Alla har ett val hur man ska välja att agera i svåra situationer. När chocken har lagt sig börjar hjärnan att arbeta. Hur ska jag reagera? Hur väljer jag att handla? Hur väljer jag att tänka? Allt handlar egentligen om att fokusera.
Att ta emot ett chockbesked, likt det som uppenbarade sig förra veckan om att pappas sjukdom härjat fram i hans kropp, kan ingen människa göra på ett smidigt sätt. Ingen människa kan veta exakt hur detta ska hanteras eller tro att tankeverksamheten ska vara på något sätt enkel.
Hjärnan går på högvarv och tankarna exploderar i ett totalt kaos. Några dagar passerar förbi som i ett töcken. Kanske hade läkaren fel? Jag fantiserar om att läkaren istället läst upp någon annans provsvar och glider iväg i tanken om att det istället var glada nyheter han hade att berätta den där tisdagen förra veckan.
Det är i kaoset jag väljer att fokusera. Jag har ett val och jag väljer att fokusera. På hur jag ska agera och hur jag ska låta tankarna fara. Utan mitt val finns ingen möjlighet för mig att klara av den tid som ligger framför och det tunga som väntar. Det är nu det är läge att aktivt försöka vara så start jag bara kan. Allt handlar om att fokusera.
tisdag, mars 17, 2009
lördag, mars 14, 2009
Chock
Just när jag satt mig ned i tron om att allt skulle få vila en stund så reser sig orkanbyar runt husknuten. Just när jag stilla önskar om lite mer frid och lugn i tillvaron börjar livets skuggvarelser vråla livet likt lejon på jakt. Just när jag andats ut och börjat se med tillförsikt på tillvaron uppenbarar sig den mörkaste av de allra mörkaste avgrunder som livet hittills skådat.
Det är det här som är livet konstaterar jag och reser mig sakta från stolen och famlar efter något hållbart att greppa tag i. Något som står kvar när livet byter riktning i kast till synes tvärare än något annat. Det är nu de allra innersta krafterna ska ge sig till känna och bilda starka fundament att stå på i tider av smärta.
Livet är till synes oberäkneligt och smärtsamt. Vad har det för mening när en av de mest betydelsefulla människorna i ens liv fått sina dagar räknade. Vad har det för mening? Jag bestämmer mig för att inte ens söka något svar på frågan eftersom jag har det rakt framför mig.
Livet är kärlek och glädje.
För om det är något jag lovar mig själv nu är att inte lyda det moderna samhällets minsta vink om att leva efter klockan. Tiden är inte viktig. Livet är kvalitet och inte kvantitet. Det är nu livets mening ger sig till känna.
Det är det här som är livet konstaterar jag och reser mig sakta från stolen och famlar efter något hållbart att greppa tag i. Något som står kvar när livet byter riktning i kast till synes tvärare än något annat. Det är nu de allra innersta krafterna ska ge sig till känna och bilda starka fundament att stå på i tider av smärta.
Livet är till synes oberäkneligt och smärtsamt. Vad har det för mening när en av de mest betydelsefulla människorna i ens liv fått sina dagar räknade. Vad har det för mening? Jag bestämmer mig för att inte ens söka något svar på frågan eftersom jag har det rakt framför mig.
Livet är kärlek och glädje.
För om det är något jag lovar mig själv nu är att inte lyda det moderna samhällets minsta vink om att leva efter klockan. Tiden är inte viktig. Livet är kvalitet och inte kvantitet. Det är nu livets mening ger sig till känna.
måndag, januari 26, 2009
Om drömmar och barnslighet
Efter alla allvarsamma ord och tankar känner jag för lite muntrare tongångar. Jag är förvisso en allmänt melankolisk person (vid sidan av en hel del tramsande...) men ibland blir jag bara så trött på all seriositet. Allvar är bra men ibland blir det för mycket och kan låta så...viktigpettrigt. Bort med sånt. Nog om detta i förkylningens allmänna dimma. Inga fler ursäkter. Jag är den jag är.Under tidigare bloggande tog jag upp mitt stora intresse att lista olika saker. Lista egenskaper, lista favoritkonserter, ja, lista det mesta som listas kan. En lista jag funderade över (men kanske inte gjorde? Osäker.) var en konst-lista. Som med mycket annat har jag väldiga önskningar om allt jag skulle vilja ha kunskap om för att kunna kalla mig konstintresserad. Det slutar alltid pladask. Precis som med litteratur, film, musik, teater etc etc. Jag vill så mycket men kan så litet.
