Den kulturella nivån dalar

Jag har väl alltid sett mig som en relativt kulturintresserad person. En tänkande, samhällsanalyserande människa. Litteratur á la Hjalmar Bergman och gamla svartvita filmklassiker har legat högt upp på listan för vad jag velat vara i närheten av. DN Kultur ligger dagligen på köksbordet (dock ofta oläst)och klagomålen på den allmänna skräpkulturen haglar. Jag vill egentligen klanka ned på reklamtevens patetiska nivå och stänga av radion så fort ordet schlager nämns. Eller EMD, BWO, OLA eller någon annan bokstavkombination. Men.

Viljan överensstämmer inte med verkligheten. För i verkligheten är kulturell inte ens ett ord jag kunnat uttala den senaste tiden. Kunnat stava, på sin höjd. För när livet inte riktigt fungerar så försvinner även drömmar och krafter. Det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag - eller hur är det nu det står? Den kulturella öken jag befinner mig i är ytterligt tydlig. Det mesta jag uppnår är väl att skumma igenom ICA:s reklamtidning Buffé. Eller varför inte sträckläsa Sofies Mode. Eller, håll i hatten, sträckse någon värdelös serie, spela in Runway Project eller glutta på 3:ans söndagsfilm - med behållning.

Den kulturella avgrund som min själ har gjort ett djupdyk i är djup och mörk och geggig. Där ryms det mesta en kulturell-wannabe egentligen inte vill veta av. Segt, soggigt junk som mals runt i en kvarn. Där blandas Idol-Danny med Expressens fredagsbilaga, skvalradioprat på Rix FM med modebloggar och Sex and the city-filmen med Top Model.

Men viljan finns där. Och drömmen. För någon gång vill jag kunna kalla mig kulturell utan att behöva vara rädd för att bli påkommen som lögnare. Eller drömmare. För det är nog det jag är. En kulturell drömmare som inte någonsin har varit i närheten av att kunna ta ordet vid min mun. Men först ska jag se ett avsnitt av Lyxfällan och läsa lite ur min senaste Glamour. Jag är nog lite kluven. Hat-kärlek kallas det.

När människorna är borta..

Tänk vad livet blir roligare med lite husdjur. Jag har glömt bort vilken glädje som djur kan ge. Under barndomen upptog djuren halva min vardag i form av kaninhoppning, hästar i stallet, matvägran för allt annat än vegetarisk kost, och ett ytterst aktivt medlemsskap (jag var vice kassör!) i föreningen NSMPD - Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Förkortningen har nu har nu bytts ut till enklare namn, dock utan mig som medlem. Men djurvän är jag fortfarande och kanske mer än tidigare.

Med två vimsande lurvbollar på hemmaplan är djuren närmare än någonsin. De är överallt! Står säckar med ren tvätt (eller ännu hellre: ren, blöt tvätt) så ska de i, är dörren öppen ska de ut, är maten framme ska de fram, ligger något på golvet ska de hoppa upp, ja, det är väl bara när dammsugaren eller svabben dyker upp som de håller sig undan. Och sprider hår gör de i mängder. Blomkrukor åker i backen och jorden i blommorna krafsas ned på golvet. Mattorna flyger runt när de tu, Pärlan och Ghosti, leker tafatt runt hela lägenheten. De stökar till, yr runt och springer in i garderober och hårar av sig. De gömmer sig i byrålådor, jagar flugor frenetiskt, dricker vatten ur kranen och klättrar på gardinstången. När människorna är borta dansar katterna på bordet...minst sagt...

Men oftast slöar de i varsitt hörn. Softar och tar till vara på livet. Gör sig ingen brådska. Njuter av den lugna tillvaron. Ack så trevligt när båda springer i kapp fram till dörren så fort någon sätter nyckeln i låset. Bäst att låta dem fortsätta dansa, för utan dem vore hemmet inte det samma.

Ord på vägen

Livet kan ta sig intressanta vändningar. Minst sagt. För inte kunde jag tro att det mest passande citatet för mitt liv just i detta skede skulle vara taget från den näst intill kultförklarade superbombastiska multiironiska chickflick-serien Sex And the City.

Men ibland förvånar man sig själv att finna talande ord i de mest förvirrande sammanhang. Inte så att orden på något sätt har varit som en uppenbarelse och hjälp i mitt inre, som andra ord i lite mer djupare sammanhang kan vara.

Nej, snarare handlar det om en tanke som väcktes i mitt inre när yviga Carrie i SATC uttalade orden i ett melankoliskt avsnittsslut i säsong 5. För precis som i citatet så känner jag det. Det är dags att gå vidare nu. Vidare mot nya mål och se det förgångna som en erfarenhet att bygga vidare på.

Trots smärtan kan jag ändå se att hårda dagar och svarta stunder har givit mig värdefull kunskap. Om mig själv. Om livet. Utan att låta för pretentiös eller melodramisk vill jag faktisk säga att det har gett mig ovärderligt perspektiv på tillvaron. Kanske lite för pretto, men låt gå. Det är aldrig för sent att bli den man var tänkt att vara. Och så gammal är jag faktiskt inte än.

"Det förflutna är som ett ankare som håller fast oss.

Man kanske måste släppa taget om den man var,

för att förvandlas till den man ska bli."

- Carrie i SATC

Ett försök

Ännu en gång. Nu försöker jag att ta mig an bloggandet. Ny kraft är på intågande. Men denna gång blir skrivandet inte lika frekvent och frenetiskt. För då kommer det att sina. Men mina fingrar längtar efter att få knappra på tangentbordet.

Grafisk visuell presentation

Den lilla distanskursen i Grafisk design har nu kommit till sitt slut. Knåpande framför datorn har resulterat i en del nya kunskaper i Adobeprogrammen Illustrator och Photoshop. Då jag inte ens hade öppnat det förstnämnda är jag faktiskt lite stolt över att jag kunnat åstadkomma logotyper och visitkort om vartannat. Och så ju denna grafiska visuella presentation, som den kallades i instruktionerna. Den något flummiga beskrivningen var att vi skulle besöka en slumpvis utvald plats som skulle studeras och dokumenteras. Intrycken skulle sedan omvandlas till något grafiskt. Vad det sedan var spelade inte så stor roll, huvudsaken var att det visuella var i fokus. Presentationen skulle sedan förmedla den känsla vi upplevde när vi besökte platsen. Lätt? Nja.

Så flummiga instruktioner resulterade i flummigt resultat. Med hjälp av gamla fotografier av graffitti och pendeltåg samt en 40-tals filmstjärna (fotade av ett gammalt foto köpt på second hand!) gjorde jag en beskrivning med melankolisk och nostalgisk touch. En tidig höstmorgon vid Östertälje pendeltågsstation var temat. Min allra första grafiska presentation är nu gjord.

Jag är faktiskt bra på något i alla fall...

Ibland är längtan efter beröm och uppmärksamhet större än vanligt. De tider då man inte riktigt tror att man har förmågan att utföra någonting kreativt som är till glädje även för andra personer än en själv. Det är då det är behövligt att få höra att man faktiskt kan någonting. Att man är kapabel att skapa någonting riktigt bra. Riktigt bra.

Överallt läser jag om kända personer som har skrivit böcker, spelat in filmer, gjort en utställning, formgivit en möbel eller designat en klädkollektion. Mängden av kreativa erkända människor tycks bli större för varje dag som går. Det fullkomligt vimlar av dem! Media överröser oss med information om vad "alla andra" minsann kan göra och hur bra de är på det de gör. Att då känna att självförtroendet sviktar ibland kanske ändå inte är så märkligt. Men jag då, vad är jag bra på? Finns det någonting som jag kan som är det minsta bra. Tanken har varit mig nära under en längre tid. Inte så att jag egentligen söker en massa beröm, utan det handlar nog om att kunna vara stolt över det jag kan och gör och inte mäta mig med alla andra. Att få känna att jag är bra på något.

Så i veckan kom en liten belöning - ett svar på mina frågor. Jo, jag kan faktiskt göra någonting som är bra. Åtminstone en liten, liten skriven text. För en essä som jag har skrivit ska nu bli publicerad i Humanistiska föreningens (vid SU) tidskrift! Tjoho! Vilken seger!

Som sagt - en liten belöning till ytan, men ack så stor för mig själv.

(Essän lägger jag in på bloggen när den har publicerats).

Färgsprakande lycka i grå vardag

Efter skolan i går vandrade jag runt i stan för att uträtta en del ärenden. Det märkliga med stan är att hur mycket fordon det än tycks finnas till förfogande, för att kunna förflytta sig från punkt A till punkt B, får man ändå gå vad som verkar vara en maratonsträcka. Gå, gå, gå, gå...fötterna ömmar alltid efter en eftermiddag i stan - bara att ta sig från city till centralen innebär en hektiskt slalomövning för att parera tusentals människor.

I alla fall. Efter en mycket kort visit på Drottninggatan vandrar jag tvärgatan ned för att slippa den värsta folkskocken. Vid ett par gigantiska glasdörrar stannar jag upp med stora ögon riktade mot interiören. Så in från det grå höstrusket kliver jag i vad som ser ut som en förtrollad värld - vad skådar inte ögat om en stor smällkaramell till butik! På längden och på tvären fullkomligt överröses jag av kläder i alla dess tänkbara kulörer och utföranden. Ur högtalarna strömmar 50-talsmusik och butiksbiträdena liknar mer Betty Boop än något annat. Totalt fabulöst! Jag vandrar runt som Alice i Underlandet och tittar på mängden av människor som glatt provar illrosa cardigans, gula volangklänningar och leopardpälskragar. Det sprakar av kläder, skor och väskor till bristningsgränsen från golv till tak.

Den stora affären är får jag reda på en kopia av den kända coola secondhand-affären Beyond Retro i Londons Soho. Här handlar kändisar och tidningar som vill ha något verkligt annorlunda. Coolhetsfaktorn är högre än priserna (typ 200 för en stickad tröja är ju överkomligt).

Efter en stunds frenetiskt ögonshoppande stiger jag med bländade ögon ut ur affären med en uns mer glädje än innan. Ute i den mörka oktobereftermiddagen är allt sig likt. Besök i detta lyckopiller till affär ska bli min nya syssla när mörkertristessen tränger sig allt för nära...