Efter alla allvarsamma ord och tankar känner jag för lite muntrare tongångar. Jag är förvisso en allmänt melankolisk person (vid sidan av en hel del tramsande...) men ibland blir jag bara så trött på all seriositet. Allvar är bra men ibland blir det för mycket och kan låta så...viktigpettrigt. Bort med sånt. Nog om detta i förkylningens allmänna dimma. Inga fler ursäkter. Jag är den jag är.Under tidigare bloggande tog jag upp mitt stora intresse att lista olika saker. Lista egenskaper, lista favoritkonserter, ja, lista det mesta som listas kan. En lista jag funderade över (men kanske inte gjorde? Osäker.) var en konst-lista. Som med mycket annat har jag väldiga önskningar om allt jag skulle vilja ha kunskap om för att kunna kalla mig konstintresserad. Det slutar alltid pladask. Precis som med litteratur, film, musik, teater etc etc. Jag vill så mycket men kan så litet.
Nåja, som snudd på uppväxt på vernissage fick jag tidigt uppleva konstens charm, utan att för den skull vara det minsta konstnärlig själv. Min idol som 8-åring var Claude Monet och jag började drömma om näckrosor, damer i paraply och böljande trädgårdsbroar. Intresset falnade något men upplevelsen av en för mig tilltalande bild har alltid varit något alldeles extra.
För något år sedan upptäckte jag Madeleine Pyk (allra sista bilden) och hennes fantastiskt fantasifulla verk. För bara några veckor sedan ramlade jag på spanska konstnärens Pepa Prietos underbara bilder (de två översta bilderna). Lite lika är de tu. Fantasifulla och fulla av människor och varelser. Liksom drömska och barnsliga. Passar mig perfekt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar