De tre karaktärsdragens årstid

Jag skulle kunna beskriva mig själv med tre ord. Kanske inte de ord jag väljer vid en arbetsintervju, när arbetsgivaren ställer frågan om mina karaktärsdrag. Nej, kanske inte ens de skulle nämnas när någon vän frågar. För de är inte enbart positiva, utan ger sådana subjektiva associationer till höger och vänster. Inte alltid helt korrekta eller direkt positiva i någon bemärkelse.

Nostalgiker, romantiker, melankoliker. Det är så jag ser mig själv. Orden har närmast kretsat i mitt medvetande ett bra tag, för att riktigt sjunka in ordentligt. Greppa tag. Grotta ned sig. När jag efter långt grunnande kom fram till denna passande ordtrio som beskrivning av mig själv kändes de självklara och givna. Men det är också dessa tre egenskaper som jag inte alltid är särskilt nöjd med hos mig själv. Om man så säger - de är inte alldeles muntra till sin karaktär alla gånger. Dock lämpade perfekt för den årstid som precis tagit sin början. Hösten.

Hösten är överhuvudtaget oerhört lämplig för att just minnas vackra, ljusa minnen från sommaren som precis gått förbi. Minnas solen strålar och vattnets plask när man hoppade i sjön för ett kvällsdopp. Minnas de förväntningar som fanns där i juni när värmen inte hade hunnit sätta fart. Nu är det förbi och framför stundar ett mörker. En mängd värmeljus får tändas för att kompensera för det mörker och den kyla som nu kommer att dominera utomhus. Och inne för den delen också - jag fryser jämt om fötterna, var jag än befinner mig. Förutom sommaren är hösten min absoluta årstid. Kanske just på grund av att min trio av karaktärsdrag då får komma till sin rätt. Vara i sitt rätta element. Årstiden är mer lämplig för nostalgiska känslor, romantiskt filosoferande och melankoliskt grunnande. På sommaren passar de inte riktigt in, när allt är varm, soligt och ljust.

Så trots min sorg att sommaren är slut får jag värna om nostalgin, romantiken och melankolin som nu ska komma fram, och invänta ljuset som snart är tillbaka (bara ett halvår till våren)...

Would you like to have some fika?

För att spinna vidare på temat i tidigare inlägg, så gav mig helgen som gick även insikt i en annan stor hobby (vid sidan av att vara kreativ med händerna). Något som dock inte kommer som en överraskning, utan som snarare har funnits där hela tiden. På listan alltså. Denna helgen blev den kanske mer uppenbar än någonsin - jag älskar verkligen att fika. Och under helgen blev det väldigt mycket fika, i ordets rätta bemärkelse. Då denna företeelse inte verkar ha något liknande ord i den engelskspråkiga världen användes ordet fika även among English Speakers liksom. Ordet låter, när man lyssnar till det med andra språköron, vansinnigt koseligt (för att bruka ett användbart utrikiskt ord som jag brukar svänga mig med). Sådär lagom trevligt och socialt cosy.
Som sagt, att fika har alltid varit högt upp på min tycka-om-lista, speciellt när det är dags för tjejhelg. Då blir det fika flera gånger om dagen med väninnorna M och E. Denna helgen likadant (fast utan E). Latte på ena stället och Chai (en ny favorit för mig, jag ligger lite efter bland fikatrenderna) på andra. Enda kruxet är bara de hutlösa priserna som fiken tar. Liksom 34 spänn för en latte - är det ens tillåtet? Och sedan måste man ju ha någonting till. Är man lite hungrig så blir det en macka - annars något sött, helst choklad. Min nya favvo är numera Espresso House´s scones. 15 kronor är ganska hyggligt pris. Och rätt mätt blir man också. Här i Telge blir det till 90 % av fikabesöken Waynes (se bild). Någon har sagt att denna stad är en av de fikatätaste i landet. Ändå går vi alltid till samma. Och dyrt är det. Men ska man fika så ska man...

Ena hjärnhalvan bortkopplad

Efter helgens strapatser har jag kommit fram till flera saker: 1) Det tar ett tag att hämta sig efter en sådan rolig intensiv helg som jag hade i Lund + att det precis varit skolstart + att jag varit förkyld i minst hundra år + att jag fortfarande är i lidandets stadium efter att jag kommit till insikt att sommaren tragiskt nog är till ända, 2) Att resa bort precis när skolan början är inte idealiskt eftersom man då genast kommer efter och kommer så att vara ett bra tag framöver (om man inte gör världens rush och pluggar in allt under helgen), 3) Jag har hittat min nya hobby - vara kreativ med händerna, i detta fall göra smycken. Den tredje punkten kommer som lite överraskande insmygande på listan. Det är en ny upptäckt jag gjort.

Någon har sagt att man genom att sitta och pyssla, måla eller dona med någonting kreativt enbart tänker med vänster, (eller var det höger?), hjärnhalva (strunt samma, en av halvorna i alla fall). Därför ses det som väldigt terapeutiskt och välgörande för intensivt tänkande hjärnor. Som min just nu. Att sitta vid ett bord fullt med vackra pärlor inhandlade (för dyra pengar) på Panduro var precis vad jag behövde. Dock för att starten var lite stressande trög då pärlorna tycktes enbart åka ned på golvet och trådarna inte fungera som jag tänkte. Men efter ett tag kom jag in i flowet. Pärlflowet, då varje pärla som träddes på tråden tycktes passa perfekt. Ett par timmar senare hade vi alla tre lyckats med bedriften att faktiskt kreera varsitt halsband, armband och örhängen i olika kulörer. Då min favoritfärg för säsongen är grön använde jag främst de lindblomsgröna pärlor jag valt att inhandla (längst till höger).

Kanske var det inte smyckena i sig som var den stora grejen. Det är rätt dyrt att inhandla dessa pärlor. Nä, det var att koppla bort ena hjärnhalvan och energiskt koncentrera mig på någonting kreativt. Frågan är därför vad som ska bli min hobby på riktigt, min terapeutiska hobby när jag vill koppla bort allt som har med multimodala multisekventiella hypertexter (som faktiskt detta är), och andra teoretiska strikta resonemang som läses om i skolan. Målning = uteslutet, har ingen konstnärlig förmåga; kreamik = för kruxigt; sömnad = för frustrerande (tråden trasslar sig alltid när jag ska sy); papperspyssel = inget tålamod. Får ta mig en funderare. Tills vidare får jag njuta av mina nya fina pärlsmycken och tänka på vad terapeutiskt det var att tillverka dem. Kanske kan leva på det än...

På besök i den moderna medeltiden

Under Skånebesöket i helgen bestämdes att vi minsann skulle göra en liten utflykt. Väl nere vid stationen köptes biljetter till Pågatåget som tog oss en sisodär 5 kilometer utanför stan där ett nybyggt bostadsområdet byggts upp precis nära Hjärups station. Låter kanske inte så rafflande, men detta område är något alldeles speciellt med. Jakriborg, som stället heter, är en nybyggnation av en medeltida Hansastad - fast med en modern touch. Husen har spetsiga tak, gatorna och gränderna är snirkliga och mitt i alltihopa finns ett stort torg. Färgerna går åt rött, gult och vitt. Att gå runt i detta område, som är omgivet av en stor mur, är en unik upplevelse. Man befinner sig inte länge i Sverige år 2007, snarare i medeltidens Tyskland. Känslan försvinner dock en aning då jag skymtar dygnetruntöppet-solariet och glassbaren. Eller den långa bilparkeringen beläget precis där de vidsträckta fälten tar vid utanför byns gränser. Det är fortfarande modernt men ändå inte. Smala gränder och kullerstenar ger ett visst lugn. Inga bilar kör genom den lilla staden. Lugnt och stilla. Några turister går med kameror i högsta hugg.

I denna by (?) räknas invånarantalet att ligga på 7000 när byggnationerna är klara. Området byggs sakta men säkert till att bli större och större. Att kunna få flytta in i en lägenhet kräver 1-2 år i kö (inte så mycket om man jämför med Sthlmsområdet!). Kritiken mot Jakriborg har däremot inte saknats. Endel är tveksamma till om man verkligen ska bygga en ny liten stad på Lundaslätten, andra har klagat på byggnadskvaliteten. Projektet har av andra arkitekter kallats konstgjort och snabbproducerat. Den normala tillväxten för en by saknas. Visst, det kan jag hålla med om. Men frågan är om nybyggda förorter eller närförorter inte har smällts upp på samma vis. Hellre bor jag då i en medeltidsstad än i ett betongghetto.

När sightseeingen är gjord tar vi med oss kamerorna och vandrar ut på kullerstenarna, bort från historiens fläktande vingslag och tar Pågatåget tillbaka till civilisationen. Fyra minuter senare stiger vi av på stationen i Lund. Medeltiden är aldrig långt borta...

(För mer bilder, se länk)

Ett inte så medeltida photoshoot som vi ramlade på i en gränd.


Snirkliga gränder...och ståtliga hus...

Om språkförbistring

Ett konstaterande som jag kan göra efter en sisodär tjugosex år i livet är att språk tillhör en av de allra viktigaste ingredienserna för det sociala livet. Språk är allt för kommunikation. Språk är allt för lärande och utveckling. Språk är allt för att kunna skriva (=viktigt för mig). Därför är det helt enkelt viktigt att lära sig mer språk och jobba på det man har (kanske därför jag läst svenska i tre år...). I alla fall. Denna allvarliga tanke har växt under perioder då jag varit utsatt för trubbel i språkmaskineriet, det vill säga då språkförbistring har uppstått. Så till exempel i helgen. Trots detta tycker jag att engelskpratandet gått över förväntan bra. Jag har aldrig någonsin sett mig som något snille i engelska, tvärtom, så nervositeten var en aning stor innan jag klev på tåget ned till Lund. Men, från första sekund av helgens engelskpratande är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag kan uttrycka mig på ett helt annat språk! Det är ju hur häftigt som helst egentligen. Visst, uttalet är väl lite sisodär och grammatiken aswell. För att inte tala om ordförrådet. Men trots dessa skavanker kan jag föra en konversation med en person från ett helt annat land utan större problem.