Nåja, som snudd på uppväxt på vernissage fick jag tidigt uppleva konstens charm, utan att för den skull vara det minsta konstnärlig själv. Min idol som 8-åring var Claude Monet och jag började drömma om näckrosor, damer i paraply och böljande trädgårdsbroar. Intresset falnade något men upplevelsen av en för mig tilltalande bild har alltid varit något alldeles extra.
För något år sedan upptäckte jag Madeleine Pyk (allra sista bilden) och hennes fantastiskt fantasifulla verk. För bara några veckor sedan ramlade jag på spanska konstnärens Pepa Prietos underbara bilder (de två översta bilderna). Lite lika är de tu. Fantasifulla och fulla av människor och varelser. Liksom drömska och barnsliga. Passar mig perfekt!
Årssummering 2008
Såhär nästan en månad efter årsskiftet vågar jag mig på att fundera igenom årets som gått. När jag dessutom förkyld och hängig, melankoliskt tänker tillbaka på svunna dagar och gräver i det förflutna anno 2008 kan jag inte annat än säga "Phu, 2008 är över". Ett år som i min värld kommer att gå till historien som ett av de mest händelserika.
Att summera ett helt år är inte annat än en omöjlig uppgift. Det rymmer så mycket mer än vad hjärnan har möjlighet att minnas, men en sak är säker - att lämna det bakom mig gör jag med skräckblandad förtjusning. För ett mer innehållsrikt år finns inte i min kalender. På gott och ont.
Pappas sjukdom, studietidens avslut, arbetslöshet, nytt arbete, vänner som flyttar utomlands, vänner som vänder ryggen, husköp och andra mer eller mindre avgörande begivenheter, positiva som negativa, avlöste varandra i ett tempo snabbare än snabbt. Såhär i efterhand är det svårt att för mig själv sammanfatta alla tankar och känslor som drivits upp och som fortfarande inte har lagt sig till rätta. Stormvindar sveper fortfarande förbi.
Att även detta år bjuder på avgörande händelser tvivlar jag inte på. För livet är minst sagt oberäkneligt, svårförståeligt och överraskande. Att vindarna dock ska vara något mildare är en önskan stark. För ett år likt 2008 måste dröja ett tag innan jag kan gå igenom igen. Ännu har jag inte hämtat mig.
Att summera ett helt år är inte annat än en omöjlig uppgift. Det rymmer så mycket mer än vad hjärnan har möjlighet att minnas, men en sak är säker - att lämna det bakom mig gör jag med skräckblandad förtjusning. För ett mer innehållsrikt år finns inte i min kalender. På gott och ont.
Pappas sjukdom, studietidens avslut, arbetslöshet, nytt arbete, vänner som flyttar utomlands, vänner som vänder ryggen, husköp och andra mer eller mindre avgörande begivenheter, positiva som negativa, avlöste varandra i ett tempo snabbare än snabbt. Såhär i efterhand är det svårt att för mig själv sammanfatta alla tankar och känslor som drivits upp och som fortfarande inte har lagt sig till rätta. Stormvindar sveper fortfarande förbi.
Att även detta år bjuder på avgörande händelser tvivlar jag inte på. För livet är minst sagt oberäkneligt, svårförståeligt och överraskande. Att vindarna dock ska vara något mildare är en önskan stark. För ett år likt 2008 måste dröja ett tag innan jag kan gå igenom igen. Ännu har jag inte hämtat mig.
lördag, januari 24, 2009
Visdomsord
Jag har en fascination för visdomsord. Kloka saker sagda av ytterst kloka personer. Ibland också av Nalle Puh eller andra fiktiva varelser. Fånigt enligt vissa. Men för mig träffar orden ibland hjärtat så där som när man känner att någonting är alldeles, alldeles rätt. De gräver sig in i ens medvetande med sin skarphet.
Kanske är orden i sig inte så enormt kloka, utan det är när jag som åhörare tar sig an dem som de sakta smälter ner och lägger sig som ett mjukt täcke runt tankarna. De blir kloka eftersom jag tolkar in det jag vill höra, det jag behöver höra.
De allra mest träffande orden skriver jag ned med snirkliga bokstäver på ett vackert papper och sätter in i min fina rosa pärm. Där får de vara tills längtan efter att få höra dem ännu en gång gör sig påmind.
"Att ibland stanna upp ett tag
kan vara den enda möjligheten
att orka gå vidare."
Kanske är orden i sig inte så enormt kloka, utan det är när jag som åhörare tar sig an dem som de sakta smälter ner och lägger sig som ett mjukt täcke runt tankarna. De blir kloka eftersom jag tolkar in det jag vill höra, det jag behöver höra.
De allra mest träffande orden skriver jag ned med snirkliga bokstäver på ett vackert papper och sätter in i min fina rosa pärm. Där får de vara tills längtan efter att få höra dem ännu en gång gör sig påmind.
Dagens ord:
"Att ibland stanna upp ett tag
kan vara den enda möjligheten
att orka gå vidare."
onsdag, januari 21, 2009
Skrivandets mål
Något som alltid har drivit mig att skriva är mina uppsatta mål. Självklart är orden mina egna och främst till också för mig själv. Men någonstans finns ändå en längtan att bli hörd (eg. läst). Målen kan variera. Studier, jobb och fritid har alla inneburit att jag haft skriften som närmaste kompanjon. Nu vill jag återigen ha mål att se fram emot - kanske är det dags för en essä igen.
Förra året åstadkom jag trots alla livsavgörande svängningar ändå en liten snutt essä som kom att betyda mer än vad jag trodde (för mig själv). För där var kanske inte orden i sig de viktiga, utan att de över huvud taget blev nedtecknade. Målet var själva målet. I Känguru fick mina ord plats och de börjar längta dit igen.
Ur: Känguru - Humanistiska föreningens tidskrift nr 3/2008:
Fascinerad avsky
Jag glömmer aldrig synerna i Auschwitz. Inne i den ödelagda gaskammaren står en rad röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för de liv, som en gång tvingades in i denna nu ödsliga betongsal, men som aldrig vände åter. Utanför stod en gång min mormor Jadwiga i kö, men undslapp genom sin ljusa hy, sitt blonda hår och sina blåa ögon. Jag minner hennes ögon som då måste ha speglat fruktan, förskräckelse, förintelse. På kremeringsugnarna står värmeljus i aluminiumhållare. Lågorna kämpar för att hålla sig vid liv en liten stund till. Bara lite längre. För här blåser iskalla kastvindar och stormbyar.
På skälvande ben beger jag mig ut på gårdsplanen och åter till min egen värld. Men mitt inre är i uppror, för mötet med Auschwitz är som ett möte med ett vrålande monster med öppna käftar. Våldets konsekvenser går i arv; generation efter generation av de överlevandes barn jagas av ättlingarnas erfarenheter.
Mitt besök följs tre år senare av en annan iakttagelse av våldets skugga. På trottoaren tvåhundra meter bort från min egen bostad, min alldeles egen trygga borg, ser jag skenet från tända ljus. På den regnvåta asfalten står röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för det liv som en gång gick över vägen, men som aldrig vände åter. För den flicka som besinningslöst attackerades av en knivman klockan elva en fredagskväll. Men här finns ingen möjlighet att gå ut från mörkret, för när våldet kryper inpå skinnet finns ingen återvändo, ingenstans att fly. Där övergår det overkliga till något verkligare än jag någonsin upplevt.
I mitt inre kolliderar två företeelser: det strukturella respektive det individuella våldet. Det ena större, förberett av fler och utfört av fler. Det andra i mindre skala, förberett och utfört av enskilda individer. Så olika, men ändå så lika, med hänsyn till de konsekvenser som efterföljer. Likheterna tar inte slut där. Att komma i närkontakt med våldets konsekvenser är svårt, ty våldet går inte att förstå, inte att få något grepp om. Jag vill bara fly tanken om att det besinningslösa våldet har utförts bakom min egen husknut och har drabbat min egen släkt. Jag vill bara fly men fångas av en känsla av att försöka förstå, lindra och se förbi våldet och dess onda natur.
I historieböcker finns riklig information om det strukturella våldets utlösande faktorer. I böcker skildras offrens historier; någon fick Nobelpris, en annan ett eget museum. På filmduken visas blottade återskildringar av händelser som de säger att vi aldrig, aldrig ska glömma. Ett tidsskede som skildras via Oscarsbelönade filmer med påkostade scenerier, kostymer och tjusiga skådespelare. Romantiseringen av en tid som flytt är stundtals tydlig; ett skimrande andra lager förvrider det förgångna till ett uppdiktat drama.
I pressen frodas dagligen berättelser om våldsdåd som skakar vår egen tid; om händelser på vår egen gata. I bokvärlden regerar deckardrottningarna med sina bloddränkta historier. I teve växer mordutredningsprogram upp som svampar i fuktig jord. Att se fiktiva seriemördare härja på gatorna har blivit kvällsnöje, och att studera dissekering av lik tillhör numera en god tv-afton. I allra högsta grad verkliga händelser får konstruerade versioner med tilltänkt underhållningsvärde.
Kvar lämnas jag med fadd eftersmak.
Våldet tränger sig in i våra medvetanden och toleransnivån sträcker sig allt längre. Uppmärksammade våldsdåd analyseras in i minsta detalj och nyhetsrapporteringen flödar över av spekulationer – allt för att skapa klarhet kring bakgrunden. Kanske mildrar denna klarhet den smärtsamma sanningen om våldet och den ondska som den kan innefatta; och när ondskan mildras, mildras också oro och otrygghet. Thomas Anderberg skriver i Berättelser om ondskan (Hammer & Raudvere 2000) att ”en känsla som lätt infinner sig i dessa sammanhang är att ondskan, genom att få en förklaring, upphör att vara ondska. Den förklaras helt enkelt bort”.
Ger förklaringen alltså alltid tröst? Jag är inte så säker på det. Men genom romantisering och dramatisering av fasansfulla handlingar skapas verkligheten till rituella draman som får mig att se förbi det verkliga. Overklighetskänslan som jag får när jag står i gaskammarens unkenhet, när jag ser våldsdraman på film eller när jag läser om reella våldsfall är min sköld, är min räddning för att undvika den smärta som en alltför nära iakttagelse av våldet skulle orsaka. Overkligheten är min trygghet och min tröst. Där är inget på riktigt och där behöver jag inte tolka in händelseförloppen.
Avskyn till våldet tycks alltså paradoxalt nog förenas med en fascination. Kanske för att bearbeta det oförståeliga och att göra det verkliga till overkligt. Våldets dialektik är, som jag tolkar Anderberg, uppenbar: ”Och vi, varför har vi sådan dragning till ondskan och så svårt att bekämpa den? Vad har gjort oss till sådana enkla offer för det vi säger oss sky mer än allt annat?” Genom att avskärma mig från det som har hänt finner jag en slags trygghet i att allt egentligen utspelar sig långt ifrån mig själv. Att blunda håller inte i längden, eftersom sanningen är mer påträngande än så, men att kisa lite med ena ögat är enklare.
Fascinationen inför våldet, den rituella dramatiseringen och jakten på orsaker, stillar oron. Åtminstone för en kort stund. Men har man sett ljusen i koncentrationslägrets gaskammare och vid trottoarkanten hemmavid, är det svårt att sluta undra.
