Visdomsord

Jag har en fascination för visdomsord. Kloka saker sagda av ytterst kloka personer. Ibland också av Nalle Puh eller andra fiktiva varelser. Fånigt enligt vissa. Men för mig träffar orden ibland hjärtat så där som när man känner att någonting är alldeles, alldeles rätt. De gräver sig in i ens medvetande med sin skarphet.

Kanske är orden i sig inte så enormt kloka, utan det är när jag som åhörare tar sig an dem som de sakta smälter ner och lägger sig som ett mjukt täcke runt tankarna. De blir kloka eftersom jag tolkar in det jag vill höra, det jag behöver höra.

De allra mest träffande orden skriver jag ned med snirkliga bokstäver på ett vackert papper och sätter in i min fina rosa pärm. Där får de vara tills längtan efter att få höra dem ännu en gång gör sig påmind.

Dagens ord:

"Att ibland stanna upp ett tag
kan vara den enda möjligheten
att orka gå vidare."

Skrivandets mål

Något som alltid har drivit mig att skriva är mina uppsatta mål. Självklart är orden mina egna och främst till också för mig själv. Men någonstans finns ändå en längtan att bli hörd (eg. läst). Målen kan variera. Studier, jobb och fritid har alla inneburit att jag haft skriften som närmaste kompanjon. Nu vill jag återigen ha mål att se fram emot - kanske är det dags för en essä igen.

Förra året åstadkom jag trots alla livsavgörande svängningar ändå en liten snutt essä som kom att betyda mer än vad jag trodde (för mig själv). För där var kanske inte orden i sig de viktiga, utan att de över huvud taget blev nedtecknade. Målet var själva målet. I Känguru fick mina ord plats och de börjar längta dit igen.

Ur: Känguru - Humanistiska föreningens tidskrift nr 3/2008:

Fascinerad avsky

Jag glömmer aldrig synerna i Auschwitz. Inne i den ödelagda gaskammaren står en rad röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för de liv, som en gång tvingades in i denna nu ödsliga betongsal, men som aldrig vände åter. Utanför stod en gång min mormor Jadwiga i kö, men undslapp genom sin ljusa hy, sitt blonda hår och sina blåa ögon. Jag minner hennes ögon som då måste ha speglat fruktan, förskräckelse, förintelse. På kremeringsugnarna står värmeljus i aluminiumhållare. Lågorna kämpar för att hålla sig vid liv en liten stund till. Bara lite längre. För här blåser iskalla kastvindar och stormbyar.

På skälvande ben beger jag mig ut på gårdsplanen och åter till min egen värld. Men mitt inre är i uppror, för mötet med Auschwitz är som ett möte med ett vrålande monster med öppna käftar. Våldets konsekvenser går i arv; generation efter generation av de överlevandes barn jagas av ättlingarnas erfarenheter.

Mitt besök följs tre år senare av en annan iakttagelse av våldets skugga. På trottoaren tvåhundra meter bort från min egen bostad, min alldeles egen trygga borg, ser jag skenet från tända ljus. På den regnvåta asfalten står röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för det liv som en gång gick över vägen, men som aldrig vände åter. För den flicka som besinningslöst attackerades av en knivman klockan elva en fredagskväll. Men här finns ingen möjlighet att gå ut från mörkret, för när våldet kryper inpå skinnet finns ingen återvändo, ingenstans att fly. Där övergår det overkliga till något verkligare än jag någonsin upplevt.

I mitt inre kolliderar två företeelser: det strukturella respektive det individuella våldet. Det ena större, förberett av fler och utfört av fler. Det andra i mindre skala, förberett och utfört av enskilda individer. Så olika, men ändå så lika, med hänsyn till de konsekvenser som efterföljer. Likheterna tar inte slut där. Att komma i närkontakt med våldets konsekvenser är svårt, ty våldet går inte att förstå, inte att få något grepp om. Jag vill bara fly tanken om att det besinningslösa våldet har utförts bakom min egen husknut och har drabbat min egen släkt. Jag vill bara fly men fångas av en känsla av att försöka förstå, lindra och se förbi våldet och dess onda natur.

I historieböcker finns riklig information om det strukturella våldets utlösande faktorer. I böcker skildras offrens historier; någon fick Nobelpris, en annan ett eget museum. På filmduken visas blottade återskildringar av händelser som de säger att vi aldrig, aldrig ska glömma. Ett tidsskede som skildras via Oscarsbelönade filmer med påkostade scenerier, kostymer och tjusiga skådespelare. Romantiseringen av en tid som flytt är stundtals tydlig; ett skimrande andra lager förvrider det förgångna till ett uppdiktat drama.

