Om språkförbistring

Ett konstaterande som jag kan göra efter en sisodär tjugosex år i livet är att språk tillhör en av de allra viktigaste ingredienserna för det sociala livet. Språk är allt för kommunikation. Språk är allt för lärande och utveckling. Språk är allt för att kunna skriva (=viktigt för mig). Därför är det helt enkelt viktigt att lära sig mer språk och jobba på det man har (kanske därför jag läst svenska i tre år...). I alla fall. Denna allvarliga tanke har växt under perioder då jag varit utsatt för trubbel i språkmaskineriet, det vill säga då språkförbistring har uppstått. Så till exempel i helgen. Trots detta tycker jag att engelskpratandet gått över förväntan bra. Jag har aldrig någonsin sett mig som något snille i engelska, tvärtom, så nervositeten var en aning stor innan jag klev på tåget ned till Lund. Men, från första sekund av helgens engelskpratande är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag kan uttrycka mig på ett helt annat språk! Det är ju hur häftigt som helst egentligen. Visst, uttalet är väl lite sisodär och grammatiken aswell. För att inte tala om ordförrådet. Men trots dessa skavanker kan jag föra en konversation med en person från ett helt annat land utan större problem.

Min positiva inställning till detta beror antagligen på den enorma språkförbistring jag upplevde under perioderna i Spanien. I början av tiden där var väl hola, adios, gracias och vale de ord som var mest frekvent använda; sedan rullade inlärningen på och fler ord kom till. Men den känsla av frustration som avsaknad av ett språk kan innebära i vissa situationer är fullkomlig vedervärdig. Att inte kunna uttrycka sig frammanar en språklig hopplöshet då man känner sig som en småunge utan verbalitet. Det jag vill säga går helt enkelt inte att uttrycka. Språkinlärningen har helt enkelt inte kommit till en sådan avancerad nivå. Att inte kunna kommunicera med sina medmänniskor på en normal vuxen nivå gör därmed att man känner mindervärdeskänslor och maktlöshet. Kanske är det av den anledningen som jag började läsa svenska som andraspråk. Jag vet hur det känns att inte kunna språket i landet man lever i. Att få lära sig hur språkinlärning går till, hur svenskan egentligen uttalas, för att kunna hjälpa invandrare att vinna det nya språket.

Spanskan blev aldrig fulländad, men väl acceptabel för vardagliga konversationer. Ändå gick det inte att uttrycka sig fullt ut. Nyanseringar i språket saknades. Med engelskan är det nog ungefär samma sak. En aning torftig. Kanske man skulle gå en språkkurs?

Utan språket är människan fattig. Främja språket!