Tisdagens fortsatt trötta kvitter

Hur kommer det sig att jag inte orkar springa så fort som jag egentligen borde göra?

Om människans årsringar

Ibland undrar jag om jag verkligen är samma människa nu som jag var när jag var sju. Eller sjutton. När jag tänker på vissa situationer för bara några år sedan kan jag undra om jag då verkligen var jag, ibland känns det inte så. För jag är ju den jag är just nu anno 2010. Allt som hände förr var ju i en tid då jag inte visste det jag skulle komma att veta.

Eller?

Det är svårt att tänka på sig själv som liten. Jag kan föreställa mig själv gungandes på gunga utanför den röda lilla villan. Jag kan höra mig själv predika om djurens rättigheter och meat is murder som lilahårig fjortis. Jag kan se mig själv sovandes med pannan mot bänken i kemisalen under gymnasiet. Men är det verkligen jag själv jag uppfattar? Jag tänker på mig själv men ser någon annan.

Tanken slår mig att förändringarna kanske är delar av mitt jag.

I ett P1-pratprogram talar tidsexperten Bodil Jönsson om årsringar. De årsringar vi har inom oss gör oss till de människor vi är. Som liten mötte hon en skogshuggare som berättade om trädens alla årsringar. Då fick hon för sig att även människan hade egna årsringar inom sig, några år senare insåg hon sin missuppfattning men bar med sig tanken.

Utan dem alla skulle människan inte vara den hon är. Varje årsring är nödvändig och de blir fler och fler ju äldre vi blir. Bodil säger i en intervju att årsringarna för henne som nybliven pensionär nu borde växelverka till någon slags samlad levnadsvisdom. Det låter tryggt på något sätt. All livskunskap man har samlat på sig i alla år ska tillslut uppenbara sig i ens inre. Vilken klok människa jag är om en sisodär 35 år.

Årsringarna stannar kvar inom oss, menar Bodil och spånar på hur intressant det vore att plocka fram några av dem. Tänk om Linnéa 18 år skulle samtala med Linnéa 29 år liksom. Tänk vad jag skulle ha besparat mig mycket elände om jag visste då vad jag visste idag. Kanske hade 29-åringen sagt att jag borde gå på några fler mattelektioner, bry mig lite mindre om musik och mer om fysik, oroa mig lite mer för framtiden och att vara lite mer självsäker. Kanske hade 18-åringen sagt att jag borde ta vara lite mer på livet, oroa mig lite mindre för framtiden, fortsätta gå min egen väg och inte ångra någonting.

Resonemanget om att alla årsringar behövs är lite av en tröst då jag stundtals skäms för vissa av mina årsringar, räds för ett par av dem, ångrar några av dem, ja, till om med förkastar några av dem.

Men utan dem alla vore jag inte hel.

Ett snäckskals bekännelser

En helhet har delats. Den ena halvan har lyckats vända sig mot solen som för att insupa de varma strålarna. Den är inte riktigt sig själv. I väntan på att bli uppfylld av värme och så småningom känna sig hel ligger den där ensam ett slag. Med andra delen av sig själv på nära håll. Och den varma klippan håller halvan borta från den totala kylan.

Den längtar efter att få bli sig själv igen.

Snäckskal på klippa på Hönö.

Kampen om tiden

Som en del i mitt resonemang om kvantitet vs kvalitet här i livet ingår tanken om tiden i den icke-materialistiska gruppen. Jag har insett att det knappast ligger någon sanning i att ju mer tid jag har desto mer får jag gjort. Effektiviteten kan inte mätas i tid. Inte för mig i alla fall.

Märkligt nog är det som att ju mer tid jag har desto mindre får jag gjort. Effektiviteten är knappast total då jag vet att ordet brådska för närvarande inte ingår i mina vardagliga måsten. Kanske är det till och med så att mängden av tid gör mig än mer stressad då jag inser hur mycket jag skulle kunna få gjort om jag använde tiden rätt. Tiden är som ett hav jag ännu inte kunnat dyka ner i, jag ligger på ytan och plaskar.

Som av en händelse får jag medhåll av Konstantin Dmitrijevitj, eller Levin som han också kallas, i klassikern Anna Karenina som äntligen ligger färdigläst på min byrå. Stackars Levin som i slutet av boken "skyndar sig som för att inte missa någonting men hade samtidigt ingenting att göra" tycker även han att tiden tycks rinna honom ur händerna. Ju mer tid jag har, desto mindre tycks jag få gjort, säger han med en suck.

Ingenting har ändrat sig på över hundra år. Livet är fortfarande ett ända långt jagande efter vind.

Tiden kan i allra högsta grad få olika etiketter beroende på hur den spenderas. Kvalitetstid må vara en klyschig beteckning för att ta till vara på minuter och sekunder men den säger ändå någonting om förhållande mellan tiden och den upplevda känslan. Överflöd av timmar behöver alltså inte innebära vare sig mer gjort eller större utbyte.

Mikrotiden är kanske att föredra trots allt.

Fjäril vingad syns på Haga

När vintern gjorde sitt för den här gången förhoppningsvis allra sista tappra försök att hålla sig kvar tvingade jag med mor till fusk-tropiken. Jag tyckte att vi behövde lite värme. Så vi bytte nästan-minusgrader mot fuktig härlig värme i Fjärilshuset i Hagaparken tillsammans med de små vingade vackra skapelserna. Och några skolklasser. Och en och annan fisk.

Hungriga stormunnade firrar.

Blomsugen kamouflagekreation.

Apelsinsugna vingade konstverk.

Om spontan vänlighet

I dagens generellt, men kanske cyniskt sett, ganska hårda och kalla samhälle är man inte bortskämd med spontan vänlighet från okända människor på gatan. Särskilt inte i Stockholm som ju faktiskt har ett rykte om sig att vara just en kall och hård stad. Särskilt inte där.

Egoismen, orkeslösheten och stressen brer ut sig. Att bry sig om andra okända gagnar inte alltid en själv. Att engagera sig i någon som ser ut att behöva det kräver kraft och mod. Att ösa över en människa man själv inte känner vänliga ord finns helt enkelt inte tid till. Om jag ska hårdra resonemanget till det yttersta. Det skrämmer mig.

Kanske är det jag själv som inbillar mig eller speglar min ibland egna bittra yta i andra. Eller så orkar jag vid vissa tillfällen inte ta till mig vänlighet, som jag vid den stunden tolkar som glättighet eller ytlighet. Möjligheten finns, men jag väljer ändå att se spontan vänlighet som ett relativt sparsamt återkommande fenomen i vardagen. Så sparsamt att jag flera år efter en dylik händelse fortfarande kommer ihåg detaljer.

För ett år sedan klev jag på bussen vid Stadion för vidare färd mot stan. När jag visar upp mitt kort för chauffören utbrister han: "men vilken fin sjal du har, vilka vackra färger". Helt seriöst. Jag måste medge att jag blev ganska chockad av den spontana vänligheten. Jag fick dock en glad känsla som varade nästan hela dagen. Tack vare att någon okänd person tyckte att min sjal var fin.

Vänligt spontanprat- eller hejande hör heller inte till vanligheten. För hur skulle det vara om alla sprang och hejade på varandra nere på stan? Inte mycket annat skulle bli gjort. När jag bodde i hyreshus hade jag inte sagt ett knyst till min närmsta granne på två år. Nu, som nästan-lantbo, tycks det däremot vara legitimt att säga hej, ja, till och med prata glatt med folk boendes i närheten. Det glädjer mig. All vänlighet glädjer mig.

Tanken kring detta fenomen slog mig när jag häromdagen var i blomsteraffären och råkade lyssna på samtalet mellan kunden före och kassörskan. Ämnet var vilka blommor som fungerar i trädgården utan att de bli rådjursmat. Jag kunde inte låta bli att lägga in kommentaren: "Det stämmer inte att rådjur skyr alla gula blommor" och berättade historien kring de nyss planterade gula vårblommorna på kyrkogården som blev uppätna 12 timmar efter att de hade planterats. Genast kände jag mig dum. Vem är jag att spontanprata med okända kunder och kassörskor? Kunden före gick och jag försökte släta över mitt inlägg lite lätt för kassörskan.

