Vägen är mitt mål

Jag drömmer om att se världen. Att bege mig till platser jag bara sett i fantasin eller i filmens värld. Där livet är lite enklare och där allting är vackert. New York, Paris, Toscana och Island. I min tanke sitter jag i gräset med picknickkorgen fylld till brädden med bröd, ost och vin i Monets museiträdgård i Giverny. Eller ser de japanska damerna utföra Ikebana, vackra blomsterarrangemang, i Tokyos fina kvarter. Eller vandra i de norska fjällen, kravlös, pryllös.

Jag drömmer om att bli duktig på det jag genuint uppskattar. Att kunna namedroppa filmregissörer, birollsinnehavare och inspelningsår. Att springa ett långt lopp, att säga de rätta orden till någon som behöver höra dem, att kunna analysera poesi, att skriva den perfekta texten, att någon gång lära mig Peterson-Bergers Frösöblomster utantill, att vara nöjd.

Jag drömmer om att någon gång få känna mig i fas med mina drömmar.

Så slår tillbakadrömmarna med all sin kraft. Då sinnet är tillbaka på stranden i Benidorm när livet var ganska smärtfritt, eller till ljussamlingen i Taizé då jag kunde vara där och då. Ibland vill jag inget annat än tillbaka till platser där jag förmodligen aldrig kommer att vara en besökare igen.

En tragisk drömmare och nostalgiker är vad jag är. Alltid längtat tillbaka till gångna tider och satt upp orealistiska mål. Även om jag vet att jag aldrig kommer att vända tillbaka till det som min tanke är inriktad på, eller att jag någonsin kommer att uppnå det jag drömmer om. Drömmen och längtan finns där ändå.

Det slår mig ofta att samma händelser, samma platser återkommer i mina drömmar. Jag ser mig själv med mina nya förmågor och jag känner känslan av förnöjsamhet då jag uppnått mitt uppsatta mål.

Är det kanske en illusion? Är det verkligen målet som är målet? Är det inte drömmen om målet, eller kanske vägen dit, som är den egentliga upplevelsen? Utan att se fram emot någonting blir allting ganska grått, utan att vandra den drömmande vägen mister livet en del av sin charm.

Eller är det rädslan för att inte våga tro att jag kommer att uppnå mitt mål som griper tag i mig?

Det är vägen som är mödan värd, skriver Boye. Det är vägen som är mitt mål, vägen mot det jag vill. Vägen, eller drömmen, är min följeslagare. Under alla mina levande dagar.