I pressen frodas dagligen berättelser om våldsdåd som skakar vår egen tid; om händelser på vår egen gata. I bokvärlden regerar deckardrottningarna med sina bloddränkta historier. I teve växer mordutredningsprogram upp som svampar i fuktig jord. Att se fiktiva seriemördare härja på gatorna har blivit kvällsnöje, och att studera dissekering av lik tillhör numera en god tv-afton. I allra högsta grad verkliga händelser får konstruerade versioner med tilltänkt underhållningsvärde.

Kvar lämnas jag med fadd eftersmak.

Våldet tränger sig in i våra medvetanden och toleransnivån sträcker sig allt längre. Uppmärksammade våldsdåd analyseras in i minsta detalj och nyhetsrapporteringen flödar över av spekulationer – allt för att skapa klarhet kring bakgrunden. Kanske mildrar denna klarhet den smärtsamma sanningen om våldet och den ondska som den kan innefatta; och när ondskan mildras, mildras också oro och otrygghet. Thomas Anderberg skriver i Berättelser om ondskan (Hammer & Raudvere 2000) att ”en känsla som lätt infinner sig i dessa sammanhang är att ondskan, genom att få en förklaring, upphör att vara ondska. Den förklaras helt enkelt bort”.

Ger förklaringen alltså alltid tröst? Jag är inte så säker på det. Men genom romantisering och dramatisering av fasansfulla handlingar skapas verkligheten till rituella draman som får mig att se förbi det verkliga. Overklighetskänslan som jag får när jag står i gaskammarens unkenhet, när jag ser våldsdraman på film eller när jag läser om reella våldsfall är min sköld, är min räddning för att undvika den smärta som en alltför nära iakttagelse av våldet skulle orsaka. Overkligheten är min trygghet och min tröst. Där är inget på riktigt och där behöver jag inte tolka in händelseförloppen.

Avskyn till våldet tycks alltså paradoxalt nog förenas med en fascination. Kanske för att bearbeta det oförståeliga och att göra det verkliga till overkligt. Våldets dialektik är, som jag tolkar Anderberg, uppenbar: ”Och vi, varför har vi sådan dragning till ondskan och så svårt att bekämpa den? Vad har gjort oss till sådana enkla offer för det vi säger oss sky mer än allt annat?” Genom att avskärma mig från det som har hänt finner jag en slags trygghet i att allt egentligen utspelar sig långt ifrån mig själv. Att blunda håller inte i längden, eftersom sanningen är mer påträngande än så, men att kisa lite med ena ögat är enklare.

Fascinationen inför våldet, den rituella dramatiseringen och jakten på orsaker, stillar oron. Åtminstone för en kort stund. Men har man sett ljusen i koncentrationslägrets gaskammare och vid trottoarkanten hemmavid, är det svårt att sluta undra.

Kan jag någonsin fly våldets verklighet?

Nu igen

I måndags kväll började mina funderingar om att ta upp bloggen igen.

Kanske är det min längtan efter att knappra mina egna valda ord på tangentbordet som gör att jag återigen söker mig till bloggen. Kanske är det tusentals och åter tusentals tankar som samlats i mitt medvetande som nu vill på pränt. Kanske är det känslan av att återigen kommunicera med omvärlden som driver mig till datorn. Ja, något är det i alla fall som gör att jag nu sitter här igen. Vid bloggen.

Ett antal månader sedan har gått sedan det förra försöket att ta upp 2007 års bloggneatakter. Mycket har hänt sedan dess. Då inläggen näst intill sprutade ut på bloggen; då sommaren inte kunde hindra mig att sitta inne och skriva.

Faktum är att jag trots mitt dagliga arbete som redaktör inte längre vill hålla mig borta från bloggen. Jag gör helt enkelt ett försök till och får se vart det leder.

Den kulturella nivån dalar

Jag har väl alltid sett mig som en relativt kulturintresserad person. En tänkande, samhällsanalyserande människa. Litteratur á la Hjalmar Bergman och gamla svartvita filmklassiker har legat högt upp på listan för vad jag velat vara i närheten av. DN Kultur ligger dagligen på köksbordet (dock ofta oläst)och klagomålen på den allmänna skräpkulturen haglar. Jag vill egentligen klanka ned på reklamtevens patetiska nivå och stänga av radion så fort ordet schlager nämns. Eller EMD, BWO, OLA eller någon annan bokstavkombination. Men.

