Första skoldagen en ren pärs

Att säga att första skoldagen har varit en pärs är en ren och skär underdrift. Det har varit alltifrån skoj. Tyvärr. Att våndas inför första skoldagen är väl något som alla gör mer eller mindre. För min del har det varit mer, dels eftersom jag inte är laddad ännu (våren var mycket tuff), dels för att jag ska gå på Stockholms universitet, en skola jag inte känner så vidare väl. Dagen inleddes med att jag missade bussen och fick köra bilen i panik till pendeltågsstationen. Väl där var tre tidigare tåg inställda vilket gjorde att hela perrongen var totalt fullpackad med resenärer. Fick tränga mig in i kommande tåg efter lång väntan. Jag inser nu verkligen att jag inte saknat SL under sommaren. Såhär är det jämt och ständigt när man ska åka pendeln. Vidare till Södertörns högskola för att låna en bok, vilket leder till krångel eftersom jag inte längre är student där. När jag sedan gått den ytterst långa sträckan till tåget och tagit mig igenom massan med studenter som formligen väller ut på perrongen, kan jag andas ut en kvart eftersom tåget är försenat. Eller kan knappt andas - näsan är så täppt att det knappt går att andas. Den syn som möter mig på Centralen efter en trång och svettig tågfärd är bara helt förstummande. Det är totalt stopp på grund av det stora antalet människor som försöker klämma sig bort till t-banan. Efter både boxnings- och brottningsmatcher kommer jag fram till röda linjen där jag efter lång väntan får springa bort till bortesta vagnen för att överhuvudtaget komma in i vagnen. Står med näsan fem centimeter från glasdörrarna i vagnen och har ingenstans att hålla i mig, vilket resulteterar i att jag ramlar på en gubbe. Väl framme vid stoppet Universitetet väller alla ur och ska knuffas fram till den hundra meter långa rulltrappan för att sedan gå i lämmeltåg (tätt packade) fram till skolan. Framme vid skolan inser jag att jag inte hittar till klassrummet där introduktionen ska vara. Trodde ju att jag skulle vara i god tid, men ser på klockan som hunnit bli 09.55. Fem minuter kvar. Kommer inspringandes i klassrummet efter att ha gått en till synes stor labyrint för att komma fram. Sitter där resten av tiden och känner mig enbart mer och mer förkyld och så osugen på allting som räknas upp av kursansvarig person. Speciellt ordet uppsats liksom bränner sig fast frammanar en stark motvilja att ens tänka tanken att detta faktiskt står på schemat. Efteråt känner jag mig som enammast i världen, som en nykomling som precis börjat nya skolan, eftersom alla känner varandra sedan tidigare terminskurs, och jag går till kopieringsrummet för att kopiera boken som jag inte fick låna på Södertörn mer än några dagar. Följande två timmar ägnas åt att knuffas med folk (alla verkade ha kursstart idag), stå i matkö i 25 minuter, ordna studentkonto, springa fram och tillbaka mellan kompendieförsäljningen på högsta våningen i huset längst bort och bankomaten i andra änden av universitetsområdet. Två minuter innan nästa lektion börjar har jag hittat fram. Det krävs en karta för att inte gå vilse. Lektionen inleds med orden: detta kommer att bli en krävande kurs. Inte direkt jubel inombords. Ska sedan analysera och jämföra två texter om trädgårdsodling från 1873 respektive 2005. Sjunker djupare ned i stolen. När timmarna masat sig fram, stapplar jag ut ur klassrummet, mer förkyld än tidigare (inbillning?) och försöker att på något sätt pressa mig ut ur byggnaden som tycks vara mer fullproppad med folk än någonsin. Sedan är det ungefär samma visa med tågen hemåt. Stannar till vid Södertörn och går den kilometerlånga sträckan från tåget upp till biblioteket för att stå i kopieringskö ytterligare 15 minuter och därefter inlämningskö i 20 minuter. Går sedan till pendeltåget då jag ser att det är föresenat. Sitter ute och väntar och fryser i höstrusket. Hoppar på pendeltåget och färdas sedan sakta, sakta hemåt...

Ingen bra dag idag. Inväntar en bättre...

Vinnande kattbilder

Inte för att vara alltför tjatig, men jag tänkte ändå att jag skulle visa ett par bilder tagna på en av katterna i Småland. Besökte i veckan en hemsida där en skara kattentusiaster hade lagt upp en massa bilder på sina små husdjur. Om man så gjorde kunde det generera i att man fick vara med i en kattfototävling med fina priser. Gissa vem som lade upp bilderna på sidan? Gissa vilka bilder det blev? Inte för att ovanstående bilder kanske är månadens bilder, men de är bra fina enligt mitt tycke (Tror att S har fotat dem. Minns inte riktigt eftersom vi båda stod och iakttog katten i trädet). Var och en av de tre bilderna är en del av en historia. Kattens historia. De visar på djurets enorma förmåga att vara ute på äventyr.

Konsten att dricka te

Nu när hösten tydligen är kommen - vad passar då inte bättre än att fylla på förrådet av den mest gyllene drycken av dem alla. Drycken som inte har någon konkurrent. Drycken som vinner över alla andra. Nämligen - te. Som en gammal teoman (=tedrickare utan dess like) känns livet lite fattigare och dystrare utan en rejäl tesamling att välja bland när det är dags för dagens och kvällens olika testunder. En sisodär sju-åtta olika varianter av diamant-teflarn att välja på är ett strikt måste i detta hem.

Gårdagens besök nere på stan (då alla Södertäljebor var jättestirriga eftersom tv var på besök och spelade in något med Tobbe Trollkarl) resulterade i en visit på teboden. Med något snorig näsa (nej, det skedde ingen olycka vid sniffningen i burkarna) lyckades jag ändå att lukta mig till fyra olika sorter, som genast fick följa med mig hem: Göta kanal, Grön Södermalm, Japanskt körsbär samt Rooibos jordgubb och vanilj. Dessutom köpte jag löste på Willys i dag med vanligt grönt te som jag kan dricka under perioder då lukt- och smaksinnet inte riktigt fungerar som de ska - då jag inte riktigt vill slösa på teerna för 30 kr hg. Som nu ungefär.

Vilken färg det ska vara på teerna varierar från period till period. Det svarta står sig i alla väder. Grönt har vunnit många poäng hos mig de senaste åren, medan rött har vankat lite av och an. Visserligen påstås det senare vara det met nyttiga i gänget, men har inte riktigt kommit upp till samma nivå som de förstnämnda. Vitt te var den klara vinnaren under något år i mitt liv, men har inte återkommit efter det. Smaken av hö sitter liksom fortfarande kvar på något sätt. Dessutom är det så vansinnigt dyrt. Märklisch.

Nu är jag förberedd. Låt vindarna vina. Låt regnet smattra mot fönsterrutorna. Jag har laddat skafferiet med svart, grönt och rött guld - höstens räddning!

Underbar och älskad av alla

Det är nu den börjar. Filmhösten. Ingen höst har nog bjudit på så många måste-se-filmer som denna. Som tur är har jag fått flera rabattkuponger av Ica som säkerligen kommer att utnyttjas. Shrek, Bourne Ultimatum och filmen om Jane Austen är bara några av de filmer som jag önskar att se. Och biobesöken har precis tagit sin början. Tillsammans med mamma K såg jag ikväll Martina Haags film Underbar och älskad av alla - en komedi baserad på Haags enormt roliga bok om en tjej som klantar till det riktigt rejält, men lyckas på något underligt sätt att återupprätta sig själv. Riktigt träffsäker och underfundig. Har lagt ut recension under rubriken Senaste sedda filmer. Hon lyckas att vara både manusförfattare och huvudskådespelerska - vilket är få förunnat.

Att gå på bio i Södertälje är onekligen underskattat. I stället för att behöva åka bil i 20 minuter till Heron City i Kungens kurva (eller ta pendeln in till Sthlm) kan man stilla och enkelt gå ned till Södertälyeah city och sjunka ned i stadens biografsoffor i en faktiskt rätt stor salong. Senaste gången (innan jag tidigare i somras såg senaste Harry Potter där) var nog när jag såg 30 November på högstadiet. Bion har dock renoverats till ett toppenfint skick.

Nu laddar jag för en rejäl filmhöst - i Södertälje.

Second hand-makeover

Det är något visst med att sortera och fixa bland olika klädesplagg. Nog för att sortering bringar glädje i den egna garderoben, men att få fixa och dona med ett större antal plagg är desto skojigare. När jag under min ytterst korta karriär på Hennes & Mauritz i höstas fick jag chansen att utforma vissa passager på barnavdelningen och lägga rätt hattar, mössor, västar och små, små byxor i form- och färgordning. Rätt plagg på rätt hylla för att försäljningen ska gå som allra bäst (H&M:s motto = sälja, sälja, sälja, pengar, pengar, pengar) krävde viss eftertanke.

