Gårdagens stor nyhet att bloggaren Alex Schulman har lagt ned sin blogg var ingen vidare sensationsnyhet. Hajpen kring denne man och hans (ofta mycket taskiga) skriverier har eskalerat till något överdrivet den senaste tiden, men nu ger han upp. I sitt senaste inlägg skriver han: "Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre." Ångesten menar han beror på att han skrivit så mycket hemskt om så många människor att han knappt kan se sig i spegeln längre på morgonen. Han skäms för sin dumma jag: "Är det verkligen jag som skrivit det där? [...] Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det."
Ordspråket tänk efter före, ligger här mycket, mycket nära till hands. Det ligger någonting märkligt i det konstaterande Alex nyss gjort - att han helt plötsligt vänder om och kommer till insikt att han är en av de många som sysslar med nätmobbning. Som att det kom till honom som någon slags uppenbarelse.
Men jag är inte ledsen för släckningen av den bloggen. Hellre läser jag snälla, kloka betraktelser än, smädande och stinkande inlägg. Att klanka ned på andra människor, särskilt de som inte kan försvara sig, är emot mina principer. Diskussionen liknar något den som fördes i DN förra året då journalisten Mustafa Can uppmärksammde Elit - en mejlinglista för kändisar (som ansågs vara av högre rang) med skvaller och skitprat (se mitt gamla inlägg om det här). Tänk att folk aldrig får nog av att tala illa om andra!
Hoppas nu att denne "bloggkung" skaffar en syssla som kan värna om att vara snäll mot andra i stället. Skulle sannerligen behövas i den allt mer stinkande medievärlden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar