Skrivandets mål

Något som alltid har drivit mig att skriva är mina uppsatta mål. Självklart är orden mina egna och främst till också för mig själv. Men någonstans finns ändå en längtan att bli hörd (eg. läst). Målen kan variera. Studier, jobb och fritid har alla inneburit att jag haft skriften som närmaste kompanjon. Nu vill jag återigen ha mål att se fram emot - kanske är det dags för en essä igen.

Förra året åstadkom jag trots alla livsavgörande svängningar ändå en liten snutt essä som kom att betyda mer än vad jag trodde (för mig själv). För där var kanske inte orden i sig de viktiga, utan att de över huvud taget blev nedtecknade. Målet var själva målet. I Känguru fick mina ord plats och de börjar längta dit igen.

Ur: Känguru - Humanistiska föreningens tidskrift nr 3/2008:

Fascinerad avsky

Jag glömmer aldrig synerna i Auschwitz. Inne i den ödelagda gaskammaren står en rad röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för de liv, som en gång tvingades in i denna nu ödsliga betongsal, men som aldrig vände åter. Utanför stod en gång min mormor Jadwiga i kö, men undslapp genom sin ljusa hy, sitt blonda hår och sina blåa ögon. Jag minner hennes ögon som då måste ha speglat fruktan, förskräckelse, förintelse. På kremeringsugnarna står värmeljus i aluminiumhållare. Lågorna kämpar för att hålla sig vid liv en liten stund till. Bara lite längre. För här blåser iskalla kastvindar och stormbyar.

På skälvande ben beger jag mig ut på gårdsplanen och åter till min egen värld. Men mitt inre är i uppror, för mötet med Auschwitz är som ett möte med ett vrålande monster med öppna käftar. Våldets konsekvenser går i arv; generation efter generation av de överlevandes barn jagas av ättlingarnas erfarenheter.

Mitt besök följs tre år senare av en annan iakttagelse av våldets skugga. På trottoaren tvåhundra meter bort från min egen bostad, min alldeles egen trygga borg, ser jag skenet från tända ljus. På den regnvåta asfalten står röda och vita gravljus med guldlock. De lyser för det liv som en gång gick över vägen, men som aldrig vände åter. För den flicka som besinningslöst attackerades av en knivman klockan elva en fredagskväll. Men här finns ingen möjlighet att gå ut från mörkret, för när våldet kryper inpå skinnet finns ingen återvändo, ingenstans att fly. Där övergår det overkliga till något verkligare än jag någonsin upplevt.

I mitt inre kolliderar två företeelser: det strukturella respektive det individuella våldet. Det ena större, förberett av fler och utfört av fler. Det andra i mindre skala, förberett och utfört av enskilda individer. Så olika, men ändå så lika, med hänsyn till de konsekvenser som efterföljer. Likheterna tar inte slut där. Att komma i närkontakt med våldets konsekvenser är svårt, ty våldet går inte att förstå, inte att få något grepp om. Jag vill bara fly tanken om att det besinningslösa våldet har utförts bakom min egen husknut och har drabbat min egen släkt. Jag vill bara fly men fångas av en känsla av att försöka förstå, lindra och se förbi våldet och dess onda natur.

I historieböcker finns riklig information om det strukturella våldets utlösande faktorer. I böcker skildras offrens historier; någon fick Nobelpris, en annan ett eget museum. På filmduken visas blottade återskildringar av händelser som de säger att vi aldrig, aldrig ska glömma. Ett tidsskede som skildras via Oscarsbelönade filmer med påkostade scenerier, kostymer och tjusiga skådespelare. Romantiseringen av en tid som flytt är stundtals tydlig; ett skimrande andra lager förvrider det förgångna till ett uppdiktat drama.

I pressen frodas dagligen berättelser om våldsdåd som skakar vår egen tid; om händelser på vår egen gata. I bokvärlden regerar deckardrottningarna med sina bloddränkta historier. I teve växer mordutredningsprogram upp som svampar i fuktig jord. Att se fiktiva seriemördare härja på gatorna har blivit kvällsnöje, och att studera dissekering av lik tillhör numera en god tv-afton. I allra högsta grad verkliga händelser får konstruerade versioner med tilltänkt underhållningsvärde.

Kvar lämnas jag med fadd eftersmak.

Våldet tränger sig in i våra medvetanden och toleransnivån sträcker sig allt längre. Uppmärksammade våldsdåd analyseras in i minsta detalj och nyhetsrapporteringen flödar över av spekulationer – allt för att skapa klarhet kring bakgrunden. Kanske mildrar denna klarhet den smärtsamma sanningen om våldet och den ondska som den kan innefatta; och när ondskan mildras, mildras också oro och otrygghet. Thomas Anderberg skriver i Berättelser om ondskan (Hammer & Raudvere 2000) att ”en känsla som lätt infinner sig i dessa sammanhang är att ondskan, genom att få en förklaring, upphör att vara ondska. Den förklaras helt enkelt bort”.

Ger förklaringen alltså alltid tröst? Jag är inte så säker på det. Men genom romantisering och dramatisering av fasansfulla handlingar skapas verkligheten till rituella draman som får mig att se förbi det verkliga. Overklighetskänslan som jag får när jag står i gaskammarens unkenhet, när jag ser våldsdraman på film eller när jag läser om reella våldsfall är min sköld, är min räddning för att undvika den smärta som en alltför nära iakttagelse av våldet skulle orsaka. Overkligheten är min trygghet och min tröst. Där är inget på riktigt och där behöver jag inte tolka in händelseförloppen.

Avskyn till våldet tycks alltså paradoxalt nog förenas med en fascination. Kanske för att bearbeta det oförståeliga och att göra det verkliga till overkligt. Våldets dialektik är, som jag tolkar Anderberg, uppenbar: ”Och vi, varför har vi sådan dragning till ondskan och så svårt att bekämpa den? Vad har gjort oss till sådana enkla offer för det vi säger oss sky mer än allt annat?” Genom att avskärma mig från det som har hänt finner jag en slags trygghet i att allt egentligen utspelar sig långt ifrån mig själv. Att blunda håller inte i längden, eftersom sanningen är mer påträngande än så, men att kisa lite med ena ögat är enklare.

Fascinationen inför våldet, den rituella dramatiseringen och jakten på orsaker, stillar oron. Åtminstone för en kort stund. Men har man sett ljusen i koncentrationslägrets gaskammare och vid trottoarkanten hemmavid, är det svårt att sluta undra.

Kan jag någonsin fly våldets verklighet?