Kanske skulle spontan vänlighet bli en mänsklig skyldighet? Och rättighet.

Fredagens värdelösa kvitter

Ibland är huvudet bara tomt.

Veckans uppenbarelse

När jag under ett studieår bodde i Tumba önskade jag mig innerligt att bo närmare stan. En natt drömde jag om att jag gick ut från studentkorridoren, åkte hissen ned i köpcentret, stegade mot pendeltågen men vek av vid bussterminalen där en buss stod och väntade. Fem minuter senare var jag framme vid Fridhemsplan. Tada, över en natt hade Tumba blivit en del av Kungsholmen. Ingen kunde vara mer besviken än jag då jag vaknade på morgonen.

Häromdagen var jag med om något liknande fast mindre raffinerat. Men denna gången drömde jag inte.

Efter flytten ut på landet har jag genuint uppskattat det lantliga läget med golfbanorna bokstavligt talat runt knuten, Mälarens vågor några minuters promenad från huset, skogen inpå trädgården, hästhagarna, herrgården, naturreservatet, Kungsberget.. för att inte tala om det zoologiska utbudet direkt utanför fönstret i form av rådjur, älg, räv, hundar, hästar, katter, vildsvin, lodjur (ja grannen sa att hon såg en), grävling, orm (mindre kul), fasan, paddor, utter (mindre troligt. Samma granne som såg...). Ja, allt det jag inte hade närhet till i stan.

Men i veckan hittade jag världens vackraste cykel- och gångväg in till stan och till råga på allt genom världens vackraste skog som också råkar vara naturreservat. Lyckan är gjord. Så jag traskade genom stugområdet, över ängarna, in i den mossbelagda mystiska sk sagoskogen, förbi lyxvillorna med egen tennisplan, förbi Mälarbadet med bryggan och volleybollplanerna, mellan hästhagarna, nedanför Ragnhildsborgs skidbacke, förbi fornborgen Telge hus och mot stigen invid vattenbrynet. Ah, Astra och kyrktornet siktas bort i horisonten och bara några kilometer kvar.

"Närheten" till stan var en uppenbarelse om än inte lika stor som skönheten i naturen jag på kuppen fick upptäcka. Lantlivet är en gudagåva men stan har också sin tjusning.

Stan vs landet. Vägvisare för vilsna vid Mälarbadet.
I väntan på mjölkpigan. Utsmyckning i Ragnhildsborg.
Staden närmare än vad man tror. Vägvisare vid gränsen Viksberg/Talbyskogens naturreservat.

Onsdagens vassa kvitter

Hur är det möjligt att hundratals spikar i ryggen faktiskt kan ge lindring?

Less is more

Jag har alltid pendlat mellan två inriktningar i livet - kvalitet och kvantitet. Här talar jag inte kvalitet och kvantitet främst ur ren materialistisk synvinkel utan snarare på samtliga nivåer i livet, också själsligt, tankemässigt, ja, till och med andligt. Allt kan mätas. Här handlar det inte om lyxkonsumtion eller frosseri utan om kvalitet respektive kvantitet i det lilla i livet.

Den som tillhör den första gruppen hyllar känslan av unikhet och kvalitet; de tar vara på det de bestämmer sig för och nöjer sig med en i stället för två. Att fler skulle vara bättre än färre är ingenting de skulle sätta sin tro till. Kärnan i detta tankesätt är att vara belåten med det man har fått sig tilldelat eller skaffat själv, ja eller något i den stilen i alla fall.

Den i den sistnämnda vill bara ha mer och fler utan att egentligen ta notis om beteendet. Ser de en fin sak vill de genast se fler, äter de en god bulle vill de ha en till. Nöjd är ett ord de sällan kan frottera sig med. De jagar upplevelser som om de vore en rättighet. Aldrig får de någon ro i letandet. Det driver dem framåt, framåt, framåt och livet blir som ett slags samlande av ting de visserligen tycker om men kanske onödigt många sådana. Hellre fem än två liksom.

Och så finns det självklart de däremellan med lite från båda läger. En glidande skala mellan de båda ytterligheterna suddar ut de extrema skillnaderna. För vissa är tillhörigheten inget hinder. Många tänker överhuvudtaget inte på vilken grupp de ligger närmast. Det hindrar dem inte. I mitt fall är jag smärtsamt medveten om fördelen med att vara strikt dedikerad den inriktning som för mig råkar vara den allra svagaste.

Jag vill vara kvalitet men jag är kvantitet på många punkter möjligen inte när det gäller upplevelser. Jag drivs mot den stora nöjdheten, jag kan drömma om ett pryllöst liv med enbart några få favoritsaker, men min hjärna säger hellre ha hela bokhyllan fylld med böcker än att ha en enda dyrgrip, hellre fyra halvdana tröjor än en riktigt fin, hellre ha mycket än litet. Även när det gäller tankar. Framför allt när jag skriver...

Kanske handlar kvantitetsjagandet om att aldrig riktigt kunna stanna upp och våga tro att det man har faktiskt håller. En osäkerhet att mista någonting, att inte våga lita på att man faktiskt kommer att vara nöjd med en istället för två. Jagandet driver en framåt mot nya ting och tankar att tycka om.

Less is more borde gälla på alla plan i livet. Det är min nya paroll.

Födelsedagsförberedelser

Nu är jag helt säker på vad jag önskar mig i 30-årspresent. Tror jag i alla fall. Om jag känner mig själv rätt finns det en liten, liten risk att jag hinner ändra mig under det knappa halvår som är kvar innan det är dags. Inte för att vi tidigare haft traditionen att ge varandra väldigt påkostade presenter här hemma men det skadar ju inte att drömma...

Anledningen till att jag har en nykomling på listan är att jag relativt nyligen insett vad mitt kall ska vara framöver - att föreviga fina och urfula motiv som dyker upp i vardagen. Inpirationen till detta nya projekt är den vackra bloggen Femtiotalsjakten där bloggaren jagar genom landet efter kvarlevor från 1950-talet. Mitt eget fotograferande kommer dock att skilja sig på tre punkter: 1) fotandet kommer inte att vara någon jakt, 2) fotandet reserveras inte enbart för 1950-talet, 3) fotandet kommer inte att bli lika bra.

Så här ser listan ut i nuläget (med reservation för ändringar).

• En liten hund. Maxstorlek 25 cm i mankhöjd. Helst lurvig, ljus och snäll mot människor och katter (Inspiration finns här).
  
• Digital systemkamera med extern blixt (ny på listan!).
• 1 st fallskärmshopp.
• Minidator (egentligen en iPad men inser onödigheten att ha både iPhone och iPad).
• Boken 1001 böcker du måste läsa innan du dör.
  
• Lugn och ro.

En lämplig kandidat i rätt storlek. Foto från midsommarfirande på Hönö 2008.

Ensam men skuggad

Våren är kommen. På golfbanans grusgång pressar sig en gul liten kämpe upp ur marken. Ensam i ett hav av sten. Skuggad av en vårens vän.

Viksberg 8 april 2010.

Dag av törst

Den bästa dagen är inte den mätta dagen. Den bästa dagen är då jag törstar. Drömmer och planerar. Eller kanske bara då jag inte uppnått det jag hade tänkt mig. En ganska skön tanke då de bleka dagarna tycks avlösa varandra.

En favorit av Boye:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

I rörelse av Karin Boye ur Härdarna från 1927.

Vägen är mitt mål

Jag drömmer om att se världen. Att bege mig till platser jag bara sett i fantasin eller i filmens värld. Där livet är lite enklare och där allting är vackert. New York, Paris, Toscana och Island. I min tanke sitter jag i gräset med picknickkorgen fylld till brädden med bröd, ost och vin i Monets museiträdgård i Giverny. Eller ser de japanska damerna utföra Ikebana, vackra blomsterarrangemang, i Tokyos fina kvarter. Eller vandra i de norska fjällen, kravlös, pryllös.

Jag drömmer om att bli duktig på det jag genuint uppskattar. Att kunna namedroppa filmregissörer, birollsinnehavare och inspelningsår. Att springa ett långt lopp, att säga de rätta orden till någon som behöver höra dem, att kunna analysera poesi, att skriva den perfekta texten, att någon gång lära mig Peterson-Bergers Frösöblomster utantill, att vara nöjd.