Viljan överensstämmer inte med verkligheten. För i verkligheten är kulturell inte ens ett ord jag kunnat uttala den senaste tiden. Kunnat stava, på sin höjd. För när livet inte riktigt fungerar så försvinner även drömmar och krafter. Det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag - eller hur är det nu det står? Den kulturella öken jag befinner mig i är ytterligt tydlig. Det mesta jag uppnår är väl att skumma igenom ICA:s reklamtidning Buffé. Eller varför inte sträckläsa Sofies Mode. Eller, håll i hatten, sträckse någon värdelös serie, spela in Runway Project eller glutta på 3:ans söndagsfilm - med behållning.

Den kulturella avgrund som min själ har gjort ett djupdyk i är djup och mörk och geggig. Där ryms det mesta en kulturell-wannabe egentligen inte vill veta av. Segt, soggigt junk som mals runt i en kvarn. Där blandas Idol-Danny med Expressens fredagsbilaga, skvalradioprat på Rix FM med modebloggar och Sex and the city-filmen med Top Model.

Men viljan finns där. Och drömmen. För någon gång vill jag kunna kalla mig kulturell utan att behöva vara rädd för att bli påkommen som lögnare. Eller drömmare. För det är nog det jag är. En kulturell drömmare som inte någonsin har varit i närheten av att kunna ta ordet vid min mun. Men först ska jag se ett avsnitt av Lyxfällan och läsa lite ur min senaste Glamour. Jag är nog lite kluven. Hat-kärlek kallas det.

När människorna är borta..

Tänk vad livet blir roligare med lite husdjur. Jag har glömt bort vilken glädje som djur kan ge. Under barndomen upptog djuren halva min vardag i form av kaninhoppning, hästar i stallet, matvägran för allt annat än vegetarisk kost, och ett ytterst aktivt medlemsskap (jag var vice kassör!) i föreningen NSMPD - Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Förkortningen har nu har nu bytts ut till enklare namn, dock utan mig som medlem. Men djurvän är jag fortfarande och kanske mer än tidigare.

Med två vimsande lurvbollar på hemmaplan är djuren närmare än någonsin. De är överallt! Står säckar med ren tvätt (eller ännu hellre: ren, blöt tvätt) så ska de i, är dörren öppen ska de ut, är maten framme ska de fram, ligger något på golvet ska de hoppa upp, ja, det är väl bara när dammsugaren eller svabben dyker upp som de håller sig undan. Och sprider hår gör de i mängder. Blomkrukor åker i backen och jorden i blommorna krafsas ned på golvet. Mattorna flyger runt när de tu, Pärlan och Ghosti, leker tafatt runt hela lägenheten. De stökar till, yr runt och springer in i garderober och hårar av sig. De gömmer sig i byrålådor, jagar flugor frenetiskt, dricker vatten ur kranen och klättrar på gardinstången. När människorna är borta dansar katterna på bordet...minst sagt...

Men oftast slöar de i varsitt hörn. Softar och tar till vara på livet. Gör sig ingen brådska. Njuter av den lugna tillvaron. Ack så trevligt när båda springer i kapp fram till dörren så fort någon sätter nyckeln i låset. Bäst att låta dem fortsätta dansa, för utan dem vore hemmet inte det samma.

Ord på vägen

Livet kan ta sig intressanta vändningar. Minst sagt. För inte kunde jag tro att det mest passande citatet för mitt liv just i detta skede skulle vara taget från den näst intill kultförklarade superbombastiska multiironiska chickflick-serien Sex And the City.

Men ibland förvånar man sig själv att finna talande ord i de mest förvirrande sammanhang. Inte så att orden på något sätt har varit som en uppenbarelse och hjälp i mitt inre, som andra ord i lite mer djupare sammanhang kan vara.

Nej, snarare handlar det om en tanke som väcktes i mitt inre när yviga Carrie i SATC uttalade orden i ett melankoliskt avsnittsslut i säsong 5. För precis som i citatet så känner jag det. Det är dags att gå vidare nu. Vidare mot nya mål och se det förgångna som en erfarenhet att bygga vidare på.

Trots smärtan kan jag ändå se att hårda dagar och svarta stunder har givit mig värdefull kunskap. Om mig själv. Om livet. Utan att låta för pretentiös eller melodramisk vill jag faktisk säga att det har gett mig ovärderligt perspektiv på tillvaron. Kanske lite för pretto, men låt gå. Det är aldrig för sent att bli den man var tänkt att vara. Och så gammal är jag faktiskt inte än.

"Det förflutna är som ett ankare som håller fast oss.

Man kanske måste släppa taget om den man var,

för att förvandlas till den man ska bli."

- Carrie i SATC

Ett försök

Ännu en gång. Nu försöker jag att ta mig an bloggandet. Ny kraft är på intågande. Men denna gång blir skrivandet inte lika frekvent och frenetiskt. För då kommer det att sina. Men mina fingrar längtar efter att få knappra på tangentbordet.