Min positiva inställning till detta beror antagligen på den enorma språkförbistring jag upplevde under perioderna i Spanien. I början av tiden där var väl hola, adios, gracias och vale de ord som var mest frekvent använda; sedan rullade inlärningen på och fler ord kom till. Men den känsla av frustration som avsaknad av ett språk kan innebära i vissa situationer är fullkomlig vedervärdig. Att inte kunna uttrycka sig frammanar en språklig hopplöshet då man känner sig som en småunge utan verbalitet. Det jag vill säga går helt enkelt inte att uttrycka. Språkinlärningen har helt enkelt inte kommit till en sådan avancerad nivå. Att inte kunna kommunicera med sina medmänniskor på en normal vuxen nivå gör därmed att man känner mindervärdeskänslor och maktlöshet. Kanske är det av den anledningen som jag började läsa svenska som andraspråk. Jag vet hur det känns att inte kunna språket i landet man lever i. Att få lära sig hur språkinlärning går till, hur svenskan egentligen uttalas, för att kunna hjälpa invandrare att vinna det nya språket.

Spanskan blev aldrig fulländad, men väl acceptabel för vardagliga konversationer. Ändå gick det inte att uttrycka sig fullt ut. Nyanseringar i språket saknades. Med engelskan är det nog ungefär samma sak. En aning torftig. Kanske man skulle gå en språkkurs?

Utan språket är människan fattig. Främja språket!

Lovely Lund

En oerhört ledsam sak är att flera riktigt goda väninnor bort så långt bort: Lund, Göteborg, Umeå, Småland... Avstånden gör att besöken inte kan bli alltför frekventa. Att hålla vänskapen via telefon och Internet är ibland inte tillräckligt. Man vill träffa dem; sitta i timmar och dricka te och prata, prata, prata.

En oerhört positiv sak är dock att man får chansen att se landet på ett annat sätt än tidigare. Tågresorna har blivit något mer frekventa nu när väninnorna flyttat till olika delar av Sverige. Tidigare var tågresor en väldigt stor grej för mig. Jag packade i tid. Hade matsäck med mig. Laddade väskan med böcker och tidningar. Planerade noggrant färden. Nu är 5 timmar ned till Skåne inget större än att ta pendeln till Sthlm. Okej, kanske inte riktigt, men ibland känns det löjligt nära ändå. Ett par timmar senare så är man nere (eller uppe) i väninnans egen värld. En massa mil hemifrån mig själv.

Särskilt två stora städer i detta land har blivit välbesökt av mig under de senaste åren. En av dem är Lund, som jag nu känner rätt bra. Och staden växer för varje gång jag ser den. Inte till storleken kanske, nej, den växer hos mig själv och mitt tycke. Varje gång upptäcker jag fler och fler vackra ting som gör att den får större och större potential. Den är levande och sprudlande med alla studenter som invaderar staden under terminerna, den är lagom stor med en mysig stadskärna, den har flera gamla gemytliga hus, den har glada trevliga människor, den har massor med caféer, den har kullerstensgator, den har närhet till Malmö och Köpenhamn, den har en lite bohemisk känsla (i positiv bemärkelse). Men framför allt - den har bästa väninnan som invånare.

(För fler bilder se denna länk)

Vänskapen består

En fantastisk helg är förbi. Att skiljas från vänner är alltid väldigt sorgligt. Speciellt om de bor på andra sidan Atlanten. Denna helgen som har spenderats i Lund tillsammans med väninna M och amerikansk väninna J har varit märkligt annorlunda - inte som andra gånger man ses. Kanske kan det bero på att det faktiskt var fem år sedan vi sågs. Inte väninna M såklart (vi ses ju rätt ofta ändå), utan min bedårande amerikanska vän. Fem år efteråt kan jag ändå känna att samtalsämnena inte är långt borta och både skratten och gråten är nära. Märkligt egentligen eftersom vi faktiskt inte har haft så mycket kontakt under dessa år. På något sätt kändes det ändå som vanligt att träffas igen. På ny mark, i Lund. Inte i Granada, Spanien, där vi en gång träffades. Det i sig en mycket märkligt och tuff period. Vi är vänner fastän språket och hur många mil som helst skiljer oss åt. Och till nästa gång dröjer det säkert två år. Men inte en dag mer. Det blir att spara pengar till flygbiljetter redan nu...

Det finns verkligen vänner som finns kvar på nära håll fastän man inte träffas mer än var femte år. Eller kanske ens hörs speciellt ofta. Vänskapen består trots alla hinder.