Jag drömmer om att någon gång få känna mig i fas med mina drömmar.

Så slår tillbakadrömmarna med all sin kraft. Då sinnet är tillbaka på stranden i Benidorm när livet var ganska smärtfritt, eller till ljussamlingen i Taizé då jag kunde vara där och då. Ibland vill jag inget annat än tillbaka till platser där jag förmodligen aldrig kommer att vara en besökare igen.

En tragisk drömmare och nostalgiker är vad jag är. Alltid längtat tillbaka till gångna tider och satt upp orealistiska mål. Även om jag vet att jag aldrig kommer att vända tillbaka till det som min tanke är inriktad på, eller att jag någonsin kommer att uppnå det jag drömmer om. Drömmen och längtan finns där ändå.

Det slår mig ofta att samma händelser, samma platser återkommer i mina drömmar. Jag ser mig själv med mina nya förmågor och jag känner känslan av förnöjsamhet då jag uppnått mitt uppsatta mål.

Är det kanske en illusion? Är det verkligen målet som är målet? Är det inte drömmen om målet, eller kanske vägen dit, som är den egentliga upplevelsen? Utan att se fram emot någonting blir allting ganska grått, utan att vandra den drömmande vägen mister livet en del av sin charm.

Eller är det rädslan för att inte våga tro att jag kommer att uppnå mitt mål som griper tag i mig?

Det är vägen som är mödan värd, skriver Boye. Det är vägen som är mitt mål, vägen mot det jag vill. Vägen, eller drömmen, är min följeslagare. Under alla mina levande dagar.

Fredagens arga kvitter

Så trött man kan bli på folk som inte inser att de har gjort fel.

The owls are not what they seem

Viksbergsugglan vakar över skogen medan träden vajar i vinden - en av anledningarna till att jag, efter att ha sett samtliga Twin Peaks-avsnitt under loppet av några veckor, aldrig mer kommer att gå skogsstigen upp till stora vägen under dygnets mörkare timmar.

Förra vintern famlade jag i mörkret på vägen hemåt med endast världens minsta ficklampa som följeslagare. Sista gången jag gick där mötte jag två lysande ögon som riktades mot mig mitt på vägen.

Att bo på landet är inte bara frid och fröjd.

Torsdagens trötta kvitter

Det är som att ju mer tid jag har desto mindre hinner jag med att göra.

Livsnjutning i koncentrat

Att känna stunder av frihet är för mig livsnödvändigt. Stunder när ingenting kan få mig att vilja vara på en annan plats eller att tänka på någonting annat än det som försiggår just nu. Då finns bara stunden och den människa jag för tillfället är. När allting runtomkring för tillfället inte spelar någon roll.

Men jag kallar det inte verklighetsflykt, jag kallar det inte förträngning, utan livsnjutning i koncentrat.

Då denna frihetskänsla inte förekommer mer än ett par gånger per år upplever jag den verkligt speciell, ja nästan lite högtidlig, då när jag står där på klipphällen, skogsstigen, asfaltvägen eller när jag vandrar uppför grusgången och ser på stjärnorna.

Att stå där på en klippa och blicka ut över havet med vinden i håret, vattnet som stänker upp på fötterna, andningen som lättar. Att sitta i den lilla båten som susar fram över vågorna och känna luften som strömmar förbi och solen som bränner. Dessa stunder gör tillvaron lite tydligare, lite mer levande.

Stunderna ska inte vara många eller särskilt stora, de ska glädja en i sin ringhet. Kanske är det också själva längtan efter friheten som i sig ger livskraft?

För mig har den ultimata frihetsupplevelsen alltid varit förenad med nära kontakt med naturen, och särskilt när den är klädd i sin vackraste skrud. För mig var en sådan stund under påskhelgen då jag fick glädjen att följa med på en ridtur i vackraste vårväder. I full galopp på skogsvägen kände jag livet som det ska kännas, då för en stund var jag mig själv igen.

Årets första citronfjäril virvlade förbi och höll med.