Att känna stunder av frihet är för mig livsnödvändigt. Stunder när ingenting kan få mig att vilja vara på en annan plats eller att tänka på någonting annat än det som försiggår just nu. Då finns bara stunden och den människa jag för tillfället är. När allting runtomkring för tillfället inte spelar någon roll.
Men jag kallar det inte verklighetsflykt, jag kallar det inte förträngning, utan livsnjutning i koncentrat.
Då denna frihetskänsla inte förekommer mer än ett par gånger per år upplever jag den verkligt speciell, ja nästan lite högtidlig, då när jag står där på klipphällen, skogsstigen, asfaltvägen eller när jag vandrar uppför grusgången och ser på stjärnorna.
Att stå där på en klippa och blicka ut över havet med vinden i håret, vattnet som stänker upp på fötterna, andningen som lättar. Att sitta i den lilla båten som susar fram över vågorna och känna luften som strömmar förbi och solen som bränner. Dessa stunder gör tillvaron lite tydligare, lite mer levande.
Stunderna ska inte vara många eller särskilt stora, de ska glädja en i sin ringhet. Kanske är det också själva längtan efter friheten som i sig ger livskraft?
För mig har den ultimata frihetsupplevelsen alltid varit förenad med nära kontakt med naturen, och särskilt när den är klädd i sin vackraste skrud. För mig var en sådan stund under påskhelgen då jag fick glädjen att följa med på en ridtur i vackraste vårväder. I full galopp på skogsvägen kände jag livet som det ska kännas, då för en stund var jag mig själv igen.
Årets första citronfjäril virvlade förbi och höll med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Att hitta ett lugn och harmoni i sin själ och bara vara med sig själv- stänga ute den stressiga världen borde vara alla förunnat. Det är inte alldeles enkelt att finna denna ro, att upptäcka och njuta av allt det vackra runt omkring oss. Men det går. Det gäller att bara ta sig tid. Du har bara ett enda liv och det gäller att förvalta det väl.
Du är klok du mamma...!
Skicka en kommentar