När jag i förrgår fick chansen igen att faktiskt designa en hel klädavdelning insåg jag att detta, ja, detta är kanske min grej. Dock inte på tidigare nämnda kommerscentra, utan på min älsklingsaffär - Second Hand! Tillsammans med väninna T förvandlade jag hela klädavdelningen till en lite fräschare och stiligare plats att vara på. Vi donade hela dagen och lyckades få till en rejäl makover. Provhytten blev pricken över i:et med spetsgardiner som skynke och ett guldigt silkigt tyg hängandes på väggen innanför. En gul antik stol samt en solrostavla smyckade insidan. Vi bytte dessutom plats på olika varianter av kläder så att det såg mer enhetligt ut. I ett hörn där det tidigare var en korg med gamla shorts ställde vi en brun stor fotölj och en gammal fin lampa. Finemang! Så nu har jag fått i uppdrag att varje vecka fräscha till bland kläderna så att det fortsätter att vara ordning. Knepigt eftersom folk (inklusive mig själv) är rätt bra på att riva och rafsa - det är ju så b i l l i g t...

Korrekturläsningens glädje

Att jag överhuvudtaget skulle tänka tanken att ta mig an en korrekturläsningsuppgift efter vårens uppsatselände kunde jag aldrig ens drömma om. Uppsatsen som tog upp just detta ämne (korrekturläsning och språkkänsla) sög liksom musten ur mig och mina skrivardrömmar, i alla fall för ett tag. Ordet korrekturläsning blev också extra laddat eftersom det även var mitt svar på varenda fråga om vad jag skulle bli för något. Då min utbildning inte direkt genererar i något specifikt yrke är man ju tvungen att dra till med någonting, eftersom det inte anses accepterat i samhället att inte vara någon eller bli något (skrivet med en gnutta ironisk underton). Korrekturläsare låter ju bra att dra till. Korrekt. Bra. Problemet är bara att antalet arbeten för denna kategori inte överstiger tio stycken i hela landet. Typ. Men ändå - korrekturläsare skulle jag bli. Eftersom jag aldrig har kunnat låta bli att peta i andras texter (dock inte i mina egna med samma stränga hand - se bara mina blogginlägg...) tänkte jag att att det visst kan finnas en framtid inom detta yrke.

När jag nu efter avslutandet av sommarens projekt har insett hur vansinnigt krävande yrket kan tänkas vara, har jag allvarligt börjat att tvivla på min dröm. En D-uppsats i idéhistoria av en nära släkting (G) har blivit föremål för det absoluta testet av mitt drömyrke. En svårare början hade jag knappast ens tänkt mig, eller gått att finna. Etthundrafemtio sidor oerhört avancerat akademiskt språk om Rudolf Kjellén, en kontroversiell professor och politiker för hundra år sedan, blev sannerligen mitt mästarprov. Tidigare har enbart kortare alster och brev varit föremål för min rödpenna. Nu skulle det komma att bli snäppet knepigare (med absolut noll förkunskaper i ämnet). Men nu ett otal timmar senare kan jag konstatera att - jag klarade det! Jag klarade av att rätta denna svåra (men väldigt välskrivna) skrift och det bästa av allt - jag hittade fel! Några finns det alltid gömda mellan och i orden, även om texten är skriven av en mycket skrivkunnig och professionell person.

Om jag fortfarande ska svara korrekturläsare, på frågan om vad jag ska bli, vet jag dock inte, men en sak är säker - trots eländet så finns det en enorm glädje att få göra det man vill - och utmana sig själv i det. Och detta, mina vänner, var sannerligen en utmaning utöver det vanliga...

Men...korrekturläsningen är trots allt en stor glädje! I allafall för mig.

Underbart skriven notis

Efter att i många år har varit en flitig nyhetstidningsläsare och även studerat samt själv praktiserat hur man skriver artiklar och notiser satte jag frukostteet i halsen när jag läste ovanstående notis från TT i DN. Allting med denna notis är så emot reglerna för hur man "får" skriva en seriös notis att man nästan tror att det skulle kunna vara första april. Men ack, så underbart skönt att även DN kan lätta lite på slipsknuten och präktigheten och hosta upp en sådan liten goding som denna faktiskt är. Läs bara rubriken! Så lovely. Och den följande inledningen som liksom bygger upp stämningen i gåtor för att sedan avslutas med den sanna förklaringen. Slutet är nästan bäst: "...och där var det ingen som kände honom". Som att skribenten ville säga hur synd det faktiskt är om katten som blivit lämnad ensam åt sitt öde. Den stackars lilla kattungen som är ensam i sin fyllecell. Hoppas att poliserna är snälla mot honom.

fyllis?

Att få leva enkelt

I tidigare inlägg har jag skrivit om rensning och röjning, och den slit och släng mentalitet som finns mitt i vårt samhälle. Det köps, köps, köps, men man blir aldrig nöjd - för det finns ju så mycket mer att köpa. Denna tanke har florerat i mitt medvetande under ett par år. Jag är ju en ganska shoppinggalen person som, mitt i all prylfrossa, egentligen vill stå utanför den konsumerande karusellen. Jag vill egentligen bara leva enkelt och njuta av några få saker som jag verkligen tycker om. Det är inte så att jag egentligen köper mer än någon annan , och framför allt absolut inte dyrare än någon annan, för jag är reornas mästare - handlar främst billigt. Men känslan av att jag har så mycket saker runt omkring mig som jag kanske inte behöver gör att jag börjar fundera över dilemmat. Shoppandets dilemma. Vad är det som driver människan till att shoppa?

I senaste numret av tidningen Glamour diskuteras detta problem i en längre artikel. Där skrivs det om att lyxkonsumtionen i Sverige har ökat drastiskt de senaste åren: "I början av 00-talet började den svenska ekonomins hjul att öka takten och nu snurrar det så fort att vi knappast hinner med". En konsumentbeteendevetare beskriver att anledningen till att många nu handlar mycket och dyrt är att vi har hamnat i en konsumtionskultur där vi är vad vi bär. Detta gäller inte bara kläder, utan också hem, bil och prylar. Trenden jämförs med konsumtionsvågen som sköljde över landet under 80-talet då lyx och flärd var på mångas heta önskan.

Men vem är det som har trissat upp denna hysteriska ekonomiska tillvaro där superstylad innerstadslägenhet, Gucci-väska, guldpläterad mobiltelefon, senaste Ipoden och blingbling av det allra mest remarkabla varianten är ett tecken på hur man faktiskt är som människa? Är det något vi själva vill, eller är vi helt enkelt lurade av komersen själv? Jag tror på det senare. Att dyra varumärke (som inte är av bättre kvalitet alla gånger) ska generera i stora inkomster för företagen är det allra viktigaste. Och det har lyckats - vi har gått på det! Eller kanske inte jag, för jag köper inte dyra märken (men väl kopior av dem, eftersom i stort sett alla klädbutiker härmar designen som de stora klädmärkena har skapat). Alla är vi slavar under konsumtionen. Hemska tider. Huvaligen.

Mitt i all denna snurr av mode-, inredning-, res- och prylstress måste man finna sig själv helt enkelt. Man måste välja vad man vill följa och göra sig medveten om att man faktiskt har ett eget val att stå utanför den värsta hysterin.

För några år sedan skrev jag en krönika på detta tema med titeln Att få leva enkelt (klicka på titeln). Den finns nu upplagd under rubriken texter i listan till höger. Den får avsluta tankarna kring ämnet för denna gången.

Skriv!

Att bloggen nu blivit mitt nya forum för att skriva av mig, glädjer mig faktiskt oerhört. Skrivandet har, som jag proklamerat i ett tidigare inlägg, alltid varit min passion. På senare år har den dock falnat en del, mycket på grund av att jag har varit tveksam på vad som är det mest lämpliga forumet för mina tankar och funderingar på pränt. Tidningar har ju varit denna plats under ett antal år, men nu när den tiden är förbi (på grund av egna beslut) har saknaden varit stor efter en plats med texter. En plats som bara är min. Men också en plats där jag kan dela med mig av mina alster. Denna platsen är för närvarande bloggen som jag ska försöka att vårda ömt.

I en layoutad diktsamling som jag gjorde under någon grafisk form-kurs på journalistutbildningen 2001 fann jag följande dikt på temat skriva. Den kändes så passande, så klok på något sätt. Skrivandets passion får inte ta slut även om situationen runtomkring vill att den ska göra det. Vad som än händer: skriv!

Skriv!

Vad som än händer: Skriv!

Som flyttfåglar på väg mot ett annat land: skriv!

Skriv om orden som lämnnar dig

Om orden fattar eld

Skriv med det brinnande språket!

Om mörkret rusar i din kropp

Skriv om ljuset som väntar därute

Tiden är sekundsnabb

I gräset som växer om natten

Också i detta ögonblick

Bär sina fjärilsvingar

Historiens oändliga tyngd

Och din egen

- skriv!

Av: Okänd

Nya finesser!

Förutom ny layout på bloggen (var inte riktigt nöjd med den förra) har jag numera infört lite nya finesser att ta del av. Eftersom jag är en filmfantast och ser väldigt mycket film har jag infört en liten filmhörna där jag skriver om senast sedda filmer. Dessa finns i rullisten till höger i bloggen. Länkarna går till sidan Bloggnea Text där bl a filmrecensioner och andra texter kommer att finnas tillgängliga. Andra texter som läggs ut, nya som gamla, finns under rubriken texter i rullisten och kommenteras först alltid i ett inlägg.

Välkommen att ta del av mina åsikter och alster. Kommentera gärna filmerna och ge egna betyg.

Sommarsummering

När det i dag är den officiellt sista sommardagen i år (basunerades tydligen ut av SMHI tidigare) så är det kanske dags att summera årets sommar. När jag passade på att sitta på balkongen för att riktigt liksom suga in de sista dropparna av sommaren denna lördagseftermiddag kände jag att, ja, sommaren håller på att ta slut. Trots het värme i solgasset behövdes faktiskt en liten kofta då vindarna tog tag. Höstkänslorna börjar så sakteliga blåsa sig allt starkare. Löven från det närliggande gigantiska trädet börjar fälla av sina små, små löv. De ligger där grönbruna på balkongens cementgolv. Snart är hela golvet täckt.

Summering, ja. För att inte råka ut för gängstryk (som jag tidigare nämnde att man kunde göra om man så lite som yttrade att sommaren minsann har varit bra) ska jag kanske tala i lite mildare termer än vad jag egentligen skulle vilja göra. Sommaren har varit bra (= d v s, sommaren har varit riktigt bra vädermässigt). Jag tycker faktiskt det. Efter att ha varit på utflykt till de södra delarna av detta land inser jag att den känslan inte delas av riktigt alla (speciellt inte Göteborgarna). Men här i 08-land tycker jag faktiskt att vädret har varit bra. Inte superdupermegabra kanske, men över medel. Visst har det varit ostadigt många gånger och framför allt oerhört opålitligt, men sommaren har ändå bjudit på en hel del värme. Som jag minns sommaren så fanns det ett flertal tillfällen att bada, göra utflykter, sola och bara vara ute och njuta av sommaren. Därför ska jag nu lista sommarens höjdpunkter:

Sommarens...

...badsjö: Tullan i Södertälje (perfekt för kvällsdopp).
...ö: Hönö.
...glass: Magnum Colombia & Tip Top.
...försäljning: Tradera...say no more...
...mest mystiska katt: vita katten.
...varmaste dag: 9 juni (då det var bröllop i Kärrhult).
...bok: Harry Potter.
...befrielse: att sluta sommarjobbet.
...soldag: söndagen vid Farstanäs utanför Tälje.
...fegis: jag, när jag skulle bada i Piksjön i Småland (tilläggas bör att man för att kunna bada skulle klättra nedför ett stupande berg tio meter ned till en badklippa genom att enbart hålla sig i ett rep).
...fångst: när vi fann flera kilo kantareller på en slänt vid en båttur på besök hos vännerna A och E som har världens mysigaste boende invid en sjö utanför Värnamo.
...fynd: svarta Esprit-klänningen i lilla butiken på Hönö.
...upptäckt: bloggandet.
...man: S
...engagemang: rensning och röjning i lägenheten.
...underbaraste stund: efter uppsatsopponeringen 7 juni. Jag var klar efter månader av slit!
...varmaste bilresa: södertälje-broaryd 8 juni (som dock avslutades med världens skönaste bad i en kall sjö).
...samtalsämne: vädret.
...ondaste fötter: mina, efter promenaden från Telefonplan till Kungsholms torg.
...mest oväntade promenad: promenaden från Telefonplan till Kungsholms torg.
...mest använda plagg: leggings.
...utsikt: klippan vid Södertuna slott, Gnesta.
...roligaste parad: Pride.
...knepigaste bil: POW 988.
...tjejdag: utflykten till Emmas föräldrars butik i Gnesta.
...plåga: Sean Kingston´s "Beautiful Girl (suicidal)": You're way too beautiful girl, That's why it'll never work, You'll have me suicidal, suicidal, When you say it's over...
...upptäckt: dinkelgröt (mums).
...drog: Tradera (igen).
...yrke: lokalvårdare.
...vackraste plats: Kullenområdet i Skåne nära Höganäs.
...vinst: lediga helger.

...och slutligen...

...sommarens nystart: joggingen.

Hejdå sommaren! I´ll be missing you...

Rensa är bra för själen, del 2

Att rensning är bra för själen, är något som jag tidigare har konstaterat. Samtidigt dröjer jag mig kvar vid detta fascinerande ämne. Rensning och röjning. Då jag tidigare talat om rensning som en form av städning, där man kanske dels plockar bort saker, men också skrubbar rent, har jag nu funderat lite mer på själva det psykologiska i att just rensa bort saker.

Av vad jag har läst om detta så menar vissa att själva bortrensningen ger människan frid att inte längre behöva tänka på det plotter av saker som förekommer i hemmet. Vissa saker kan också skapa känslor av besvär, då de känns onödiga att äga. På en hemsida skriver något att "många är ovetande om hur negativt man påverkas av att leva i den ständiga röra som för många prylar medför. Man känner ständig skuld och trötthet över att man aldrig kan ta tag i sitt hem. En intressant parallell är att hälften av jordens befolkning inte äger något alls, medan den andra halvan fullkomligt drunknar i prylar. Vi som lever i ett konsumtionssamhälle samlar på oss mer och mer saker vi inte behöver och tillslut tappar vi bort oss själva i allt gytter av saker". Så fruktansvärt hemskt!

För att inte sväva ut alltför mycket (vilket jag ändå kommer att göra) fokuserar jag nu på området garderober. Att göra en rensning av kläder innebär för mig att kasta ut sådant som inte använts på länge (länge = högst två år). Tidsgränsen i sig är ju fullkomligt bisarr då det innebär att jag inte äger mycket som är mer än två år gamla. Vedervärdigt, om man tänker på konsumtionen som detta har inneburit. Men denna paroll verkar jag inte vara ensam om att leva efter om jag gör en snabb icke-vetenskaplig undersökning bland vänner. Inte heller om man kollar in diskussioner om detta på nätet. På en av alla de modebloggar som förekommer har huvudpersonen konstaterat att hon gjort ytterligare en rensning av sina garderober och visar stolt bilder på allt som ska slängas eller säljas (stor hög). Kommentar efter kommentar på detta inlägg visar att alla håller med. Rensning av garderoben är befriande. Man blir av med gammalt (läs - inte så gammalt) bråte och får plats med nya attiraljer. Nya tröjor kan köpas. Nya byxor kan inhandlas. Varför behålla sådant som man använt ett par gånger men nu gått ur mode? När nu insvängda jeans börjar tappa geisten måste dessa genast slängas ut för att ersättas av bootcuten som vissa modeorakel menar är på väg tillbaka. När inspiration från 80-talet efter en era av en sisodär två säsonger börjar ersättas av ett annat decennium rasar halva garderoben samman. Vad göra med de tio par leggingsen nu när de är omoderna om en månad? Vart ska de korta kjolarna ta vägen nu när knälängden kanske börjar få revansch?

En, endast en person, gör uppror mot denna slit-och-släng-mentalitet som hon menar regerar bland dagens unga tjejer. Hon menar att det är ett beteende, en mentalitet som är ett enormt resursslöseri. Att köpa den senaste jackan eller väskan gör inte att man blir lycklig, utan ökar snarare på stressen. Stressad att hinna med i modesvängarna och stressen för att inte hinna med att köpa allt: "Tänk efter vad ni håller på med, speciellt till de unga här inne, ni kan aldrig nå lyckan genom att konsumera eller köpa kläder. Att man någon gång köper fel eller växer ur ett plagg är väl förståeligt, men att konstant köpa och köpa är inte ett sunt beteende". I detta kan jag verkligen hålla med. Det är sannerligen ett slit och släng-samhälle vi lever i där kläder och prylar snabbt måste bytas ut så fort trenderna svänger åt ett annat håll. Och det gör de - ofta. Redan efter en säsong kan nästa trend vara på gång. Ofta är det något som man för några år sedan tyckte var vedervärdigt. Vad tyckte man till exempel om leggings för tre år sedan? Inte snyggt, utan ganska 80-taligt. Vad tyckte man om stora t-shirtar och tunikor för ett tag sedan? Sidodär, va. Eller låt säga insvänjda jeans, kortkorta kjolar, breda resårskärp, ballongklänning, trekvartsbyxor, grönt, orange, skjortklänningar, shorts (urtöntigt för bara fyra-fem år sedan)... Det är fruktansvärt vilket resursslöseri man medverkar i - mot sin vilja. Men påverkan från media (som det brukar låta med allt nuförtiden!) är så pass stor att man dras med. Eller är det verkligen så lätt? Har man inte det för att skylla på någonting? Man vill inte känna skuld över alla pengar som slösas bort på kläder som kort tid efter bokstavligen kastas bort. Man vill inte vara en del av modemaffian som tröttnar på trender så fort tidningarna visar flashiga bilder på någonting annat snajsigt.

Samtidigt kan man ha en annan syn på rensningen, som inte har med modetrender att göra. Kanske är det inte själva konsumerandet av nya trender som ger en skön känsla. Visst kanske man vill ha nytt ibland, men ett ständigt köpande mår man inte bra av. Man märker själv att efter en period av alltför mycket köpande är shoppingkänslan inte superduper. Jag borde inte...men den är ju så snygg...och jag kommer ha så mycket användning för den...! En annan person på bloggen skriver: "Jag tror inte det handlar så mycket om att köpandet ger tillfredsställelse som att slängandet gör det. Man vädrar ut. Man påbörjar nytt". Kan hålla med där också. Att göra sig av med gamla grejer ger en känsla av nystart. En nystart utan kläder som man hyser ovänliga känslor mot för att de ligger och skräpar.

Känslorna hos mig inför slit-och-släng-mentaliteten är mycket kluven. Jag vill inte vara med, samtidigt som jag faktiskt är det (utan tvång) precis som många andra. Hur som helst kan jag dock inte komma ifrån att känslan är nice efter att ha rensat garderoben fri från fula plagg. Eller, bara helt omoderna sådana...

Den svartvita charmen

Senaste Second Hand-fyndet nu när de äntligen har öppnat butiken igen efter sommaruppehållet är detta lite mystiska, svartvitcharmiga fotografi från en gammal film. Svartvita bilder kan konsten att var så vackra och intressanta, speciellt denna bild där ljuset ger en speciellt touch. Det är något mystiskt på gång liksom.

Det är något visst med gamla tider. De kommer aldrig igen. Men de kan bevaras genom svartvita fotografier.

Reflektioner kring världens litenhet

Världen är stundtals så liten. Platser som man aldrig trodde att man skulle få höra om återkommer på flera olika sätt. Häromveckan såg jag både en glimt av ett tv-program samt en tidningsartikel om Alhambra i spanska Granada, där jag tillbringade en termin för fem år sedan. Sådant väcker minnen till liv. Det är inte ofta jag hör eller ser något om vackra Granada.

Detta exempel speglar inte riktigt den känsla av världens, eller, kanske Sveriges litenhet, som uppenbarade sig vid dagens frukost. Som sig bör lästes dagens Dagens Nyheter i samband med det sakta intagandet av te, bröd och yoghurt. Tidningen, som ger en mycket bra koll på omvärlden, och som speglar samhället på ett enligt mig tillförlitligt sätt, väcker vanligen både bra och mindre bra känslor. Favoriten, kulturbilagan, frambringar en slags hat-kärlek, då den tar upp intressanta aspekter, samtidigt som den kan vara så vansinnigt pretentiös, eller pretto som jag tycker är ett bättre ord (för att inte låta pretentiös själv genom att svänga sig med ett sådant fint ord). Särskilt sidan fyra med avsnittet Idé och kritik tenderar att vara en slags blandning av intressant och just - pretto. Vanligen analyseras där aktuella überkulturella företeelser eller författare/regissörer/konstnärer/poeter som gjort något i skribentens ögon mycket sensationellt. Att läsa kulturbilagan ger inte sällan en efterkänsla av frågor, irritation och små, små ironiska leenden för att många skribenter saknar en del självdistans. Denna gången möttes jag dock vid läsningen av ett äkta leende (kanske kombinerat med ett litet ironiskt sådant eftersom själva grejen är så märklig). Den ordinarie skribenten gör i dag ett inlägg som diskuterar Plymonthbrödernas uppbygande av en friskola i Långaryd. I inledningen nämner hon dessutom Boarps by (där tydligen hennes mor gick i skolan). Långaryd ligger i regionen nere i mina tidigare trakter i Småland nära Broaryd där S är uppväxt, ett samhälle på ett fåtal - inte ofta benämnd i kulturbilagan i DN direkt. Boarp är i sig en yttepytte by, inte långt från Långaryd, som i sig består av några få hus och gårdar. Inte heller ofta omnämnd i kulturbilagan.

Av den anledningen frambringades känslan av att världen är verkligen liten. Vid Smålandsbesöket förra veckan leddes en av mina cykelturer fram till just Boarp, ett par kilometer från tidigare boendeorten Skeppshult. Boarp som med sin pittoreska charm är perfekt lämpad för just cykling. Landskapet är vackert, vattendrag slingrar sig igenom naturen och flera av gårdarna är nästan precis så söta som i Bullerbyn. Boarp har länge varit min absoluta favorit vad gäller pittoresk by.

Vad jag egentligen tänkte säga med detta var att världens litenhet har gjort sig tydlig sedan flyttlasset gick från den södra regionen. Tidigare hade jag aldrig i hela mitt liv hört talas om Broaryd. Än mindre Boarp. Skeppshult kände man ju till mycket med anledning av cyklarna och stekpannorna som tillverkas där. Smålandsstenar fanns liksom inte på världskartan. Gislaved hade man ju hört någon enstaka gång. Värnamo var bara en liten Småländsk ort någonstans på landet. Men nu, några år senare, har jag lite mer kunskap om denna region. Eller för att inte vara så blygsam, mycket mer kunskap om denna region. Och när jag nu känner till samhällena snappar jag alltid upp när de nämns i media. Om det inte är diskussioner kring Plymontharna, som det var i det nyss nämnda sammanhanget, så är det översvämmningar (på riksnyheterna förra veckan på grund av vattenmassorna i S-stenar), eller bil-/motorcykelracing (Anderstorp), bilolyckor (livsfarliga väg 26), Gnosjöandan, High Caparrall etc etc. Samhällena där nere i söder blir så mycket tydligare nu.

Men denna gången, då Boarp omnämndes i DN Kultur, var faktiskt det mest överraskande skojiga. Dock inte på grund av artikelns innehåll, men det är en helt annan historia...

Rensa är bra för själen, del 1

"Rensning och röjning är bra för själen", läste jag i tidningen Drömhem och Trädgård häromveckan. Ett uttryck som inte känns helt nytt, men ack så sant. Gav mamma en bok på skoj i julas som hette just någonting med rensa och röj och hur denna aktivitet kunde påverka sinnet på ett oerhört positivt sätt. Rensa = lycka. Hon har nämligen sorterat och rensat i flera år nu. Sakerna tycks aldrig ta slut (eller så tar det tid att skiljas från kära ägodelar. En process liksom). Att rensa ut grejer, sortera och organisera har onekligen effekt på själen. Hemmet speglar ens personlighet, sägs det ju. Har man fint omkring sig är det kanske lite lättare att må fint också. Om detta tema finns mängder med litteratur och läsning. Bara genom en enkel sökning på nätet går att läsa hur rensning tydligen är något som lockar allt fler (se bara bloggväninnan M:s snajsiga inlägg på detta tema!):

"Det är få saker som är så välgörande för själen som att göra en riktig storrensning."

"...skönt för själen att rensa".

"Rensning är ren terapi för själen".

"Skulle det inte vara skönt att göra rent hus och få en nystart"?

"Ända sedan jag var liten har jag tyckt om att städa och sortera bland mina saker, det är som att rensa i sin själ".

