De tre karaktärsdragens årstid

Jag skulle kunna beskriva mig själv med tre ord. Kanske inte de ord jag väljer vid en arbetsintervju, när arbetsgivaren ställer frågan om mina karaktärsdrag. Nej, kanske inte ens de skulle nämnas när någon vän frågar. För de är inte enbart positiva, utan ger sådana subjektiva associationer till höger och vänster. Inte alltid helt korrekta eller direkt positiva i någon bemärkelse.

Nostalgiker, romantiker, melankoliker. Det är så jag ser mig själv. Orden har närmast kretsat i mitt medvetande ett bra tag, för att riktigt sjunka in ordentligt. Greppa tag. Grotta ned sig. När jag efter långt grunnande kom fram till denna passande ordtrio som beskrivning av mig själv kändes de självklara och givna. Men det är också dessa tre egenskaper som jag inte alltid är särskilt nöjd med hos mig själv. Om man så säger - de är inte alldeles muntra till sin karaktär alla gånger. Dock lämpade perfekt för den årstid som precis tagit sin början. Hösten.

Hösten är överhuvudtaget oerhört lämplig för att just minnas vackra, ljusa minnen från sommaren som precis gått förbi. Minnas solen strålar och vattnets plask när man hoppade i sjön för ett kvällsdopp. Minnas de förväntningar som fanns där i juni när värmen inte hade hunnit sätta fart. Nu är det förbi och framför stundar ett mörker. En mängd värmeljus får tändas för att kompensera för det mörker och den kyla som nu kommer att dominera utomhus. Och inne för den delen också - jag fryser jämt om fötterna, var jag än befinner mig. Förutom sommaren är hösten min absoluta årstid. Kanske just på grund av att min trio av karaktärsdrag då får komma till sin rätt. Vara i sitt rätta element. Årstiden är mer lämplig för nostalgiska känslor, romantiskt filosoferande och melankoliskt grunnande. På sommaren passar de inte riktigt in, när allt är varm, soligt och ljust.

Så trots min sorg att sommaren är slut får jag värna om nostalgin, romantiken och melankolin som nu ska komma fram, och invänta ljuset som snart är tillbaka (bara ett halvår till våren)...