Första skoldagen en ren pärs

Att säga att första skoldagen har varit en pärs är en ren och skär underdrift. Det har varit alltifrån skoj. Tyvärr. Att våndas inför första skoldagen är väl något som alla gör mer eller mindre. För min del har det varit mer, dels eftersom jag inte är laddad ännu (våren var mycket tuff), dels för att jag ska gå på Stockholms universitet, en skola jag inte känner så vidare väl. Dagen inleddes med att jag missade bussen och fick köra bilen i panik till pendeltågsstationen. Väl där var tre tidigare tåg inställda vilket gjorde att hela perrongen var totalt fullpackad med resenärer. Fick tränga mig in i kommande tåg efter lång väntan. Jag inser nu verkligen att jag inte saknat SL under sommaren. Såhär är det jämt och ständigt när man ska åka pendeln. Vidare till Södertörns högskola för att låna en bok, vilket leder till krångel eftersom jag inte längre är student där. När jag sedan gått den ytterst långa sträckan till tåget och tagit mig igenom massan med studenter som formligen väller ut på perrongen, kan jag andas ut en kvart eftersom tåget är försenat. Eller kan knappt andas - näsan är så täppt att det knappt går att andas. Den syn som möter mig på Centralen efter en trång och svettig tågfärd är bara helt förstummande. Det är totalt stopp på grund av det stora antalet människor som försöker klämma sig bort till t-banan. Efter både boxnings- och brottningsmatcher kommer jag fram till röda linjen där jag efter lång väntan får springa bort till bortesta vagnen för att överhuvudtaget komma in i vagnen. Står med näsan fem centimeter från glasdörrarna i vagnen och har ingenstans att hålla i mig, vilket resulteterar i att jag ramlar på en gubbe. Väl framme vid stoppet Universitetet väller alla ur och ska knuffas fram till den hundra meter långa rulltrappan för att sedan gå i lämmeltåg (tätt packade) fram till skolan. Framme vid skolan inser jag att jag inte hittar till klassrummet där introduktionen ska vara. Trodde ju att jag skulle vara i god tid, men ser på klockan som hunnit bli 09.55. Fem minuter kvar. Kommer inspringandes i klassrummet efter att ha gått en till synes stor labyrint för att komma fram. Sitter där resten av tiden och känner mig enbart mer och mer förkyld och så osugen på allting som räknas upp av kursansvarig person. Speciellt ordet uppsats liksom bränner sig fast frammanar en stark motvilja att ens tänka tanken att detta faktiskt står på schemat. Efteråt känner jag mig som enammast i världen, som en nykomling som precis börjat nya skolan, eftersom alla känner varandra sedan tidigare terminskurs, och jag går till kopieringsrummet för att kopiera boken som jag inte fick låna på Södertörn mer än några dagar. Följande två timmar ägnas åt att knuffas med folk (alla verkade ha kursstart idag), stå i matkö i 25 minuter, ordna studentkonto, springa fram och tillbaka mellan kompendieförsäljningen på högsta våningen i huset längst bort och bankomaten i andra änden av universitetsområdet. Två minuter innan nästa lektion börjar har jag hittat fram. Det krävs en karta för att inte gå vilse. Lektionen inleds med orden: detta kommer att bli en krävande kurs. Inte direkt jubel inombords. Ska sedan analysera och jämföra två texter om trädgårdsodling från 1873 respektive 2005. Sjunker djupare ned i stolen. När timmarna masat sig fram, stapplar jag ut ur klassrummet, mer förkyld än tidigare (inbillning?) och försöker att på något sätt pressa mig ut ur byggnaden som tycks vara mer fullproppad med folk än någonsin. Sedan är det ungefär samma visa med tågen hemåt. Stannar till vid Södertörn och går den kilometerlånga sträckan från tåget upp till biblioteket för att stå i kopieringskö ytterligare 15 minuter och därefter inlämningskö i 20 minuter. Går sedan till pendeltåget då jag ser att det är föresenat. Sitter ute och väntar och fryser i höstrusket. Hoppar på pendeltåget och färdas sedan sakta, sakta hemåt...

Ingen bra dag idag. Inväntar en bättre...