I grund och botten är jag en mellanmänniska, varken pedant eller slarver. Eller kanske både och fast i olika sammanhang. Jag tycker om när det är ordning, men lever också ofta efter parollen "Ordning är bara för idioter, genier behärskar även kaos". Men detta med rensning och röjning har sannerligen med nystart att göra. Ny-höststart, då man känner att en ny termin är på gång. Hittills har samtliga garderober gåtts igenom. Två kassar har sålts på Tradera, tre kassar har getts till Second Hand, en kasse har hamnat nere i källaren. Fruktansvärt med så mycket samlade saker egentligen. Efter sovrummet och hallen gick rensningsmangeln över kontoret där bokhyllorna rensades från onödiga böcker och samtliga tillhåll för papper och jox av olika slag besöktes av en smärre tromb. I dag iordninggjordes badrumsskåpen. Nu är bara köket kvar. Där väntar en rejäl storstädning och omorganisering då bland annat källsorteringsanordningen ska ordnas till. Förrådet får vänta till hösten.

Att rensa gör faktiskt att man känner sig lite lättare till mods. Jag är trots allt (vilket man absolut inte kan tro) en icke-materialistisk person i hjärtat. Jag vill så gärna var det i alla fall, och rensningen ser jag som en bra start. Perfekt kombination med Ullaredsbesöket då jag samtidigt kan fylla några av tomrummen ;o).

Favoritdjur i svartvit klädnad, del 1

Jag gillar djur, det har jag konstaterat tidigare, men det finns speciellt en sort som har fångat min uppmärksamhet förutom tidigare nämnda katter. De vankar av och an och är alldeles bedårande, förtjusande och skojiga. Kanske har de fått en renässans i och med de otaliga filmer som gjorts om dem de senaste åren. Alla gillar dem - barn som vuxna. Happy Feet är den allra största favoriten i den kategorin. Så vid en promenad i Slottsskogen i Göteborg ramlar jag på dem. Pingvinerna! Inte visste jag att naturområdet huserade dessa exotiska djur. Men vilken glädje att de så gjorde och att jag dessutom fick syn på dem precis när de skulle få intaga dagens lunch! Vilken syn att få se den kalabalik som inträffade när alla skulle slåss om de små, små fiskarna som de bjöds dagen till ära.

Man kan ju dessvärre inte låta bli att tycka synd om djuren då de är instängda på ett minimalt område. Tänker på scenen i filmen Happy Feet då lillpingvinen förgäves försöker komma från inhängnaden på zoot han har hamnat i. De borde verkligen få vara i sin naturliga miljö i stället för att trängas i en minibassäng. Men som en kompis sa som hade besökt Kålmårdens djurpark: "Djuren är ambassadörer för sina släktingar i den fria världen". De instängda djuren får oss att komma nära djur som vi aldrig annars skulle få träffa på. De ger oss kunskap om hur man kan rädda utrotningshotade arter. De sprider intresse och kunskap om djurarten. Man får verkligen hoppas att detta stämmer. För söta är de - pingvinerna - och är värda att få uppmärksamhet. Men inte till vilket pris som helst.

Grönskande graciösa Göteborg

Göteborg har något alldeles extra. Sveriges näst största stad, javisst, med ack så vacker. Lummig, mysig, vänlig. Besöket hos väninnan E på söndagen bjöd på en ny bekantskap som numera är en favorit: Slottsskogen - ett fantastiskt stort ströv-/promenadområde mitt i stan. Då söndagen var soligare än på länge kändes det som att halva stan hade tagit sig ut. Även E:s nya bostadsområde Änggården var alldeles bedårande. Boende i en alldeles förtjusande vindsvåning i en gammal stor läkarvilla har hon grönskande utsikt och ett mysigt krypin. Området var fullproppat med vackra villor, stora, färgglada och grönskande. Gatorna var smala och känslan av att ha kommit till ett annat land var inte långt borta. Kändes nästan som England. Att få bo i en sådant området är ju drömmen - bo i stan men ändå inte. Nära till naturen. Bara några promenadsteg bort från området äntrade man ett kolonilottsområde (mycket fint) och en stor bokskog (Änggårdsberget som är klassat som naturreservat). Botaniska trädgården är också alldeles runt knuten. Att gissa priser på dessa bebyggelser i området är knappt möjligt. Lyckans E att bo på en sådan plats. Hit kommer jag gärna tillbaka snart! Men såklart främst för att E bor där. Så synd att det är så många mil till staden. Vi ses alltför sällan.

De 50 milen hem på kvällen blev långa, långa. Välbehövlig paus på McDonalds i Skara. Lång, mörk väg hem. Semestern slut. Nu väntar allvaret igen, skolan hägrar.

Lugnet infinner sig på Hönö

I en tidning som jag en gång skrev i skulle redaktionsmedlemmarna välja ut sina absoluta favoritställen. Där man verkligen trivs och njuter av livet. Där lugnet infinner sig och själen kan andas ut. Jag valde Hönö:

"Den plats som påminner mest om somriga ljuvliga dagar är Hönö utanför Göteborg. Även på vintern kan en enda tanke på ön ge en känsla av ljus och värme. Den sätter spår som aldrig försvinner. Spår av lugn och lycka. Varma kvällar, båtfärder, grillning på klipporna, vattenskidåkning, promenader med spaning på mysiga hus, glassätning i hamnen... Med förmånen att få ha Hönöbor som vänner är platsen aldrig långt borta. Inte i sinnet i alla fall. Hönö är mitt favoritställe. Året om."

Denna ö kom in i mitt liv år 2003 då det första besöket gjordes hos vännerna E och M. Det senaste besöket gjordes i lördags. Det var åter dags! Efter en färjetur på en sisodär 15 minuter infinner sig direkt den välkända lugna lunken. Ö-livet är något alldeles extra. Nu bjöd inte detta besök på något bad (bad på Hönö är för mig en liten kamp, då man får tampas med en massa läskiga brännmaneter, så det gjorde inte jättemycket att vädret inte tillät detta) eller vattenskidåkning (förra gången kom jag upp efter 17 försök), men väl mycket annat. Fredagen bjöd bl a på en springtur på världens vackraste runda invid vattnet, därefter grillning sent på kvällskvisten. Lördagen påbörjades i hamnen där vi strosade runt i de mysiga små butikerna (och inhandlade ett superfint sängöverkast med snirkliga, skira blommor i vitt, turkost och brunt). Köpte äkta Hönökaka på bageriet. Kollade in Second Hand. Tog båten till Fotö för att fika, men det var stängt för säsongen. Blev en båtfärd utöver det vanliga med full fart, gupp, vågor, plask och stänk. Lovely! Gled i land invid Nimbus (café/restaurang/konferensanläggning som tillhör någon kyrka) och dinerade foccacia och kaffe latte. Avslutade dagen med en alldeles magnifik promenad på Hälsö.

Hönö med omnejd har ett skimmer över sig som bara finns där. Kanske för att den inrymmer så många minnen. Kanske för de goda vännerna som bor där. Kanske för det omgivande havet. Kanske för de saltstänkta söta husen. Kanske för den lugna lunken. Eller alltsammans på en gång.

Äventyrligheter i shoppingmeckat Ullared

Efter en lugn och härlig vecka på landet kliade det i shoppingnerverna lite extra när fredagen bjöd på en tripp till shoppingparadiset (skrivet med ironisk tanke) U L L A R E D! För den som inte känner till detta underbara (...) slösa-pengar-ställe är det meckat i södra Sverige för alla som vill handla mycket och billigt. Ullared är ju egentligen namnet på byn som varuhuset Gekås ligger i, men har blivit synonymt med den stora affären. Gekås besöks av 3,7 miljoner kunder om året, har ett försäljningrekord på 20,1 miljoner kronor på en försäljningsdag, ca 25 000 besökare om dagen och har chartrade flyg från Norrland. Siffrorna säger lite om dess gigantiska omfång.

För att klargöra en sak mitt i detta glorifierande av Gekås - jag är inte stolt över att ha varit på där mer än 20 gånger. Jag är inte stolt. Snarare finns en slags hatkärlek till denna plats. Varje gång jag rullar in med bilen på den enorma överfulla parkeringsytan (sägs vara en av de största i landet, med 2 000 platser) infinner sig enbart en tanke: vad i hela världen gör jag här!? Jag inser att besöket kommer att bli dyrt och att påfrestningarna kommer att bli stora. För att även klargöra varför antalet besök har blivit så många är för att jag ju hade mitt hem bara några mil ifrån denna plats under tiden i Småland. Nu när milen har utöktas till en sisodär 44 kan jag ändå göra besök under semesterveckorna hos svärföräldrarna. Perfekt!

