Lantlivslooken högsta mode

"Lantlivslooken är hetare än någonsin", lyder temat i Dagens Nyheters maffiga söndagsbilaga. Redaktören proklamerar att drömmen om det goda lantlivet är en livsstilstrend: "Det är något med den klara luften, doften av multnande löv, svamparna, den mättade stillheten och stråket av vemod som göder min dröm om ett liv närmare naturen".

Upphottade ulllvantar, flanellskjortor, farfarströjor, kängor, lamullskoftor, manchester, oljerockar, mossgrönt, rutiga byxor och ullvästar är numera det viktigaste för att uppnå den rätta lantlooken. Så hett i modevärlden att det förslår. Allt för att komma bort från den "moderna" världen. Åhåja.

Men finns tankarna om lantlivsromantiken bara i fantasin? Eller traskar man omkring i en cool lantlig stil bara för att man bor på landet - rutiga skjortor och vandrarkängor, blommiga klänningar och gröna koftor? Nej, inte vad jag har skådat. Tunikorna gjorda av ekologisk bomull lyser med sin frånvaro eller närvaro lika mycket som i stan. De stickade ullkjolarna finns säkerligen i lika många eller få garderober på vishan som i förortsghettot. Den lantliga stilen är en dröm om det förgångna, det unika, rena och stilla, men är blott bara påhittad.

För visst längtar man till landet på hösten, med naturen runt knuten. Men söker man efter lantlivslooken går det nog lika bra att leta i stan.

(Avfotograferad bild från uppslag i DN 7/10)

Bloggneas kulturliv behöver uppryckning

Jag är en filmfantast och har så alltid varit. Film berikar, berör och ger intryck. Jag är också en musikfantast. Musik ger glädje, känslor och energi. Jag är även en stor bokfantast. Böckernas värld är spännande, lärorik och lockande. Intressena går ofta hand i hand, då de olika elementen liger nära varandra. Just nu lyssnar jag till exempel på sountracket till Lost in translation och på soffan ligger boken Tillsammans är man mindre ensam (som jag såg på bio förra veckan). Lovely.

Men mitt lilla dilemma är nu att jag känner att passionen för dessa kulturarter behöver en uppryckning. Anledningen är att jag i ärlighetens namn är ganska lat att söka upp bra nya (eller gamla) alster. Såväl som i skivaffären, vid filmhyllan och på biblioteket står jag ofta helt handfallen för jag kommer inte på någonting. Så nu är listmänniskan i farten - jag har börjat skriva upp listor med sådant jag ska få tag på. Och det ska vara kvalitet, för nu är det slut med dåliga romantiska komedier med Jennifer Aniston eller Owen Wilson. Nu siktar jag högt. Men var ska jag börja leta? Har till en början skrivit upp alla filmer som blivit Oscarsnominerade för bästa film de senaste tio åren. Har också en plan att läsa en bok av varje författare som vunnit Nobelpriset de senaste tio åren. Som sagt, jag siktar högt.

Egentligen är jag i stort behov av idéer och inspiration för min plan. För någonstans finns de, de fabulösa, majestätiska filmerna; de bedårande, fascinerande böckerna och de underbara briljanta skivorna. Frågan är bara var. Jakten har bara börjat...

Upplevelse med en rosa freestyle

Jag har en tendens att minnas fiffiga idéer som jag kom på som barn. Vissa av dem är verkligen användbara och finurliga, sådär mini McGyver-aktiga. Andra är mindre kloka. Många av dessa tips fick jag från min på den tiden allra bästa vän - Kamratposten, KP. För en läslus och tidningsfreak som jag var, innebar KP i brevlådan stor lycka. I en spalt som hette tips och trix läste jag en gång om att man kunde "tillverka" sin egen musikvideo genom att lyssna på musik i hörlurarna och kolla ut genom fönstret när man åkte buss/tåg/bil. Personer, saker och händelser utanför fönstret skulle då upplevas som en musikvideo á la MTV-light. Så på med de stora plastlurarna och bästa kasettbandet och den rosa freesylen satt jag på familjeutflykten och låtsades att granarna och tallarna och bilarna och husen och rådjuren och motorcykeln alla var unika delar i min alldeles egna musikvideo. Man var lättroad på den tiden.

I går kom jag att tänka på den fiffiga idén igen. Alldeles av en slump. Efter en lite tuff dag satt jag på buss 59 från Sveaplan (där jag inhandlt en present till S) mot Centralen. Utanför strömmade bilar, människor, hundar och affärer förbi. I de pyttesmå Sony-lurarna strömmade Tracy Chapmans senaste. Allt kom att flyta ihop: jag, musiken och livligheten utanför. Det var så vackert ihop med musiken att jag genast mindes upplevelsen från barndomen med den rosa freestylen. Det myllrande livet utanför bussens fönsterruta ackompanjerades av Tracy´s hesa darrande röst och jag satt med glansiga ögon och tänkte tillbaka: ack, barndomen hade sina goda stunder.

