Första skoldagen en ren pärs

Att säga att första skoldagen har varit en pärs är en ren och skär underdrift. Det har varit alltifrån skoj. Tyvärr. Att våndas inför första skoldagen är väl något som alla gör mer eller mindre. För min del har det varit mer, dels eftersom jag inte är laddad ännu (våren var mycket tuff), dels för att jag ska gå på Stockholms universitet, en skola jag inte känner så vidare väl. Dagen inleddes med att jag missade bussen och fick köra bilen i panik till pendeltågsstationen. Väl där var tre tidigare tåg inställda vilket gjorde att hela perrongen var totalt fullpackad med resenärer. Fick tränga mig in i kommande tåg efter lång väntan. Jag inser nu verkligen att jag inte saknat SL under sommaren. Såhär är det jämt och ständigt när man ska åka pendeln. Vidare till Södertörns högskola för att låna en bok, vilket leder till krångel eftersom jag inte längre är student där. När jag sedan gått den ytterst långa sträckan till tåget och tagit mig igenom massan med studenter som formligen väller ut på perrongen, kan jag andas ut en kvart eftersom tåget är försenat. Eller kan knappt andas - näsan är så täppt att det knappt går att andas. Den syn som möter mig på Centralen efter en trång och svettig tågfärd är bara helt förstummande. Det är totalt stopp på grund av det stora antalet människor som försöker klämma sig bort till t-banan. Efter både boxnings- och brottningsmatcher kommer jag fram till röda linjen där jag efter lång väntan får springa bort till bortesta vagnen för att överhuvudtaget komma in i vagnen. Står med näsan fem centimeter från glasdörrarna i vagnen och har ingenstans att hålla i mig, vilket resulteterar i att jag ramlar på en gubbe. Väl framme vid stoppet Universitetet väller alla ur och ska knuffas fram till den hundra meter långa rulltrappan för att sedan gå i lämmeltåg (tätt packade) fram till skolan. Framme vid skolan inser jag att jag inte hittar till klassrummet där introduktionen ska vara. Trodde ju att jag skulle vara i god tid, men ser på klockan som hunnit bli 09.55. Fem minuter kvar. Kommer inspringandes i klassrummet efter att ha gått en till synes stor labyrint för att komma fram. Sitter där resten av tiden och känner mig enbart mer och mer förkyld och så osugen på allting som räknas upp av kursansvarig person. Speciellt ordet uppsats liksom bränner sig fast frammanar en stark motvilja att ens tänka tanken att detta faktiskt står på schemat. Efteråt känner jag mig som enammast i världen, som en nykomling som precis börjat nya skolan, eftersom alla känner varandra sedan tidigare terminskurs, och jag går till kopieringsrummet för att kopiera boken som jag inte fick låna på Södertörn mer än några dagar. Följande två timmar ägnas åt att knuffas med folk (alla verkade ha kursstart idag), stå i matkö i 25 minuter, ordna studentkonto, springa fram och tillbaka mellan kompendieförsäljningen på högsta våningen i huset längst bort och bankomaten i andra änden av universitetsområdet. Två minuter innan nästa lektion börjar har jag hittat fram. Det krävs en karta för att inte gå vilse. Lektionen inleds med orden: detta kommer att bli en krävande kurs. Inte direkt jubel inombords. Ska sedan analysera och jämföra två texter om trädgårdsodling från 1873 respektive 2005. Sjunker djupare ned i stolen. När timmarna masat sig fram, stapplar jag ut ur klassrummet, mer förkyld än tidigare (inbillning?) och försöker att på något sätt pressa mig ut ur byggnaden som tycks vara mer fullproppad med folk än någonsin. Sedan är det ungefär samma visa med tågen hemåt. Stannar till vid Södertörn och går den kilometerlånga sträckan från tåget upp till biblioteket för att stå i kopieringskö ytterligare 15 minuter och därefter inlämningskö i 20 minuter. Går sedan till pendeltåget då jag ser att det är föresenat. Sitter ute och väntar och fryser i höstrusket. Hoppar på pendeltåget och färdas sedan sakta, sakta hemåt...

Ingen bra dag idag. Inväntar en bättre...

Vinnande kattbilder

Inte för att vara alltför tjatig, men jag tänkte ändå att jag skulle visa ett par bilder tagna på en av katterna i Småland. Besökte i veckan en hemsida där en skara kattentusiaster hade lagt upp en massa bilder på sina små husdjur. Om man så gjorde kunde det generera i att man fick vara med i en kattfototävling med fina priser. Gissa vem som lade upp bilderna på sidan? Gissa vilka bilder det blev? Inte för att ovanstående bilder kanske är månadens bilder, men de är bra fina enligt mitt tycke (Tror att S har fotat dem. Minns inte riktigt eftersom vi båda stod och iakttog katten i trädet). Var och en av de tre bilderna är en del av en historia. Kattens historia. De visar på djurets enorma förmåga att vara ute på äventyr.

Konsten att dricka te

Nu när hösten tydligen är kommen - vad passar då inte bättre än att fylla på förrådet av den mest gyllene drycken av dem alla. Drycken som inte har någon konkurrent. Drycken som vinner över alla andra. Nämligen - te. Som en gammal teoman (=tedrickare utan dess like) känns livet lite fattigare och dystrare utan en rejäl tesamling att välja bland när det är dags för dagens och kvällens olika testunder. En sisodär sju-åtta olika varianter av diamant-teflarn att välja på är ett strikt måste i detta hem.

Gårdagens besök nere på stan (då alla Södertäljebor var jättestirriga eftersom tv var på besök och spelade in något med Tobbe Trollkarl) resulterade i en visit på teboden. Med något snorig näsa (nej, det skedde ingen olycka vid sniffningen i burkarna) lyckades jag ändå att lukta mig till fyra olika sorter, som genast fick följa med mig hem: Göta kanal, Grön Södermalm, Japanskt körsbär samt Rooibos jordgubb och vanilj. Dessutom köpte jag löste på Willys i dag med vanligt grönt te som jag kan dricka under perioder då lukt- och smaksinnet inte riktigt fungerar som de ska - då jag inte riktigt vill slösa på teerna för 30 kr hg. Som nu ungefär.

Vilken färg det ska vara på teerna varierar från period till period. Det svarta står sig i alla väder. Grönt har vunnit många poäng hos mig de senaste åren, medan rött har vankat lite av och an. Visserligen påstås det senare vara det met nyttiga i gänget, men har inte riktigt kommit upp till samma nivå som de förstnämnda. Vitt te var den klara vinnaren under något år i mitt liv, men har inte återkommit efter det. Smaken av hö sitter liksom fortfarande kvar på något sätt. Dessutom är det så vansinnigt dyrt. Märklisch.

Nu är jag förberedd. Låt vindarna vina. Låt regnet smattra mot fönsterrutorna. Jag har laddat skafferiet med svart, grönt och rött guld - höstens räddning!

Underbar och älskad av alla

Det är nu den börjar. Filmhösten. Ingen höst har nog bjudit på så många måste-se-filmer som denna. Som tur är har jag fått flera rabattkuponger av Ica som säkerligen kommer att utnyttjas. Shrek, Bourne Ultimatum och filmen om Jane Austen är bara några av de filmer som jag önskar att se. Och biobesöken har precis tagit sin början. Tillsammans med mamma K såg jag ikväll Martina Haags film Underbar och älskad av alla - en komedi baserad på Haags enormt roliga bok om en tjej som klantar till det riktigt rejält, men lyckas på något underligt sätt att återupprätta sig själv. Riktigt träffsäker och underfundig. Har lagt ut recension under rubriken Senaste sedda filmer. Hon lyckas att vara både manusförfattare och huvudskådespelerska - vilket är få förunnat.

Att gå på bio i Södertälje är onekligen underskattat. I stället för att behöva åka bil i 20 minuter till Heron City i Kungens kurva (eller ta pendeln in till Sthlm) kan man stilla och enkelt gå ned till Södertälyeah city och sjunka ned i stadens biografsoffor i en faktiskt rätt stor salong. Senaste gången (innan jag tidigare i somras såg senaste Harry Potter där) var nog när jag såg 30 November på högstadiet. Bion har dock renoverats till ett toppenfint skick.

Nu laddar jag för en rejäl filmhöst - i Södertälje.

Second hand-makeover

Det är något visst med att sortera och fixa bland olika klädesplagg. Nog för att sortering bringar glädje i den egna garderoben, men att få fixa och dona med ett större antal plagg är desto skojigare. När jag under min ytterst korta karriär på Hennes & Mauritz i höstas fick jag chansen att utforma vissa passager på barnavdelningen och lägga rätt hattar, mössor, västar och små, små byxor i form- och färgordning. Rätt plagg på rätt hylla för att försäljningen ska gå som allra bäst (H&M:s motto = sälja, sälja, sälja, pengar, pengar, pengar) krävde viss eftertanke.