Väl inne i butiken (har aldrig stått i kö för att komma in. Man måste välja rätt tidpunkter för sina besök) finns inte läge för att gå och strökika och spatsera i godan ro. Nu är det rush som gäller; klara, färdiga, gå! Här är inköpslista ett rejält måste för att man överhuvudtaget ska få någonting inhandlat. Kundvagnsslalom blir den nya sporten. Då varje avdelning i sig är stora som hela butiker är det ett måste att enbart välja ut det man verkligen, verkligen behöver - för här finns allt. Besöket börjar med en tur till nedervåningen som bjuder på elektronikvaror och Sveriges största skivaffär. Plottret i början på gatuplan hoppar jag sedan över direkt för att komma rakt inpå hygienavdelningen där de flesta inköpen görs. Förbi herravdelningen ramlar man direkt på caféet som serverar delicatobollar, tunnbrödsrullar och kaffe i automat. Och där...där börjar damavdelningen, som vanligen bjuder på den mesta actionen i form av kringelikrångel för att försöka komma fram. Köerna till provrummen är de längsta man någonsin skådat. Vidare till pappers- och prylavdelningarna som bjuder på en hel del fynd. Heminredning kommer längre ned mot kassorna, men hinns ofta inte med. När man väl kommit till kassorna finns oftast inte tillräckligt med energi till matavdelningen. Och så är det dags att börja köa. Där i kön brukar jag utföra en slags rensning i korgen/vagnen för att se om jag verkligen behöver allt som har stoppats ned. Onödiga saker brukar plockas ur, såsom skivor, filmer, en och annan tröja, godis och några av de 10 olika tandborstarna. Man måste följa listan slaviskt. Annars kan kvittot bli väldigt långt...

S:s farbror säger att man inte tjänar på att åka till Gekås om man inte handlar för över 3 000 kronor. Antagligen sant. Visst är mycket billigt, men det gäller att inte falla för frestelsen att handla en massa onödiga saker, utan bara oerhört nödvändiga saker (blir oftast inte det...). Om man har långt att åka är nog 3 ooo en minimigräns om man ska tjäna några slantar. Eller så kan man ju ta det som enbart en liten utflykt om man inte har så vansinnigt långt. Köpa en schampooflaska och ett par strumpor liksom (småhandling rekommenderas dock inte).

Nu har jag nog ändå kommit en liten bit på väg i lärdomen om hur man handskas med Gekås utan att få ett komplett nervöst sammanbrott (men det är inte långt borta för den svage). För ett besök är följande nödvändigt:

1. Inköpslista (helst indelad avdelsningsvis så man inte behöver springa fram och tillbaka).
2. En budget (maxsumma som man får shoppa för. Brukar ofta gå över några hundringar ändå).
3. Tålamod, tålamod, tålamod (men en själv, den man åker med och med de tusentals andra Gekås-besökarna).
4. Mynt till fikaautomaterna.
5. En rimlig tidsgräns (för en förstagångsbesökare är absoluta minimum 4 timmar inkl. fikapaus, för en van besökare är 2,5 timmar en rimlig minitidsgräns. Obs: vid kassakö - lägg till 30 min).
6. Ett glatt humör (för att styra bort alla eventuella kinkigheter).
7. Och sist men inte minst: Ingen stress!

Besöket förra veckan resulterade i varsin stor gul kasse för S och mig. En gul kasse full med en massa fynd. Och en och annan onödighet. Och jag sa som jag alltid brukar göra: ALDRIG MER!

Lite lantliga tankar

Tänk vad sårbar man ändå kan vara på landet. Har haft ett par dagars uppehåll från Internet-användandet på grund av att blixten kraschade modemet. Det oväder som susade in över Södra Västbo under två timmars tid var det ruskigaste på länge. I stan är man säker. Stora betonghus med åskledare som heter duga. Men här, i huset på landet, med träd och ladgårdar och kor och allt möjligt som kan brinna upp av ett blixtnedslag ute i rusket, är man mer skrajsen. Själv stirrade jag som en höna när jag var ensam i huset när åskan dundrade in, och resten av kompaniet var ute på fältet och byggde hus. Minns när jag var liten och gömde mig under köksbordet med hockeyhjälmen nedragen över huvudet och hade flera filtar hängandes över bordet som skydd. Någon hjälm blev det dock inte häromdagen, men väl några ynkliga små gnyenden mitt i stirret.

Livet på landet har i stort sett inneburit läsning, promenader, cykelturer, bad, film och fika, fika, fika. Och så en dag med omläggning av stenplattor. Det kraftarbetet gav mig träningsvärk i tre dagar. Har också varit bjuden på två middagar utsocknes, samt en våffelkväll i en by längre bort. Behövlig avkoppling så här på sensommaren innan verkligheten tar vid igen. Att lämna detta nu igen känns ledsamt och lite modfällt. En vecka går så vansinningt fort. Hem till stan igen (förutom en liten sväng västerut), sedan är det bara att vänta på nästa gång man får styra kosan söderut. För här hägrar lugnet och närheten till naturen.

Länge leve landet.

Katter - favoriter alla kategorier

För att inte lämna den romantiserande och puttinuttiga bilden av landet och djur ämnar jag att dedicera detta inlägg till mina favoriter alla kategorier - katterna! De senaste åren har tycket för katter stegrats (mycket i takt med en viss K som också tycker om att vara omgiven att katter. Speciellt vita). Det bästa med dessa ulltussar är att de är egna och lite egoistiska fast på ett bra sätt. De svansar inte efter som hundar, utan tar mer egna initiativ och kan ge sig ut på en massa äventyr och strapatser på egen hand. De följer efter en lite smygande vid en promenad i trädgården och de gör lite som de vill. Helt enkelt.

Gårdens 4 krabater har var och en egenskaper som gör dem speciella. Maja (ovan) är liten för sin ålder och är extremt busig. Som liten kattunge sprang hon upp och ned i träd och levde loppan. busar fortfarande gärna och mycket. Minns speciellt ett tillfälle förra året då vi flyttade ut lite grejer från vinden och ställde dessa utanför huset. En grej var en lång spegel som lutades mot en kruka. Synen av Maja som såg sig själv i spegeln, men inte för sitt liv kunde begripa att det var hon, var obeskrivlig. Hon hävde dig över spegeln flera gånger för att kolla vem som lurade bakom. Smög runt. Nosade och hade sig.

Pricken är lite äldre, men springer gärna efter och håller koll på vad man gär. Hon sitter också gärna vid fönstret och tigger klapp på huvudet och matbitar.

Svartis är gammal och lite enstöring. Leker gärna inte med de andra i gänget, utan tycker om att vara för sig själv. Har en tendens att visa klorna alltför mycket. Svingar en riktigt vass rak höger då hon inte vill att man ska sluta klappa henne.

Alfons är den rundaste i gänget och sitter gärna på trappen utanför entrén. Är lite svag i benen och orkar inte alltför långa promenader. Häromdagen följde han med på en tur i skogen men vände tillbaka några hundra meter innan mål eftersom han trodde att han inte skulle orka hela vägen hem. Återfanns på trappen nästföljande morgon.

Hyllningen av djuren kan återkomma...

Djuren ger mer liv åt tillvaron

Jag har alltid varit en stor djurmänniska. Som liten var den vita kaninen Vitanin min allra bästa vän. Den jag kunde prata med om allt. Vitanin och jag. Han var helvit med ett svart streck på ryggen och svarta ringar kring ögonen. Såg riktigt tuff ut - som en tatuerad hårdrockskanin. Som 10-åring var delfinskötare högsta drömmen att få arbeta som när jag skulle bli vuxen så småningom. Under mellanstadiet var högsta önskan att bli veterinär och jag gjorde t o m frivilliga studiebesök på egen hand för att undersöka arbetet på plats. Sen kom ridningen. Hästarna tog överhanden och blev mitt livselixir. Planscher över hela väggarna och ridläger högst på önskelistan.

Nu, utan husdjur, ridning och drömmar om djurjobb uppskattar jag ändå djurens närvaro (dock inte tvestjärtar som har invaderat balkongen hemma). Djur ger lugn. De litar på en utan att man är världens mest perfekta människa. Även om inte alla går att klappa uppskattar man dem på olika sätt. Här på gården finns korna som är ena roliga filurer, speciellt när de blir matade med trädgårdäpplen (slafs, slafs, slafs) som häromdagen. Hönorna trippar omkring och kacklar och se allmänt skojiga ut. Och katterna, oh, katterna, de är mina största favoriter. Häromdagen såg jag på nära håll en älg på vägen ned till macken. På springrundan låg en mullvad på vägen. Inte vid liv, men ändock ett djur (...). Djur överallt.

Djuren ger mer liv åt tillvaron.

Landet, ack, landet

Kanske är det när man lämnat något och sedan återkommer till det ett tag senare som man insett att det finns en stor saknad? Det var inte förrän jag hade bott ett tag i stan igen som jag insåg att livet på landet var alldeles för underskattat. När jag nu återkommit på semester kan jag inte tänka mig något mer harmoniskt för tillfället än det landet erbjuder. Här på svärföräldrarnas gård i Småland tycks vardagen vara som bortblåst. Känner inga krav att göra något vettigt alls, utan har tillbringat dagarna med läsning, cykling och ett och annat bad. Vaknar till kornas råmande utanför sovrumsfönstret. Hör tuppen som galer. Känner vindens sus och solens sköna strålar. Ser vidsträckta ängar och skog. Hör traktorernas tysta brummande i skog och mark. Ser fjärilar och fåglar på närmare håll.

Att under en period bo på landet (bodde i och för sig i Skeppshult, vilket jag då inte tyckte var rena rama landet. Har dock ändrat åsikt om detta nu. Det är landet) är bland det bästa jag har gjort. En helt ny värld utanför stadslivet öppnade sig och jag insåg att till och med jag har varit ganska insnöad inanför 08-området. Upptäckte också hur fixerat media är på just 08. Det mesta handlar om Stockholm, vilket retade mig enormt under denna period. Jag själv såg mig inte som 08:a (vilket dock alla andra tycktes göra). Jag var jag. På landet. Fick en annan syn på mig själv och min omgivning. Den värdefulla upplevelsen borde fler få vara med om.

Men så får man tänka på att nu under semestertider erbjuds sådant som kanske inte finns då vardagen tränger sig på igen, med arbet och slit. En alltför romantiserad bild är inte bra att måla upp. Var varje plats har sin charm. Så även storstaden. Men landet, ack, landet, är det skönaste under sommartider.

(Bild från gårdens ståtliga trädgård.)

Gula glada sprakande blomster

Svärmors trädgård är fortfarande min favoritplats i den gränskande genren. Här finns all världens blomster (som jag inte kan ett endaste namn på...). Såhär på sensommaren är det som att gå i en färgprakt när man tar ett par kliv genom trädgården, som egentligen mer kan klassas som en mindre parkanläggning. Fastnade i dag på promenaden (då jag egentligen var på fotojakt efter gårdens alla katter, men de hade stuckit till okänd plats) för ett par gula blommor utspridda lite här och var. Gula och glada. Gult är en klart underskattad färg i blomstersfären som borde konkurrera ut rött. Voilá!

Sommaren och vädret so far

Efter min lilla omröstning på bloggen angående hur sommaren har varit so far kan jag konstatera att svaret "helt okej faktiskt" vunnit med 60 procent av rösterna. "Wonderful" och "medelmåttig" fick vardera 20 procent av rösterna. Att dra några fullständiga generaliserande slutsatser går dock inte att göra då röstantalet inte räknas som stort. Men precis som i förra omröstningen bedömer jag rösterna som kvalitativa och inte kvantitativa...

Jag röstade själv på första alternativet. Men att säga att vädret varit okej denna sommar klassas kanske inte som riktigt normal, om man har lyssnat på snacket runtomkring. Eller som kompis K sa "Tycker t.o.m. att vädret har varit okej, men det får man väl gängstryk om man säger :)". Gängstryk eller ej - sommaren har varit bra tycker jag!

Regnet hänger i luften

Gårdagens bilfärd ned till Broaryd, Småland var varmare är varmast. Det är inte att rekommendera att åka 40 mil i solgasset en augustidag utan någon som helst AC. Nedvevade vindrutor på motorvägen är inte någon större hit... Men man ska inte klaga - nu har ju värmen dominerat Sverige några dagar och semesterfirare har fått sin skörd av sol. Dock är det synd om de stackare som redan börjat jobba och således inte kunnat utnyttja värmen annat än på kvällarna. Men kvällarna, ack, kvällarna, de är minsann de bästa...

I dag hänger regnet i luften. Efter gårdagens värmechock känns detta närmast som en befrielse. Avslutningen av dagen genererade i ett kvällsbad med lång simtur. Är mycket stolt över mig själv att jag faktiskt vågade simma själv rakt ut i sjön utan att frukta de sjöodjur som kan lura under vattenytan. Ja, jag är en aning vattenrädd och har så varit så länge jag kan minnas. Nej, hajar finns inte i insjöar; nej, gäddor nyper sällan folk i tårna (men det händer!); nej, ormar är rädda för människan och attackerar inte ofta kvällsbadare; nej, Loch Ness-odjuret bor inte i Sverige. Detta försöker jag intala mig själv vareviga gång det är dags för ett bad. Och i går lyckades jag.

Regnet, ja. Regn efter dagar av stark sol och värme är en oas. En lättnad för kropp och själ. En chans att få ta igen sig inför kommande tropikvärme. Denna sommar bjuder sannerligen på starka kontraster, och det gäller att vara väl förberedd.

Lockande frestelser på Internet

Det finns ett Internetgissel värre än något annat. Det lockar och pockar, drar och sliter. I shoppingnerverna. Det inleder till frestelse att söka bland nya och begagnade prylar (ja, men man kan ju göra ett fynd!), men även att sälja sådant som skräpar i garderoben. Känslan av maktlöshet sprider sig när man suttit bänkad i flera timmar (kanske något överdrivet) framför små små bilder av kläder och prylar som är till salu.

Tradera kallas detta gissel - auktionssajten på nätet.

För ungefär ett år sedan introducerades jag för denna hemskhet på nätet och sedan dess är jag fast. Men som med allt annat går det i perioder - men det är när jag har som mest pluggtid framför datorn som inloggningsfrekvensen ökar. Avkoppling från plugget, kallar jag det. En lögn.
Då jag insett Traderas faktiskt även positiva funktioner med att själv kunna sälja gammalt bråte har användningsfrekvensen ökat ännu mer. Gamla skor, jackor, tröjor och annat genererar i flera hundralappar. Mycket bättre än att de bara ligger kvar och dammar i garderob och källare. Det är i alla fall så jag försöker trösta mig när jag efter timmar av arbete med fotografering, varubeskrivning, inloggning, mailing, packetering och postning säker fått ungefär 5 kronor i timpenning för min affär.

När jag introducerade Tradera för väninna M för ett tag sedan insåg jag att det var fler än jag som kunde bli fast. Men som också kunde spotta och fräsa över Traderadrogen. När jag nyligen blev tillfrågad av vänninna T att hjälpa henne med Traderaförsäljning blev jag tveksam. Ska jag verkligen locka in fler i detta elände? Kanske är det dags för Traderafasta. På obestämd tid!

Inlägget sponsras av ;o) :

The heat is on

Efter sommardagar med mycket gnäll och gnatande om att värmen minsann inte slagit till på allvar och sommaren inte alls har startat möttes vi alla (tror jag. I alla fall i Sthlm) av en hejdundrande sommardag i går. Varmaste dagen på året! Då S och jag tidigt bestämt oss för att fara in till Sthlm kunde vi på stadens gator se värmen vibrera och folk bokstavligen smälta bort. Kanske inte en höjdardag för att spankulera i stan, men vi gjorde det bästa av situationen. Första anhalten var H&M där S införskaffade ett par silverfärgade solglasögon. Anhalt två var ett annat H&M där S införskaffade en snygg svart jacka inför den kommande hösten. Sedan promenerade vi längs kajkanten vid Strandvägen bort till Djurgården där vi satt med fötterna i det svalkande vattnet ett stund. Efter en promenad tillbaka (denna gången i skuggan) till Norrmalmstorg inhandlade vi en matkasse från McDonalds och satte oss ned i Berzelii parks gröna gräs för en stunds softande.

Av någon anledning blir allting varmare inne i Sthlm. Alla hus, allt folk allt stim och stoj ökar på något konstigt sätt upp alla värme så när man kommer hem till Tälje igen så lugnar allting ner sig. Kära gamla Tälje känns som landet när man kommer tillbaka från stan. Mycket skönt.

Kvällen avslutades även i värmens tecken med att spela volleyboll vid badet. Varm, sandigt, kul. Kändes dock något ringrostigt. Första volleybollen för året, vilket den skadade tån och det skadade fingret är bevis för.

Konstigt det där med värmen. När det väl slår till är det inte med måtta, utan snarare med ökenvärme, pang bom.

Stolt festparad med glitter och glamour!

Håll i hatten, för nu bär det av till Pride-paraden i hufvudstaden!

Lördagsförmiddagen dominerades av tusentals människor inne i Sthlm då det var dags för den årliga Pride-festivalens stora parad genom stadens gator. Om festivalen skrivs på deras egen hemsida: "Stockholm Pride färgar staden under en vecka i regnbågens färger i både bokstavlig och symbolisk bemärkelse och blir därmed den största frizonen för homosexuella, bisexuella och transpersoner, det så kallade hbt-communityt." Ett riktigt stort event här i huvudstaden som inte går någon obemärkt förbi. Tidningar skriver spaltmeter och teve gör reportage i mängder.

