Upplevelse med en rosa freestyle

Jag har en tendens att minnas fiffiga idéer som jag kom på som barn. Vissa av dem är verkligen användbara och finurliga, sådär mini McGyver-aktiga. Andra är mindre kloka. Många av dessa tips fick jag från min på den tiden allra bästa vän - Kamratposten, KP. För en läslus och tidningsfreak som jag var, innebar KP i brevlådan stor lycka. I en spalt som hette tips och trix läste jag en gång om att man kunde "tillverka" sin egen musikvideo genom att lyssna på musik i hörlurarna och kolla ut genom fönstret när man åkte buss/tåg/bil. Personer, saker och händelser utanför fönstret skulle då upplevas som en musikvideo á la MTV-light. Så på med de stora plastlurarna och bästa kasettbandet och den rosa freesylen satt jag på familjeutflykten och låtsades att granarna och tallarna och bilarna och husen och rådjuren och motorcykeln alla var unika delar i min alldeles egna musikvideo. Man var lättroad på den tiden.

I går kom jag att tänka på den fiffiga idén igen. Alldeles av en slump. Efter en lite tuff dag satt jag på buss 59 från Sveaplan (där jag inhandlt en present till S) mot Centralen. Utanför strömmade bilar, människor, hundar och affärer förbi. I de pyttesmå Sony-lurarna strömmade Tracy Chapmans senaste. Allt kom att flyta ihop: jag, musiken och livligheten utanför. Det var så vackert ihop med musiken att jag genast mindes upplevelsen från barndomen med den rosa freestylen. Det myllrande livet utanför bussens fönsterruta ackompanjerades av Tracy´s hesa darrande röst och jag satt med glansiga ögon och tänkte tillbaka: ack, barndomen hade sina goda stunder.