När jag i förrgår fick chansen igen att faktiskt designa en hel klädavdelning insåg jag att detta, ja, detta är kanske min grej. Dock inte på tidigare nämnda kommerscentra, utan på min älsklingsaffär - Second Hand! Tillsammans med väninna T förvandlade jag hela klädavdelningen till en lite fräschare och stiligare plats att vara på. Vi donade hela dagen och lyckades få till en rejäl makover. Provhytten blev pricken över i:et med spetsgardiner som skynke och ett guldigt silkigt tyg hängandes på väggen innanför. En gul antik stol samt en solrostavla smyckade insidan. Vi bytte dessutom plats på olika varianter av kläder så att det såg mer enhetligt ut. I ett hörn där det tidigare var en korg med gamla shorts ställde vi en brun stor fotölj och en gammal fin lampa. Finemang! Så nu har jag fått i uppdrag att varje vecka fräscha till bland kläderna så att det fortsätter att vara ordning. Knepigt eftersom folk (inklusive mig själv) är rätt bra på att riva och rafsa - det är ju så b i l l i g t...

Korrekturläsningens glädje

Att jag överhuvudtaget skulle tänka tanken att ta mig an en korrekturläsningsuppgift efter vårens uppsatselände kunde jag aldrig ens drömma om. Uppsatsen som tog upp just detta ämne (korrekturläsning och språkkänsla) sög liksom musten ur mig och mina skrivardrömmar, i alla fall för ett tag. Ordet korrekturläsning blev också extra laddat eftersom det även var mitt svar på varenda fråga om vad jag skulle bli för något. Då min utbildning inte direkt genererar i något specifikt yrke är man ju tvungen att dra till med någonting, eftersom det inte anses accepterat i samhället att inte vara någon eller bli något (skrivet med en gnutta ironisk underton). Korrekturläsare låter ju bra att dra till. Korrekt. Bra. Problemet är bara att antalet arbeten för denna kategori inte överstiger tio stycken i hela landet. Typ. Men ändå - korrekturläsare skulle jag bli. Eftersom jag aldrig har kunnat låta bli att peta i andras texter (dock inte i mina egna med samma stränga hand - se bara mina blogginlägg...) tänkte jag att att det visst kan finnas en framtid inom detta yrke.

När jag nu efter avslutandet av sommarens projekt har insett hur vansinnigt krävande yrket kan tänkas vara, har jag allvarligt börjat att tvivla på min dröm. En D-uppsats i idéhistoria av en nära släkting (G) har blivit föremål för det absoluta testet av mitt drömyrke. En svårare början hade jag knappast ens tänkt mig, eller gått att finna. Etthundrafemtio sidor oerhört avancerat akademiskt språk om Rudolf Kjellén, en kontroversiell professor och politiker för hundra år sedan, blev sannerligen mitt mästarprov. Tidigare har enbart kortare alster och brev varit föremål för min rödpenna. Nu skulle det komma att bli snäppet knepigare (med absolut noll förkunskaper i ämnet). Men nu ett otal timmar senare kan jag konstatera att - jag klarade det! Jag klarade av att rätta denna svåra (men väldigt välskrivna) skrift och det bästa av allt - jag hittade fel! Några finns det alltid gömda mellan och i orden, även om texten är skriven av en mycket skrivkunnig och professionell person.

Om jag fortfarande ska svara korrekturläsare, på frågan om vad jag ska bli, vet jag dock inte, men en sak är säker - trots eländet så finns det en enorm glädje att få göra det man vill - och utmana sig själv i det. Och detta, mina vänner, var sannerligen en utmaning utöver det vanliga...

Men...korrekturläsningen är trots allt en stor glädje! I allafall för mig.

Underbart skriven notis

Efter att i många år har varit en flitig nyhetstidningsläsare och även studerat samt själv praktiserat hur man skriver artiklar och notiser satte jag frukostteet i halsen när jag läste ovanstående notis från TT i DN. Allting med denna notis är så emot reglerna för hur man "får" skriva en seriös notis att man nästan tror att det skulle kunna vara första april. Men ack, så underbart skönt att även DN kan lätta lite på slipsknuten och präktigheten och hosta upp en sådan liten goding som denna faktiskt är. Läs bara rubriken! Så lovely. Och den följande inledningen som liksom bygger upp stämningen i gåtor för att sedan avslutas med den sanna förklaringen. Slutet är nästan bäst: "...och där var det ingen som kände honom". Som att skribenten ville säga hur synd det faktiskt är om katten som blivit lämnad ensam åt sitt öde. Den stackars lilla kattungen som är ensam i sin fyllecell. Hoppas att poliserna är snälla mot honom.

fyllis?