Om tortyrredskap och hår

Gårdagens seminarie blev en något skrattretande historia då föremålet för diskussionen var en reklamannons om ett tortyrredskap för kvinnor. En epilator. Då jag tidigare vecka suttit i dagar och analyserat denna annons finner jag det märkligt hur man i reklamspråk omvandlar språket. Termer som plågsamt, elände, smärta och vedervärdigt förvandlas till kärleksfull, mjuk start, skonsamt och varsamt, för processen vid epilering. När texten kombineras med en stor bild av en leende kvinna finns det inget att göra än att skratta ironiskt. För epilering innebär ingen munterhet eller mysiga småleenden. Snarare skrik och gråt. För det är den vedervärdigaste plågan jag någonsin har varit med om. Uttrycket "vill man vara fin får man lida pin" kan i detta sammanhang stoltsera som korrekt.

Det diskuterades även huruvida kvinnans långa utsläppta hår på bilden markerade att hår minsann är tillåtet på vissa ställen på kroppen. På övrig yta var hårväxten totalt obefintlig. I ett program häromkvällen pratade man om just detta fenomen, och skillnaden mellan män och kvinnor. Män får minsann ha stora tofsar under armarna, men om kvinnor har det är det provokativt och smutsigt. Idealet för kvinnan är hårlöst. Men att kalla den metoden för hårborttagning som skonsam, är den största lögnen jag hört på länge. Hår eller inte - man ska inte tro på reklam. Speciellt inte för epilatorer. Frågan är hur mycket man faktiskt får ljuga i reklamsammanhang?

Kul Star Wars-klipp

Jag har alltid varit ett fan av Star Wars. Filmerna som med sina oräkneliga karaktärer, spänning och fantasi lockar med kampen mellan det onda och det goda ser jag som briljanta. Och de går att se om och om och om igen. Efter att den senaste filmen, Star Wars - mörkrets hämnd, blev sedd på bio såg jag och S de tre äldsta filmerna på raken en sen kväll. Vilken känsla! Snart är det dags att se dem alla igen, kanske dock inte på raken, eftersom de har blivit uppemot sex stycken nu.

Såg ett roligt klipp på You Tube som jag måste dela med mig. För Star Wars och Lego är onekligen en kul kombination! Klicka här!

Nätmobbningens mästare kapitulerar

Gårdagens stor nyhet att bloggaren Alex Schulman har lagt ned sin blogg var ingen vidare sensationsnyhet. Hajpen kring denne man och hans (ofta mycket taskiga) skriverier har eskalerat till något överdrivet den senaste tiden, men nu ger han upp. I sitt senaste inlägg skriver han: "Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre." Ångesten menar han beror på att han skrivit så mycket hemskt om så många människor att han knappt kan se sig i spegeln längre på morgonen. Han skäms för sin dumma jag: "Är det verkligen jag som skrivit det där? [...] Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det."

Ordspråket tänk efter före, ligger här mycket, mycket nära till hands. Det ligger någonting märkligt i det konstaterande Alex nyss gjort - att han helt plötsligt vänder om och kommer till insikt att han är en av de många som sysslar med nätmobbning. Som att det kom till honom som någon slags uppenbarelse.

Men jag är inte ledsen för släckningen av den bloggen. Hellre läser jag snälla, kloka betraktelser än, smädande och stinkande inlägg. Att klanka ned på andra människor, särskilt de som inte kan försvara sig, är emot mina principer. Diskussionen liknar något den som fördes i DN förra året då journalisten Mustafa Can uppmärksammde Elit - en mejlinglista för kändisar (som ansågs vara av högre rang) med skvaller och skitprat (se mitt gamla inlägg om det här). Tänk att folk aldrig får nog av att tala illa om andra!

Hoppas nu att denne "bloggkung" skaffar en syssla som kan värna om att vara snäll mot andra i stället. Skulle sannerligen behövas i den allt mer stinkande medievärlden.

Upplivande i tunnelbanetristessen

Vid den senaste tunnelbaneresan med destination Universitetet upplevde jag en minst sagt upplivande situation. Har tidigare varit med om märkliga saker i t-banan då han-som-är-med-i-Hey Baberiba-och-har-ett-eget-humorprogram kom instormandes i en vagn och åmade sig hej vilt, vilket jag sedan fick reda på var för hans serie Pyjamas på ZTV. Denna gången såg jag som i periferin hur en man reste sig upp från sätet bredvid och spatserade till mittgången. Det var bara det att han var förföljd. Av en 2,5 meter (utan överdrift - han hade gått en bra bit!) lång, vit sträng - av tuggummi! Det var mycket tjockt, måste ha varit Hubba Bubba. Fnissandet från min sida började direkt avlöst av ett ojsan, för att mannen skulle bli medveten om sin följeslagare. Alla andra satt som kalla stenstoder och yttrade inte ett ljud. Mannen glodde på mig och försökte frenetiskt borsta bort det värsta klegget på tunnelbanevagnsgolvet. Men när han väl gått ut såg jag genom fönstret att 30 cm vitt tuggummi fortfarande hängde ned från brallan - mycket pinsamt om han var på väg mot ett möte. Kvar i vagnen satt jag forfarande fnissandes och övriga tråkmånsar som inte ens kunde le åt saken. Fram för mer komik i t-banan!