Kan jag någonsin fly våldets verklighet?
Förra året åstadkom jag trots alla livsavgörande svängningar ändå en liten snutt essä som kom att betyda mer än vad jag trodde (för mig själv). För där var kanske inte orden i sig de viktiga, utan att de över huvud taget blev nedtecknade. Målet var själva målet. I Känguru fick mina ord plats och de börjar längta dit igen.
Ur: Känguru - Humanistiska föreningens tidskrift nr 3/2008:
Fascinerad avsky
Jag glömmer aldrig synerna i Auschwitz. Inne i den ödelagda gaskammaren står en rad röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för de liv, som en gång tvingades in i denna nu ödsliga betongsal, men som aldrig vände åter. Utanför stod en gång min mormor Jadwiga i kö, men undslapp genom sin ljusa hy, sitt blonda hår och sina blåa ögon. Jag minner hennes ögon som då måste ha speglat fruktan, förskräckelse, förintelse. På kremeringsugnarna står värmeljus i aluminiumhållare. Lågorna kämpar för att hålla sig vid liv en liten stund till. Bara lite längre. För här blåser iskalla kastvindar och stormbyar.
På skälvande ben beger jag mig ut på gårdsplanen och åter till min egen värld. Men mitt inre är i uppror, för mötet med Auschwitz är som ett möte med ett vrålande monster med öppna käftar. Våldets konsekvenser går i arv; generation efter generation av de överlevandes barn jagas av ättlingarnas erfarenheter.
Mitt besök följs tre år senare av en annan iakttagelse av våldets skugga. På trottoaren tvåhundra meter bort från min egen bostad, min alldeles egen trygga borg, ser jag skenet från tända ljus. På den regnvåta asfalten står röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för det liv som en gång gick över vägen, men som aldrig vände åter. För den flicka som besinningslöst attackerades av en knivman klockan elva en fredagskväll. Men här finns ingen möjlighet att gå ut från mörkret, för när våldet kryper inpå skinnet finns ingen återvändo, ingenstans att fly. Där övergår det overkliga till något verkligare än jag någonsin upplevt.
I mitt inre kolliderar två företeelser: det strukturella respektive det individuella våldet. Det ena större, förberett av fler och utfört av fler. Det andra i mindre skala, förberett och utfört av enskilda individer. Så olika, men ändå så lika, med hänsyn till de konsekvenser som efterföljer. Likheterna tar inte slut där. Att komma i närkontakt med våldets konsekvenser är svårt, ty våldet går inte att förstå, inte att få något grepp om. Jag vill bara fly tanken om att det besinningslösa våldet har utförts bakom min egen husknut och har drabbat min egen släkt. Jag vill bara fly men fångas av en känsla av att försöka förstå, lindra och se förbi våldet och dess onda natur.
I historieböcker finns riklig information om det strukturella våldets utlösande faktorer. I böcker skildras offrens historier; någon fick Nobelpris, en annan ett eget museum. På filmduken visas blottade återskildringar av händelser som de säger att vi aldrig, aldrig ska glömma. Ett tidsskede som skildras via Oscarsbelönade filmer med påkostade scenerier, kostymer och tjusiga skådespelare. Romantiseringen av en tid som flytt är stundtals tydlig; ett skimrande andra lager förvrider det förgångna till ett uppdiktat drama.
I pressen frodas dagligen berättelser om våldsdåd som skakar vår egen tid; om händelser på vår egen gata. I bokvärlden regerar deckardrottningarna med sina bloddränkta historier. I teve växer mordutredningsprogram upp som svampar i fuktig jord. Att se fiktiva seriemördare härja på gatorna har blivit kvällsnöje, och att studera dissekering av lik tillhör numera en god tv-afton. I allra högsta grad verkliga händelser får konstruerade versioner med tilltänkt underhållningsvärde.
Kvar lämnas jag med fadd eftersmak.
