Ensam men skuggad

Våren är kommen. På golfbanans grusgång pressar sig en gul liten kämpe upp ur marken. Ensam i ett hav av sten. Skuggad av en vårens vän.

Viksberg 8 april 2010.

Dag av törst

Den bästa dagen är inte den mätta dagen. Den bästa dagen är då jag törstar. Drömmer och planerar. Eller kanske bara då jag inte uppnått det jag hade tänkt mig. En ganska skön tanke då de bleka dagarna tycks avlösa varandra.

En favorit av Boye:

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

I rörelse av Karin Boye ur Härdarna från 1927.

Vägen är mitt mål

Jag drömmer om att se världen. Att bege mig till platser jag bara sett i fantasin eller i filmens värld. Där livet är lite enklare och där allting är vackert. New York, Paris, Toscana och Island. I min tanke sitter jag i gräset med picknickkorgen fylld till brädden med bröd, ost och vin i Monets museiträdgård i Giverny. Eller ser de japanska damerna utföra Ikebana, vackra blomsterarrangemang, i Tokyos fina kvarter. Eller vandra i de norska fjällen, kravlös, pryllös.

Jag drömmer om att bli duktig på det jag genuint uppskattar. Att kunna namedroppa filmregissörer, birollsinnehavare och inspelningsår. Att springa ett långt lopp, att säga de rätta orden till någon som behöver höra dem, att kunna analysera poesi, att skriva den perfekta texten, att någon gång lära mig Peterson-Bergers Frösöblomster utantill, att vara nöjd.

Jag drömmer om att någon gång få känna mig i fas med mina drömmar.

Så slår tillbakadrömmarna med all sin kraft. Då sinnet är tillbaka på stranden i Benidorm när livet var ganska smärtfritt, eller till ljussamlingen i Taizé då jag kunde vara där och då. Ibland vill jag inget annat än tillbaka till platser där jag förmodligen aldrig kommer att vara en besökare igen.

En tragisk drömmare och nostalgiker är vad jag är. Alltid längtat tillbaka till gångna tider och satt upp orealistiska mål. Även om jag vet att jag aldrig kommer att vända tillbaka till det som min tanke är inriktad på, eller att jag någonsin kommer att uppnå det jag drömmer om. Drömmen och längtan finns där ändå.

Det slår mig ofta att samma händelser, samma platser återkommer i mina drömmar. Jag ser mig själv med mina nya förmågor och jag känner känslan av förnöjsamhet då jag uppnått mitt uppsatta mål.

Är det kanske en illusion? Är det verkligen målet som är målet? Är det inte drömmen om målet, eller kanske vägen dit, som är den egentliga upplevelsen? Utan att se fram emot någonting blir allting ganska grått, utan att vandra den drömmande vägen mister livet en del av sin charm.

Eller är det rädslan för att inte våga tro att jag kommer att uppnå mitt mål som griper tag i mig?

Det är vägen som är mödan värd, skriver Boye. Det är vägen som är mitt mål, vägen mot det jag vill. Vägen, eller drömmen, är min följeslagare. Under alla mina levande dagar.

Fredagens arga kvitter

Så trött man kan bli på folk som inte inser att de har gjort fel.

The owls are not what they seem

Viksbergsugglan vakar över skogen medan träden vajar i vinden - en av anledningarna till att jag, efter att ha sett samtliga Twin Peaks-avsnitt under loppet av några veckor, aldrig mer kommer att gå skogsstigen upp till stora vägen under dygnets mörkare timmar.

Förra vintern famlade jag i mörkret på vägen hemåt med endast världens minsta ficklampa som följeslagare. Sista gången jag gick där mötte jag två lysande ögon som riktades mot mig mitt på vägen.

Att bo på landet är inte bara frid och fröjd.

Torsdagens trötta kvitter

Det är som att ju mer tid jag har desto mindre hinner jag med att göra.

Livsnjutning i koncentrat

Att känna stunder av frihet är för mig livsnödvändigt. Stunder när ingenting kan få mig att vilja vara på en annan plats eller att tänka på någonting annat än det som försiggår just nu. Då finns bara stunden och den människa jag för tillfället är. När allting runtomkring för tillfället inte spelar någon roll.

Men jag kallar det inte verklighetsflykt, jag kallar det inte förträngning, utan livsnjutning i koncentrat.

Då denna frihetskänsla inte förekommer mer än ett par gånger per år upplever jag den verkligt speciell, ja nästan lite högtidlig, då när jag står där på klipphällen, skogsstigen, asfaltvägen eller när jag vandrar uppför grusgången och ser på stjärnorna.

Att stå där på en klippa och blicka ut över havet med vinden i håret, vattnet som stänker upp på fötterna, andningen som lättar. Att sitta i den lilla båten som susar fram över vågorna och känna luften som strömmar förbi och solen som bränner. Dessa stunder gör tillvaron lite tydligare, lite mer levande.

Stunderna ska inte vara många eller särskilt stora, de ska glädja en i sin ringhet. Kanske är det också själva längtan efter friheten som i sig ger livskraft?

För mig har den ultimata frihetsupplevelsen alltid varit förenad med nära kontakt med naturen, och särskilt när den är klädd i sin vackraste skrud. För mig var en sådan stund under påskhelgen då jag fick glädjen att följa med på en ridtur i vackraste vårväder. I full galopp på skogsvägen kände jag livet som det ska kännas, då för en stund var jag mig själv igen.

Årets första citronfjäril virvlade förbi och höll med.