Gårdagens seminarie blev en något skrattretande historia då föremålet för diskussionen var en reklamannons om ett tortyrredskap för kvinnor. En epilator. Då jag tidigare vecka suttit i dagar och analyserat denna annons finner jag det märkligt hur man i reklamspråk omvandlar språket. Termer som plågsamt, elände, smärta och vedervärdigt förvandlas till kärleksfull, mjuk start, skonsamt och varsamt, för processen vid epilering. När texten kombineras med en stor bild av en leende kvinna finns det inget att göra än att skratta ironiskt. För epilering innebär ingen munterhet eller mysiga småleenden. Snarare skrik och gråt. För det är den vedervärdigaste plågan jag någonsin har varit med om. Uttrycket "vill man vara fin får man lida pin" kan i detta sammanhang stoltsera som korrekt.
Det diskuterades även huruvida kvinnans långa utsläppta hår på bilden markerade att hår minsann är tillåtet på vissa ställen på kroppen. På övrig yta var hårväxten totalt obefintlig. I ett program häromkvällen pratade man om just detta fenomen, och skillnaden mellan män och kvinnor. Män får minsann ha stora tofsar under armarna, men om kvinnor har det är det provokativt och smutsigt. Idealet för kvinnan är hårlöst. Men att kalla den metoden för hårborttagning som skonsam, är den största lögnen jag hört på länge. Hår eller inte - man ska inte tro på reklam. Speciellt inte för epilatorer. Frågan är hur mycket man faktiskt får ljuga i reklamsammanhang?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar