om uppsatser, reportage, e-mail, arbetsansökningar och andra texter som alla sträckte sig långt över "normal"-gränsen. Så för att inte breda ut mig ytterligare om detta, sätter jag nu punkt. Härmed ska jag försöka (dock inte lova) att vara lite mer kortfattad. Men som jag alltid har sagt: kortskrivet är tråkigt.

Favoriter: Konserter

Först ut i listningen av favoriter av olika slag är konserter - denna ljuva upplevelse av magnifik musik. Tidigare var denna form av aktivitet relativt frekvent i min vardag. Jag minns den gamla goda tiden då musiken var största delen av livet. Då musiken ackompanjerade livssituationen på ett perfekt sätt och var min ständiga följeslagare. Tillsammans med väninna M sprang jag än hit, än dit på konserter i alla möjliga varianter. Vi hade exakt samma musiksmak M och jag. Grungen tog oss med storm där i mitten/slutet av 90-talet. Soundgarden, Alice in chains, Chris Cornell, Stone Temple Pilots, Pearl Jam, Nirvana och Days of the New varvades med favvisar i annan tappning såsom Oasis, REM och Supertramp. Konserterna blev fler och fler, såväl lite mindre som Clawfinger (den var inte anpassad för tjejer i 17-årsåldern), Manic street preachers på Munchenbryggeriet, som Oasis på Globen och POD. Men några konserter har etsat sig fast i minnet - mycket tack vare att vi pratade (läs: ältade) dessa under månader, ja, år efter att vi varit på dem. Så här är mina tre absoluta favoriter:

1. Favoriten nummer 1 är ett band som vi upptäckte tidigt i deras karriär. Albumet My own prison spelades så ofta att den snabbt blev sliten. Rockigt och lite grungigt. Texterna var djupa och handlade om livets svårigheter. Bandets namn = Creed. Detta amerikanska band svepte in våra liv som en storm och när vi våren 1999 fick höra att de skulle komma till Köpenhamn för spelning visste lyckan inga gränser. Så med väskorna packade med skinnjackor och öronproppar flög vi med stand-by biljetter ned till Lund för övernattning. Spelning var på ett yttepytte ställe med cirka hundratalet åskådare. Så allra längst fram, bara någon meter från bandet och sångaren Scott Stapp stod vi och njöt. Stämningen var helt fantastiskt och gemytlig och spelningen blev den bästa vi sett i mannaminne. Ett fysiskt minne är den trumpinne som trummisen kastade ut i publiken och hamnade rakt i min hand! (Dock gav jag bort den till M vid ett senare tillfälle).

2. Konsert-eran inleddes dock 1994 då M frågade mig om jag ville följa med henne på konsert i Hovet. Bandet hade det året kommit ut med sin stora genombrottsplatta, Dookie. Kanske var det en slags vilja att göra revolt som drog oss till denna punkiga musik. Bandets namn = Green Day. Att få se dem live var en magisk känsla. För att få nära kontakt med bandet, mosade vi oss så långt fram vi bara kunde. Väl framme vid kravallstaketet utbrast fullkomlig panik då alla pressade på från alla håll och kanten. Framifrån duschade vakterna publiken med vattenflaskor. Tillslut blev det för mycket för den späda lilla 14-åringen som fick lyftas över staketet av en bjässe till vakt. Väl vid sidan avnjöt vi konserten på bra avstånd och utan tusentals kids som gjorde allt för att höja (?) stämningen genom att helt enkelt vara så sviniga de bara kunde. Speciellt mot små tjejer vars högsta önskan bara var att få se Billie Joe...

3. Under slutet av 90-talet var Vattenfestivalen i Sthlm fortfarande vid liv. Denna fantastiska tillställning som jag (och M såklart) invanderade under några varma sommardagar blev platsen för många bra konsertupplevelse, men största succén hos oss var när detta australiensiska band äntrade scenen. Bandet stämplades som post-grunge, hade medlemmar i vår egen ålder och gav ut låtar med namn som man knappt vågade nämna. Man kan säga att de passade bra för deprimerade tonåringar som såg allt i svart eller vitt, med sina låtar som Freak, Abuse Me och Cemetery. Bandets namn = Silverchair. Så mycket som vi ältade denna konsert, med den vad vi då tyckte vansinnigt snygga sångaren Daniel Johns, har vi nog aldrig ältat någonting. Och ält-listan, ja, den kan ju göras lång...

List-människan är i farten

Jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara en list-människa. Jag skriver upp det mesta i listor: shoppinglistor såsom packningslistor, kom-ihåg-listor såsom bok/musik-listor. Även listor på vad jag skulle vilja blogga om. Eller varför inte födelsedagslistor, såhär i födelsedagstider. Eller listor på vad jag måste ha med mig till skolan. En nytillkommen tanke nu när jag har bloggen som forum är att dels lista sedda filmer (redan påbörjat), dels lista bra musik. Men inte nog med det - även favoriterna vill ha sin list-plats. Men med dessa favoriter inom alla möjliga kategorier (konst, musik, film etc) sker listningen på ett lite annat vis - de får plats bland inläggen i stället, så kan jag breda ut resonemangen ytterligare (har ju en tendens att var ganska långrandig och roa mig med långa utläggningar).

Vad det är med listor och uppräkningar som fascinerar min tanke är ett ganska stort frågetecken. Får någon pedant är jag inte. Samtidigt uppskattar jag ordning vid vissa tillfällen och i vissa situationer. Handlar det om att systematisera och organisera min värld? Nja, det har jag egentligen inte något behov av då jag inte är någon kontrollmänniska. Behöver inte ha allt i ordning. Snarare handlar det nog om att jag är rädd för att minnet ska svika, d v s rädslan för en svag minnesförtunning då jag har massor att komma ihåg. Jag litar helt enkelt inte riktigt på mitt eget minne alla stunder.

När det gäller listor på bloggen med utläggningar och babbel är det nog känslan av att bevara mina egna tankar och upplevelser som är det mest elementära för mig. Avsikten med favorit-listan är att för mig själv minnas och resonera kring fina/bra/vackra/superba/extraordinära ting. Det räcker inte alltid att ha allting i tanken - mycket måste komma på pränt också (det är nog mitt sätt att bearbeta och reda ut saker).

Så fram för fler listor. Nya list-idéer är redan i tanken...

Med smak av höst

Det är nu man får ge upp. Det är nu det är dags att kapitulera. Falla framåt och erkänna att det inte går att leva i en lögn längre. Att tiden faktiskt har kommit ifatt en. Det har blivit höst.

Med smak av ett litet grönrött höstäpple i munnen satt jag häromdagen och tittade ut genom kontorsfönstret (ja, kontoret är namnet på det tredje rummet är i hemmet). Löven singlade ned på marken och luften var så där dallrande härligt kall men samtidigt ljummen, som den bara är på förhösten. Solen sken ett lagom eftermiddagssken och himlen var faktiskt blå, med undantag för några moln. Då kom tanken. Det har sannerligen blivit höst. Att förlika sig med den tanken kräver både mod och energi från den som inte har kunnat släppa sommaren riktigt ännu. Början av september är en brytningstid då värmen fortfarande ligger kvar i bakhuvudet och de tunna kläderna ligger framme som om de nyss använts. Höstkläderna får ligga kvar i sina lådor tills snålblåsten och ruggigheten är ett faktum. Att inte leva i falska förhoppningar om att sommaren kan komma åter. För det gör den inte.

Min vän M skrev såhär på sin blogg: "Jag har äntligen kommit över den där tröskeln mellan slutet av sommaren och början av hösten när allt börjar kännas kul igen. [...]" I år har brytningstiden till hösten sannerligen varit en enorm tröskel, så hög att jag knappt kunnat ta mig över den. Tanken på hösten har varit skrämmande, trots att det är den årstid näst efter sommaren som är min stora favorit. Kanske är det för att sommaren i år inte bjudit på sitt sanna jag, eller därför att osäkerheten kring studierna har varit överväldigande.

Hösten är en nystart, en tid då förväntan ligger i luften inför vad som komma skall. Runt skolstarten infinner sig vanligen en känsla av nyfikenhet och förhoppning. Nya kollegieblock ska inhandlas och alla skolpapper ska fixas i ordning. Kalendern ska åter fyllas med viktiga datum, tentamensskrivningar och kursaktiviteter ska skrivas in. Det är dags för nyladdning och peppning att komma igång med pluggandet igen. Och allt annat som hör hösten till.

Nystarten på hösten innebär vanligen (i alla fall för mig) en uppfräschning inte bara av nya pappersvaror till skolan, utan även en rensning i vardagen. Hemmet ska städas på allehanda bråte, garderoberna ska plockas ur och kanske fyllas med någonting nytt, kroppen ska börja att trimmas, håret ska klippas, bilen ska städas, ja, till och med datorn ska rensas på gamla onödiga dokument och bortglömda filer. Även inombords innebär höststarten en uppfräschning. Dammiga gamla tankar ska rensas ut. Vårens jobbigheter med uppsatsen ligger fortfarande färskt i mitt minne. Känslan av att börja plugga igen är lite svår - så bort med det gamla, och in med det nya.

Nu är det nystart som gäller. Hösten är här, vare sig jag vill det eller inte.

Då brinner det i skyn

Hösten är så vacker att det nästan gör ont i min melankoliska själ. Blad ändrar kulör och träden avlövas sakta, sakta. Utanför fönstret singlar björklöven ned på marken och virvlar omkring där nere i gräset. Vinden blåser starkt och griper tag i människorna som går där nere på den våta asfalten. Regnet som nyss dragit förbi gör luften fuktig och rå, med en liten gnutta värme kvar. Men vackrast, det är nog solnedgången en klar kväll. Då brinner det där uppe i skyn, då färgas hela himmelen i rödskimrande nyans...

När nostalgin griper tag

De tre karaktärsdragen som nämndes i tidigare inlägg får här sin fortsättning. Kanske kräver de en vidare utläggning. Jag börjar med nostalgin hos nostalgikern.

1. Nostalgiker. Nostalgi är ett ord skapat från grekiskans nostos (återvändande, hemkomst) samt algos (smärta). Tidigare var ordet en medicinsk term för hemlängtan, och senare enligt filosofen Immanuel Kant ett begrepp som beskrev en längtan efter ett då, något som varit tidigare. I en artikel i DN skriver man att nostalgi är "ett tillstånd, en dröm om äkthet och om absolut närvaro, som då vi var barn och lärde oss att cykla och var stora nog att våga röra oss ett kvarter bort från hemmet. Dit kan vi aldrig återvända." Nostalgi var tabubelagt under en längre period - att vara nostagliker ansågs inte vara accepterat eftersom den moderna människan under 1800-talet inte var tillåten att lida av hemlängtan: "nostalgi kunde tolkas som att man längtade till en tid som var förbi" och "att vara nostalgisk var detsamma som att längta efter livsformer som moderniteten hade lämnat bakom sig." Nostalgi är helt enkelt en "bitterljuv, men ibland tung känsla av förlust och längtan".

Just bitterljuv är ett ord som beskriver känslan av nostalgi på ett ypperligt sätt. Att tänka tillbaka på svunna tider är sannerligen en blandning av lycka och smärta. Man vill inte tillbaka rent fysiskt (omöjligt i alla fall), men att tänka på en viss tid, att drömma om den kan vara en skön känsla. Nostalgin kryper oftast för egen del till tider i livet som inte kommer tillbaka for sure: Spanienäventyren i Benidorm och Granada, olika resor, barndomens tid utan bekymmer och oro, folkhögskoletiden, tjejgängstiden, (viss period av) tonårstiden. Även platser dyker upp i den nostalgiska känslan, även fast Herr Kant påpekade att det är ett då man längtar till, inte ett där. Gamla lägenheter etsar sig fast i mitt minne under lång tid och nostalgiska blickar riktas till dessa när jag dem går/åker förbi. Kanske är det inte själva lägenheten jag saknar, utan minnena från dem. Den tid som faktiskt var då jag bodde där. Tider som var värdefulla, längtansfulla, värda att minnas.

Så ofta, ofta återkommer den där nostalgiska känslan. Smärtsamma, men ändå ljusa minnen av tider som flytt. En känsla av tidens snabba hastighet. En känsla av livets förgänglighet.

De tre karaktärsdragens årstid

Jag skulle kunna beskriva mig själv med tre ord. Kanske inte de ord jag väljer vid en arbetsintervju, när arbetsgivaren ställer frågan om mina karaktärsdrag. Nej, kanske inte ens de skulle nämnas när någon vän frågar. För de är inte enbart positiva, utan ger sådana subjektiva associationer till höger och vänster. Inte alltid helt korrekta eller direkt positiva i någon bemärkelse.

Nostalgiker, romantiker, melankoliker. Det är så jag ser mig själv. Orden har närmast kretsat i mitt medvetande ett bra tag, för att riktigt sjunka in ordentligt. Greppa tag. Grotta ned sig. När jag efter långt grunnande kom fram till denna passande ordtrio som beskrivning av mig själv kändes de självklara och givna. Men det är också dessa tre egenskaper som jag inte alltid är särskilt nöjd med hos mig själv. Om man så säger - de är inte alldeles muntra till sin karaktär alla gånger. Dock lämpade perfekt för den årstid som precis tagit sin början. Hösten.

Hösten är överhuvudtaget oerhört lämplig för att just minnas vackra, ljusa minnen från sommaren som precis gått förbi. Minnas solen strålar och vattnets plask när man hoppade i sjön för ett kvällsdopp. Minnas de förväntningar som fanns där i juni när värmen inte hade hunnit sätta fart. Nu är det förbi och framför stundar ett mörker. En mängd värmeljus får tändas för att kompensera för det mörker och den kyla som nu kommer att dominera utomhus. Och inne för den delen också - jag fryser jämt om fötterna, var jag än befinner mig. Förutom sommaren är hösten min absoluta årstid. Kanske just på grund av att min trio av karaktärsdrag då får komma till sin rätt. Vara i sitt rätta element. Årstiden är mer lämplig för nostalgiska känslor, romantiskt filosoferande och melankoliskt grunnande. På sommaren passar de inte riktigt in, när allt är varm, soligt och ljust.

Så trots min sorg att sommaren är slut får jag värna om nostalgin, romantiken och melankolin som nu ska komma fram, och invänta ljuset som snart är tillbaka (bara ett halvår till våren)...

Would you like to have some fika?

För att spinna vidare på temat i tidigare inlägg, så gav mig helgen som gick även insikt i en annan stor hobby (vid sidan av att vara kreativ med händerna). Något som dock inte kommer som en överraskning, utan som snarare har funnits där hela tiden. På listan alltså. Denna helgen blev den kanske mer uppenbar än någonsin - jag älskar verkligen att fika. Och under helgen blev det väldigt mycket fika, i ordets rätta bemärkelse. Då denna företeelse inte verkar ha något liknande ord i den engelskspråkiga världen användes ordet fika även among English Speakers liksom. Ordet låter, när man lyssnar till det med andra språköron, vansinnigt koseligt (för att bruka ett användbart utrikiskt ord som jag brukar svänga mig med). Sådär lagom trevligt och socialt cosy.
Som sagt, att fika har alltid varit högt upp på min tycka-om-lista, speciellt när det är dags för tjejhelg. Då blir det fika flera gånger om dagen med väninnorna M och E. Denna helgen likadant (fast utan E). Latte på ena stället och Chai (en ny favorit för mig, jag ligger lite efter bland fikatrenderna) på andra. Enda kruxet är bara de hutlösa priserna som fiken tar. Liksom 34 spänn för en latte - är det ens tillåtet? Och sedan måste man ju ha någonting till. Är man lite hungrig så blir det en macka - annars något sött, helst choklad. Min nya favvo är numera Espresso House´s scones. 15 kronor är ganska hyggligt pris. Och rätt mätt blir man också. Här i Telge blir det till 90 % av fikabesöken Waynes (se bild). Någon har sagt att denna stad är en av de fikatätaste i landet. Ändå går vi alltid till samma. Och dyrt är det. Men ska man fika så ska man...