Våldet tränger sig in i våra medvetanden och toleransnivån sträcker sig allt längre. Uppmärksammade våldsdåd analyseras in i minsta detalj och nyhetsrapporteringen flödar över av spekulationer – allt för att skapa klarhet kring bakgrunden. Kanske mildrar denna klarhet den smärtsamma sanningen om våldet och den ondska som den kan innefatta; och när ondskan mildras, mildras också oro och otrygghet. Thomas Anderberg skriver i Berättelser om ondskan (Hammer & Raudvere 2000) att ”en känsla som lätt infinner sig i dessa sammanhang är att ondskan, genom att få en förklaring, upphör att vara ondska. Den förklaras helt enkelt bort”.
Ger förklaringen alltså alltid tröst? Jag är inte så säker på det. Men genom romantisering och dramatisering av fasansfulla handlingar skapas verkligheten till rituella draman som får mig att se förbi det verkliga. Overklighetskänslan som jag får när jag står i gaskammarens unkenhet, när jag ser våldsdraman på film eller när jag läser om reella våldsfall är min sköld, är min räddning för att undvika den smärta som en alltför nära iakttagelse av våldet skulle orsaka. Overkligheten är min trygghet och min tröst. Där är inget på riktigt och där behöver jag inte tolka in händelseförloppen.
Avskyn till våldet tycks alltså paradoxalt nog förenas med en fascination. Kanske för att bearbeta det oförståeliga och att göra det verkliga till overkligt. Våldets dialektik är, som jag tolkar Anderberg, uppenbar: ”Och vi, varför har vi sådan dragning till ondskan och så svårt att bekämpa den? Vad har gjort oss till sådana enkla offer för det vi säger oss sky mer än allt annat?” Genom att avskärma mig från det som har hänt finner jag en slags trygghet i att allt egentligen utspelar sig långt ifrån mig själv. Att blunda håller inte i längden, eftersom sanningen är mer påträngande än så, men att kisa lite med ena ögat är enklare.
Fascinationen inför våldet, den rituella dramatiseringen och jakten på orsaker, stillar oron. Åtminstone för en kort stund. Men har man sett ljusen i koncentrationslägrets gaskammare och vid trottoarkanten hemmavid, är det svårt att sluta undra.
Kan jag någonsin fly våldets verklighet?
Nu igen
I måndags kväll började mina funderingar om att ta upp bloggen igen.
Kanske är det min längtan efter att knappra mina egna valda ord på tangentbordet som gör att jag återigen söker mig till bloggen. Kanske är det tusentals och åter tusentals tankar som samlats i mitt medvetande som nu vill på pränt. Kanske är det känslan av att återigen kommunicera med omvärlden som driver mig till datorn. Ja, något är det i alla fall som gör att jag nu sitter här igen. Vid bloggen.
Ett antal månader sedan har gått sedan det förra försöket att ta upp 2007 års bloggneatakter. Mycket har hänt sedan dess. Då inläggen näst intill sprutade ut på bloggen; då sommaren inte kunde hindra mig att sitta inne och skriva.
Faktum är att jag trots mitt dagliga arbete som redaktör inte längre vill hålla mig borta från bloggen. Jag gör helt enkelt ett försök till och får se vart det leder.
Kanske är det min längtan efter att knappra mina egna valda ord på tangentbordet som gör att jag återigen söker mig till bloggen. Kanske är det tusentals och åter tusentals tankar som samlats i mitt medvetande som nu vill på pränt. Kanske är det känslan av att återigen kommunicera med omvärlden som driver mig till datorn. Ja, något är det i alla fall som gör att jag nu sitter här igen. Vid bloggen.
Ett antal månader sedan har gått sedan det förra försöket att ta upp 2007 års bloggneatakter. Mycket har hänt sedan dess. Då inläggen näst intill sprutade ut på bloggen; då sommaren inte kunde hindra mig att sitta inne och skriva.
Faktum är att jag trots mitt dagliga arbete som redaktör inte längre vill hålla mig borta från bloggen. Jag gör helt enkelt ett försök till och får se vart det leder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
