Krigets fasansfulla skildring

Det är mycket krig. I verkligheten. På film. Hemskheter försigår runtom i världens: själmordsbombare, räder och kaos. Attackerna mot munkarna i Burma är den senaste i raden av rapporterade oroligheter. Men hur mycket går att ta in? Går det är förstå? Troligen inte alls. Förtvivlade människor och sönderbombade städer täcker nyheternas sändningar. Allt det som händer någonstans i Långtbortistan strömmar in i våra svenska, städade, luxuösa vardagsrum som om det var sänt från en annan planet. Men oron kryper allt närmare.

Jag har den senaste veckan sett två krigsskildringar. Flerfaldigt Oscarsbelönade Saving Private Ryan som skildrar Andra Världskriget och Blood Diamond som skildrar innbördeskriget i Sierra Leone. Den förstnämnda faller in i kategorin über-amerikansk då den med verkligen råhemska krigsskildringar varvas med små infällda gliringar och overklig händelseutveckling. Verklighetsanknytningen är låg. Den senare innehåller även den typiskt amerikanska filmknep, men ligger närmare det verkliga. Kriget skildras på ett oerhört brutalt sätt, inte främst genom de lemlästade kropparna, utan den psykologiska aspekten. Familjer skingras, barn blir hjärntvättade soldater. Att ta till sig detta ligger närmare än att förstå ihjälskjutna människomassor och soldater som dör för sitt land.

Det är de enskilda människorna och livsödena som kan få en att förstå. Men som också är så hjärtskärande att ta in. Det är de enskilda berättelserna som griper tag. Allt annat är för svårt att greppa tag i. För svårt att över huvud taget få någon klar bild av. För krig är inget annat än svårförståeligt. Fullkomligt förkastligt.