Då jag enbart iakttagit detta evenemang från teverutan genom årens lopp bestämde jag mig, en gång för alla, att ta mig in till stan denna dag, för att bilda mig min egen uppfattning. Och jag måste säga att det var feststämning utöver det vanliga! 300 000 åskådare hade bänkat sig för att ta del av festglädjen. På plats vid första parkett vid Sergels torg såg jag tusentals paraderande deltagare utklädda i alla tänkbara och otänkbara klädslar och utstyrslar. I vagnar, till fots, på cyklar, på motorcyklar, på spark, springandes, bärandes ... en variation av människor utan dess like. Färgsprakande, utmanande, vågat, ljudligt, men också tyst och lugnt.

Paraden bjöd på en upplevelse utöver det vanliga. Säga vad man vill, men glädjen, firandet och framför allt den enorma stoltheten var uppenbar och märkbar. Stoltheten att kunna bli accepterad som den person de faktiskt är. Stoltheten att våga stå för den personlighet och läggning de har. Alla människor har ett precis lika stort värde - och det visade paraden med råge. Och glädjen smittade av sig, för det var svårt att inte fnissa och glädja sig med de som gick/sprang/åkte förbi!

...mängder av föreningar, organisationer, partier och grupper tjoade och tjimmade...

"Carola" var där...

liksom sveriges förenade gay-poliser...

...samt primadonnorna...

... och geishorna...

...och galadonnorna...

...och partybussen...

och Miss pride.

Folkfester har något speciellt. En stor delad glädje!

Överraskningarnas afton

Gårdagens äventyr fortsatte till hemlig destination då S (enligt önskan från mig) hade förberett något hemligt för att fira att vi båda avslutat veckorna på sommarjobben. Då jag är en person som lätt blir väldigt nyfiken på okända och hemliga saker försökte jag hela dagen gissa vart vi skulle och be S ge mig ledtrådar, såsom "vad ska jag ha för kläder på mig", "ska vi åka långt", "bör jag äta innan", etc. Alltså kan man tänka att jag är en rätt tacksam person att ordna överraskning för för, ty, det faktum att det är just en överraskning är viktigare än vad det sen i slutändan faktiskt är för någonting. Då jag fått reda på att vi skulle ta oss ned på stan försökte jag gissa på en massa olika saker: hm, middag, teater, shoppa? I mina funderingar hade jag totalt glömt bort att Södertälje faktiskt huserar en biograf inklämd under biblioteket i underjorden. Våra steg ledde oss nämligen dit så småningom. Biljetterna visade Harry Potter och Fenixorden! Tjoho, mina fötter lättade en aning av förtjusning. Håller just nu på med fjärde boken, så att hinna läsa ut både fyran och femman innan femte filmen ses tror jag är omöjligt. Resten av publiken bestod av 14-åringar (förutom ett gäng medelålderns på andra raden) och så vi. Bänkade för ännu ett äventyr.

Filmen var fantastiskt! Jag måste säga att filmerna bara blir bättre och bätttre. Denna är mer allvarlig, mörkare och mer "vuxen". Kan tänka mig att det är för att läsarna växer med filmerna och böckerna. De är inte barn längre. Harry har blivit äldre och så också hans vänner. Denna gång är filmen stundtals faktiskt lite läskig, vilket är skoj. Voldemort ser fruktansvärd ut och ger nästan kalla kårar. Långa, mörka filmer om trollkarlar är hits! Dolores Umbridges karaktär är så enerverande som man kunde tänka sig att Rowling ville att hon skulle vara. Den lilla tanten trippar runt i sina rosa dräkter och utstrålar hemskhet och tyranni. En rolig iakttagelse är mängden av kattallrikar som finns på väggen i hennes arbetsrum, där katterna går in och ut ur bild, jamar och har sig.

Att gå på bio var en perfekt och lagom överraskning för trötta lilla mej. Hade inte orkat med något partajande efter en veckans slitsamt arbete. Ålder börjat ta ut sin rätt nu (:o)) och fredagskvällar bjuder sällan på någon pigghet.

SEMESTER!

Efter sex veckors slit har jag äntligen kommit hem från sista dagen på jobbet. Tiden har gått fort och det har varit helt okej, men nu ska det bli skönt med lite välbehövlig vila. Sova länge, vara uppe länge - det ska bli det bästa. Har gått och lagt mig vid 21 varje dag nu och gått upp vid 04.45 (fast snoozat lite så klart).

Ska fira med en tur till gymmet ;o)! Tjoho!

Efterlängtat återseende av Billy, Ivar, Ritva och Felicia

Den enda gången då man ångrar att "ej reklam, tack" skylten hänger på dörren är när det är dags för årets IKEA-katalog att lanseras. Då vill man riva ner skylten för att vara säker på att den kilotunga katalogen ska dimpa ned i brevinkastet. Men för sent. Till mitt förtret glömde jag, enda gången på året, att göra detta. Men kanske till glädje för brevbäraren. Efter lite inside information från brevbärarinnan M har jag förstått att denna katalog inte är till glädje för mången brevis. Nä, tegelstenen uppskattas inte särdeles mycket av de som ska kånka runt på eländet runt halva stan.

Men IKEA-katalogen är sannerligen en trevlig produkt. Eftersom halva hemmet består av produkter från detta fantastiska varuhus betyder det att jag är en sann IKEA-vän. Med butiken en kvarts resa härifrån blev det både 4 och 5 och 9 besök vid inflyttning förra året. Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett besök, men det är väl dags igen till hösten. Dock inget inköp av möbler, för det får inte plats fler. Däremot lite småkrafs som boxar, servetter, ljus, lampa, blomma, kruka och dylikt till kommande höstmys hemma. Roligt med IKEA är en kombination av låga priser, kul och stort sortiment samt deras roliga namn på allting. Det negativa med IKEA är att man vill ha allt man ser. Nästan. Detta kan innebära komplikationer i form av morranden och ryt från shoppingpartnern som inte är av samma åsikt (nämner inga namn).

Jag gjorde en gång en intervju med en kvinna, Maj-Britt, som arbetar som produktbenämnare på IKEA. Jag kallade henne för IKEA:s egen Carl von Linné eftersom det är hon (bla) som bestämmer vad alla prylarna ska heta. Hon berättade att produktgrupper har olika kategorier av namn. Utemöbler har t ex namn av svenska öar, mattor har namn av danska ortsnamn, gardiner heter något svenskt flicknamn som Tindra eller Viola. Sakerna heter också samma sak utomlands, vilket är lite fascinerande, men också svårt i namnsättningen. Maj-Britts egen favorit alla kategorier är soffan Klippan som funnits sedan 1980. Onödigt vetande kanske.

Det blir helt enkelt till att böna och be mamma K och pappa G om att få överta deras katalog i stället. För snart ska ett besök göras. Huvaligen.

Slut med godisfrossandet

Med anledning av tidigare nämnda dåliga samvete över att vräka i mig en påse lösgodis skulle jag en gång för alla vilja ta ett beslut. I alla år har jag varit ett kakmonster och en godisfrossare utöver det vanliga. När alla andra har kunnat stå emot har jag glatt tagit en gång till. Lösgodiset har blivit både 2 och 3 hekto. Försöken att sluta äta godis har varit lika många som hårstråna på mitt huvud (ja, kanske lite överdrivet). Försöken brukar hålla en sisodär 2-3 veckor innan begäret slår till igen brutalt och ohämmat. Under min tid i Spanien varade det allra längsta försöket. Tror det blev uppåt 2-3 månader. Men nu, för en månad sedan slog jag på stort och bestämde mig igen. På allvar. Nu får det vara ett slut på godisfrossandet (choklad är särskilt förbud på) för att rädda mina stackars tänder. Efter en, låt säga, 4 återfall under denna relativt korta period (senast då i går) känner jag att något drastiskt måste till - ett allmänt proklamerande! Nu ska jag sluta äta godis (under obestämd tid)! Undantaget är dock riktigt mörk choklad med höööög kakaohalt som får intagas om begäret växer sig alltför stort. Det har faktiskt kostrådgivaren på gymmet sagt att man får göra ibland, så det så. Men inte varje dag. Tur att jag har en fantastisk choklad med chili i som jag fått som present från K. Men den ska sparas. Länge.

Proklamerande: Härmed lovar jag, bloggnea, att inte längre vara en godisfrossare (på obestämd tid). Jag lovar att inte äta något som helst godis under denna period (som kan bli väldigt lång). Detta innebär dock inte att jag slutar med kakor etc. Det skulle vara alltför smärtsamt.

Så nu är proklamerande gjort och beslutet taget. Nu finns ingen återvända. Goodbye, godis.