Framtidsoro

Veckans strapatser har varit många. Och intrycken ännu fler än så. Det tar ett tag att smälta vissa av dem, krafterna är inte riktigt tillbaka. Nu fattas bara en sak innan färden mot Göteborg om någon timme - ansökan till nästa termins studier! Då jag plus flera klasskamrater förde detta ämne på tal i skolan insåg jag att valet inte är lätt. En föreslog random val på söndag kväll, sista ansökningsdagen. Lottning, menade en annan. Blunda och peka i ansökningskatalogen, sa en annan. Och de menade allvar. Det som förenade oss var det faktum att vi alla är nollställda. Vad ska man söka? Efter att ha läst svenska i tre år inser jag att arbetsmarknaden inte är den bästa, och konkurrensen är stor. Så ett till ämne vid sidan av vore kanske inte det värsta. Juridik? Ekonomi? Kanske lite webbdesign eller datavetenskap skulle sitta fint? Blä...nä, det blir nog random val på söndag kväll, om jag inte kommit på någon briljant idé tills dess. Att söka såhär en timme innan en lång tågresa kanske inte är bästa idén. Jag låter det smälta till på söndag och hoppas på en uppenbarelse av mitt framtida yrke. Låter de fem timmarna på tåget göra sitt, och låta tankarna flöda. Hm.

Mörk men hoppfull kväll på Chinateatern

Onsdagen fortsatte med promenad bort till Svampen på Stureplan för att möta upp mor och far. Vi fortsatte till ett bedårande kafé, eller konditori av den klassiska typen - Sturekatten. Kanske det dyraste i stan, men också det mysigaste, med inredning från förr. Historiens vingslag fortsatte att slå. Så en giffel och en latte senare begav vi oss (utan mamma) till Chinateatern. Då portarna ännu inte hade slagits upp blev det spatserande runt i kvarteret, förbi synagogan och vips så uppenbarar sig en figur i svart rock - kvällen huvudperson, Michael Nyqvist på väg till jobbet. En timme senare skådar vi honom på scen framförandes pjäsen Om detta är en människa, skriven av Primo Levi. Regissör: Lars Norén. Nyqvist står med fötterna stadigt på samma punkt och med händerna knutna framför sig. I 2,5 timme.

Mina tankar innan var att detta minsann skulle bli så allvarligt och tungt att man knappt skulle orka ta sig ut från lokalen efteråt. Men denne fantastiska skådespelare gör pjäsen till ett mästerverk. Visst, med allvar i rösten, men med en sådan inlevelse och sådan berättarförmåga för han med oss in i boken, bort till Auschwitz mörker, utan att för den skull vara alltför dyster. Den faktiskt hoppfulla ton som förekommer i boken, finns med i allra högsta grad (förutom på slutet). Han gör en makalös insats med att bara komma ihåg replikerna och att under en kväll faktiskt vara Primo Levi. Tankarna efteråt är många. Dessa har fortfarande inte riktigt lagt sig till rätta - fortfarande finns mycket att bearbeta. Teatern satte spår.

Gamla stan - min nya pärla

Onsdagens äventyr ligger fortfarande mig ytterst nära. Dagen började med en tentamen i textanalys på universitetet. Eftersom jag på morgonen hade vaknat kallsvettig i fruktan efter en mardröm om just denna tenta (den var hemsk!) tänke jag att det faktiskt inte kan bli så mycket värre än. Så relativt lugn klev jag in i tentasalen för att kliva ut två timmar senare, inte jättenöjd, men dock belåten att ha avklarat eländet. Tre timmar hade jag sedan till mitt förfogande eftersom jag skulle möta upp pappa för att gå på teater på kvällen. Valet föll på att spendera timmarna i Gamla stan - strosa runt och kika i butiker.

Efter bara en kort vandring (och några bokinköp) möts jag av ett enormt polisuppbåd, limousiner och helikoptrar svävandes ovanför huvudet. Bulgariens president var på besök! Och jag såg honom! Så med kändisspotting i bagaget vandrade jag vidare i Gamla stans smala gränder, förbi antikaffärer, myntaffärer, annorlunda klädbutiker, medeltidsaffärer, fik och annat gemytligt insåg jag att Gamla stan är mycket underskattat. Varför har man bara promenerat på Västerlånggatan fram och tillbaka i alla år? Det finns ju så mycket mer att se. Turisterna strosade med kameror i högsta hugg, men ändå var lugnet närvarande. Bort från folkmyllret nere på gågatan. Så i min ensamhet insöp jag historiens vingslag och bara slösade bort tid. Så skönt för en gångs skull att inte ha bråttom - det enda jag kunde göra var att vandra.

(Fler bilder här)

På besök i dödens boning

Inom mig finns en djup koppling till historien. Till den fasansfulla del i historien som kallas Andra Världskriget. Jag kan aldrig, aldrig komma ifrån den, för den ligger där tätt intill mig som en ständig följeslagare. Den finns där vid min sida, ofta ganska tyst, men ständigt ihågkommen. För den kan aldrig, aldrig glömmas.

Den har alltid funnits där, men har blivit mer och mer synlig de senaste åren. Kopplingen till min bakgrund har gjort sig påmind på flera sätt, och har till synes inte velat bli glömd, inte bortskuffad, utan ihågkommen för kommande generationer. För hur vedervärdig den än är, så ska den inte försvinna i glömska.

Jag tänker på den ofta och kan inte komma ifrån tanken: tänk om allt blivit annorlunda? Tänk om de aldrig hade kommit ifrån där levande - mormor och morfar. Bort från dödens vassa klor som rispade allt i dess sikte, bort från livets och dödens avgrund. Bort från mörkret. Bort från arbetsläger och koncentrationsläger. För det var där de en gång befann sig. Men livet segrade ännu en gång, mörket var inte allhärskande.

I en artikel 2005 skrev jag om mitt besök i Auschwitz, Polen. Finns här.

Fler bilder från resan finns här.

Höstlig vackerhet

Den vackra känslan av höstens vemod med gula träd, lövprassel på fuktig asfalt och dovt, dimmigt ljus gör sig fortfarande påmind utanför fönstret. I tidigare liv på landet blev årstidens skiftningar extra tydliga och skarpa. Naturen runtomkring inbjöd till en vördnadsfull känsla av hur sommar skiftade till höst och hur höst skiftade till vinter. I Skeppshult tog jag några bilder på min dagliga promenadväg...

Krigets fasansfulla skildring

Det är mycket krig. I verkligheten. På film. Hemskheter försigår runtom i världens: själmordsbombare, räder och kaos. Attackerna mot munkarna i Burma är den senaste i raden av rapporterade oroligheter. Men hur mycket går att ta in? Går det är förstå? Troligen inte alls. Förtvivlade människor och sönderbombade städer täcker nyheternas sändningar. Allt det som händer någonstans i Långtbortistan strömmar in i våra svenska, städade, luxuösa vardagsrum som om det var sänt från en annan planet. Men oron kryper allt närmare.

Jag har den senaste veckan sett två krigsskildringar. Flerfaldigt Oscarsbelönade Saving Private Ryan som skildrar Andra Världskriget och Blood Diamond som skildrar innbördeskriget i Sierra Leone. Den förstnämnda faller in i kategorin über-amerikansk då den med verkligen råhemska krigsskildringar varvas med små infällda gliringar och overklig händelseutveckling. Verklighetsanknytningen är låg. Den senare innehåller även den typiskt amerikanska filmknep, men ligger närmare det verkliga. Kriget skildras på ett oerhört brutalt sätt, inte främst genom de lemlästade kropparna, utan den psykologiska aspekten. Familjer skingras, barn blir hjärntvättade soldater. Att ta till sig detta ligger närmare än att förstå ihjälskjutna människomassor och soldater som dör för sitt land.

Det är de enskilda människorna och livsödena som kan få en att förstå. Men som också är så hjärtskärande att ta in. Det är de enskilda berättelserna som griper tag. Allt annat är för svårt att greppa tag i. För svårt att över huvud taget få någon klar bild av. För krig är inget annat än svårförståeligt. Fullkomligt förkastligt.

Om detta är en människa

Nästa vecka ska jag på teater - Om detta är en människa med Skådespelaren Michael Nyqvist på Chinateatern. Pjäsen bygger på den italienske författaren Primo Levis roman Är detta en människa? som har klassats som en av de starkaste skildringarna av Andra Världskrigets förintelseläger. Primo Levi, som med skarphet men också enkelhet beskriver mötet med det Fasansfulla, utgör ett ovärderligt vittne till det krig som en gång var. Men som aldrig, aldrig ska glömmas.

Att ens förstå en gnutta av det som människor upplevde i dessa läger är fullkomligt omöjligt. Men att ta del av skildringar kan göra att man kommer ett steg närmare verkligheten. Den fasansfulla verkligheten som tyvärr fortfarande finns runtomkring oss. För kriget har inte tagit slut.

Här är min recension från år 2003 av boken: "Titelfrågan ställs av författaren och huvudpersonen i denna bok. Svaret torde vara nej. En människa är inte en människa när den utsätts för sådana grymheter som ägde rum i koncentrationslägren under Andra Världskriget. Misshandel. Sjukdom. Tvång. Hot. Förnedring. Listan tar inte slut. Men människan reste sig upp och blev författare till en av de mest inlevelse- och precisionslika skildringar inifrån taggtrådarna och murarna. Med pennan har Primo Levi satt ord på den maktlöshet och hopplöshet som fanns i lägret. Han ger olika karaktärer liv med sitt språk. Han får läsaren att nästan se in i fångenskapen med sina egna fria ögon. Primo Levi beskriver dagarnas smärta och nätternas mardrömmar. Samtidigt skymtar faktiskt sorglösheten och livsglädjen. Längtan efter att få komma hem och träffa de sina, äta sig mätt och få berätta för andra om sitt öde gjorde honom till en överlevare."