Korrekturläsningens glädje

Att jag överhuvudtaget skulle tänka tanken att ta mig an en korrekturläsningsuppgift efter vårens uppsatselände kunde jag aldrig ens drömma om. Uppsatsen som tog upp just detta ämne (korrekturläsning och språkkänsla) sög liksom musten ur mig och mina skrivardrömmar, i alla fall för ett tag. Ordet korrekturläsning blev också extra laddat eftersom det även var mitt svar på varenda fråga om vad jag skulle bli för något. Då min utbildning inte direkt genererar i något specifikt yrke är man ju tvungen att dra till med någonting, eftersom det inte anses accepterat i samhället att inte vara någon eller bli något (skrivet med en gnutta ironisk underton). Korrekturläsare låter ju bra att dra till. Korrekt. Bra. Problemet är bara att antalet arbeten för denna kategori inte överstiger tio stycken i hela landet. Typ. Men ändå - korrekturläsare skulle jag bli. Eftersom jag aldrig har kunnat låta bli att peta i andras texter (dock inte i mina egna med samma stränga hand - se bara mina blogginlägg...) tänkte jag att att det visst kan finnas en framtid inom detta yrke.

När jag nu efter avslutandet av sommarens projekt har insett hur vansinnigt krävande yrket kan tänkas vara, har jag allvarligt börjat att tvivla på min dröm. En D-uppsats i idéhistoria av en nära släkting (G) har blivit föremål för det absoluta testet av mitt drömyrke. En svårare början hade jag knappast ens tänkt mig, eller gått att finna. Etthundrafemtio sidor oerhört avancerat akademiskt språk om Rudolf Kjellén, en kontroversiell professor och politiker för hundra år sedan, blev sannerligen mitt mästarprov. Tidigare har enbart kortare alster och brev varit föremål för min rödpenna. Nu skulle det komma att bli snäppet knepigare (med absolut noll förkunskaper i ämnet). Men nu ett otal timmar senare kan jag konstatera att - jag klarade det! Jag klarade av att rätta denna svåra (men väldigt välskrivna) skrift och det bästa av allt - jag hittade fel! Några finns det alltid gömda mellan och i orden, även om texten är skriven av en mycket skrivkunnig och professionell person.

Om jag fortfarande ska svara korrekturläsare, på frågan om vad jag ska bli, vet jag dock inte, men en sak är säker - trots eländet så finns det en enorm glädje att få göra det man vill - och utmana sig själv i det. Och detta, mina vänner, var sannerligen en utmaning utöver det vanliga...

Men...korrekturläsningen är trots allt en stor glädje! I allafall för mig.