Ena hjärnhalvan bortkopplad

Efter helgens strapatser har jag kommit fram till flera saker: 1) Det tar ett tag att hämta sig efter en sådan rolig intensiv helg som jag hade i Lund + att det precis varit skolstart + att jag varit förkyld i minst hundra år + att jag fortfarande är i lidandets stadium efter att jag kommit till insikt att sommaren tragiskt nog är till ända, 2) Att resa bort precis när skolan början är inte idealiskt eftersom man då genast kommer efter och kommer så att vara ett bra tag framöver (om man inte gör världens rush och pluggar in allt under helgen), 3) Jag har hittat min nya hobby - vara kreativ med händerna, i detta fall göra smycken. Den tredje punkten kommer som lite överraskande insmygande på listan. Det är en ny upptäckt jag gjort.

Någon har sagt att man genom att sitta och pyssla, måla eller dona med någonting kreativt enbart tänker med vänster, (eller var det höger?), hjärnhalva (strunt samma, en av halvorna i alla fall). Därför ses det som väldigt terapeutiskt och välgörande för intensivt tänkande hjärnor. Som min just nu. Att sitta vid ett bord fullt med vackra pärlor inhandlade (för dyra pengar) på Panduro var precis vad jag behövde. Dock för att starten var lite stressande trög då pärlorna tycktes enbart åka ned på golvet och trådarna inte fungera som jag tänkte. Men efter ett tag kom jag in i flowet. Pärlflowet, då varje pärla som träddes på tråden tycktes passa perfekt. Ett par timmar senare hade vi alla tre lyckats med bedriften att faktiskt kreera varsitt halsband, armband och örhängen i olika kulörer. Då min favoritfärg för säsongen är grön använde jag främst de lindblomsgröna pärlor jag valt att inhandla (längst till höger).

Kanske var det inte smyckena i sig som var den stora grejen. Det är rätt dyrt att inhandla dessa pärlor. Nä, det var att koppla bort ena hjärnhalvan och energiskt koncentrera mig på någonting kreativt. Frågan är därför vad som ska bli min hobby på riktigt, min terapeutiska hobby när jag vill koppla bort allt som har med multimodala multisekventiella hypertexter (som faktiskt detta är), och andra teoretiska strikta resonemang som läses om i skolan. Målning = uteslutet, har ingen konstnärlig förmåga; kreamik = för kruxigt; sömnad = för frustrerande (tråden trasslar sig alltid när jag ska sy); papperspyssel = inget tålamod. Får ta mig en funderare. Tills vidare får jag njuta av mina nya fina pärlsmycken och tänka på vad terapeutiskt det var att tillverka dem. Kanske kan leva på det än...

På besök i den moderna medeltiden

Under Skånebesöket i helgen bestämdes att vi minsann skulle göra en liten utflykt. Väl nere vid stationen köptes biljetter till Pågatåget som tog oss en sisodär 5 kilometer utanför stan där ett nybyggt bostadsområdet byggts upp precis nära Hjärups station. Låter kanske inte så rafflande, men detta område är något alldeles speciellt med. Jakriborg, som stället heter, är en nybyggnation av en medeltida Hansastad - fast med en modern touch. Husen har spetsiga tak, gatorna och gränderna är snirkliga och mitt i alltihopa finns ett stort torg. Färgerna går åt rött, gult och vitt. Att gå runt i detta område, som är omgivet av en stor mur, är en unik upplevelse. Man befinner sig inte länge i Sverige år 2007, snarare i medeltidens Tyskland. Känslan försvinner dock en aning då jag skymtar dygnetruntöppet-solariet och glassbaren. Eller den långa bilparkeringen beläget precis där de vidsträckta fälten tar vid utanför byns gränser. Det är fortfarande modernt men ändå inte. Smala gränder och kullerstenar ger ett visst lugn. Inga bilar kör genom den lilla staden. Lugnt och stilla. Några turister går med kameror i högsta hugg.

I denna by (?) räknas invånarantalet att ligga på 7000 när byggnationerna är klara. Området byggs sakta men säkert till att bli större och större. Att kunna få flytta in i en lägenhet kräver 1-2 år i kö (inte så mycket om man jämför med Sthlmsområdet!). Kritiken mot Jakriborg har däremot inte saknats. Endel är tveksamma till om man verkligen ska bygga en ny liten stad på Lundaslätten, andra har klagat på byggnadskvaliteten. Projektet har av andra arkitekter kallats konstgjort och snabbproducerat. Den normala tillväxten för en by saknas. Visst, det kan jag hålla med om. Men frågan är om nybyggda förorter eller närförorter inte har smällts upp på samma vis. Hellre bor jag då i en medeltidsstad än i ett betongghetto.

När sightseeingen är gjord tar vi med oss kamerorna och vandrar ut på kullerstenarna, bort från historiens fläktande vingslag och tar Pågatåget tillbaka till civilisationen. Fyra minuter senare stiger vi av på stationen i Lund. Medeltiden är aldrig långt borta...

(För mer bilder, se länk)

Ett inte så medeltida photoshoot som vi ramlade på i en gränd.


Snirkliga gränder...och ståtliga hus...

Om språkförbistring

Ett konstaterande som jag kan göra efter en sisodär tjugosex år i livet är att språk tillhör en av de allra viktigaste ingredienserna för det sociala livet. Språk är allt för kommunikation. Språk är allt för lärande och utveckling. Språk är allt för att kunna skriva (=viktigt för mig). Därför är det helt enkelt viktigt att lära sig mer språk och jobba på det man har (kanske därför jag läst svenska i tre år...). I alla fall. Denna allvarliga tanke har växt under perioder då jag varit utsatt för trubbel i språkmaskineriet, det vill säga då språkförbistring har uppstått. Så till exempel i helgen. Trots detta tycker jag att engelskpratandet gått över förväntan bra. Jag har aldrig någonsin sett mig som något snille i engelska, tvärtom, så nervositeten var en aning stor innan jag klev på tåget ned till Lund. Men, från första sekund av helgens engelskpratande är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag kan uttrycka mig på ett helt annat språk! Det är ju hur häftigt som helst egentligen. Visst, uttalet är väl lite sisodär och grammatiken aswell. För att inte tala om ordförrådet. Men trots dessa skavanker kan jag föra en konversation med en person från ett helt annat land utan större problem.

Min positiva inställning till detta beror antagligen på den enorma språkförbistring jag upplevde under perioderna i Spanien. I början av tiden där var väl hola, adios, gracias och vale de ord som var mest frekvent använda; sedan rullade inlärningen på och fler ord kom till. Men den känsla av frustration som avsaknad av ett språk kan innebära i vissa situationer är fullkomlig vedervärdig. Att inte kunna uttrycka sig frammanar en språklig hopplöshet då man känner sig som en småunge utan verbalitet. Det jag vill säga går helt enkelt inte att uttrycka. Språkinlärningen har helt enkelt inte kommit till en sådan avancerad nivå. Att inte kunna kommunicera med sina medmänniskor på en normal vuxen nivå gör därmed att man känner mindervärdeskänslor och maktlöshet. Kanske är det av den anledningen som jag började läsa svenska som andraspråk. Jag vet hur det känns att inte kunna språket i landet man lever i. Att få lära sig hur språkinlärning går till, hur svenskan egentligen uttalas, för att kunna hjälpa invandrare att vinna det nya språket.

Spanskan blev aldrig fulländad, men väl acceptabel för vardagliga konversationer. Ändå gick det inte att uttrycka sig fullt ut. Nyanseringar i språket saknades. Med engelskan är det nog ungefär samma sak. En aning torftig. Kanske man skulle gå en språkkurs?

Utan språket är människan fattig. Främja språket!

Lovely Lund

En oerhört ledsam sak är att flera riktigt goda väninnor bort så långt bort: Lund, Göteborg, Umeå, Småland... Avstånden gör att besöken inte kan bli alltför frekventa. Att hålla vänskapen via telefon och Internet är ibland inte tillräckligt. Man vill träffa dem; sitta i timmar och dricka te och prata, prata, prata.

En oerhört positiv sak är dock att man får chansen att se landet på ett annat sätt än tidigare. Tågresorna har blivit något mer frekventa nu när väninnorna flyttat till olika delar av Sverige. Tidigare var tågresor en väldigt stor grej för mig. Jag packade i tid. Hade matsäck med mig. Laddade väskan med böcker och tidningar. Planerade noggrant färden. Nu är 5 timmar ned till Skåne inget större än att ta pendeln till Sthlm. Okej, kanske inte riktigt, men ibland känns det löjligt nära ändå. Ett par timmar senare så är man nere (eller uppe) i väninnans egen värld. En massa mil hemifrån mig själv.

Särskilt två stora städer i detta land har blivit välbesökt av mig under de senaste åren. En av dem är Lund, som jag nu känner rätt bra. Och staden växer för varje gång jag ser den. Inte till storleken kanske, nej, den växer hos mig själv och mitt tycke. Varje gång upptäcker jag fler och fler vackra ting som gör att den får större och större potential. Den är levande och sprudlande med alla studenter som invaderar staden under terminerna, den är lagom stor med en mysig stadskärna, den har flera gamla gemytliga hus, den har glada trevliga människor, den har massor med caféer, den har kullerstensgator, den har närhet till Malmö och Köpenhamn, den har en lite bohemisk känsla (i positiv bemärkelse). Men framför allt - den har bästa väninnan som invånare.

(För fler bilder se denna länk)

Vänskapen består

En fantastisk helg är förbi. Att skiljas från vänner är alltid väldigt sorgligt. Speciellt om de bor på andra sidan Atlanten. Denna helgen som har spenderats i Lund tillsammans med väninna M och amerikansk väninna J har varit märkligt annorlunda - inte som andra gånger man ses. Kanske kan det bero på att det faktiskt var fem år sedan vi sågs. Inte väninna M såklart (vi ses ju rätt ofta ändå), utan min bedårande amerikanska vän. Fem år efteråt kan jag ändå känna att samtalsämnena inte är långt borta och både skratten och gråten är nära. Märkligt egentligen eftersom vi faktiskt inte har haft så mycket kontakt under dessa år. På något sätt kändes det ändå som vanligt att träffas igen. På ny mark, i Lund. Inte i Granada, Spanien, där vi en gång träffades. Det i sig en mycket märkligt och tuff period. Vi är vänner fastän språket och hur många mil som helst skiljer oss åt. Och till nästa gång dröjer det säkert två år. Men inte en dag mer. Det blir att spara pengar till flygbiljetter redan nu...

Det finns verkligen vänner som finns kvar på nära håll fastän man inte träffas mer än var femte år. Eller kanske ens hörs speciellt ofta. Vänskapen består trots alla hinder.