Inom mig finns en djup koppling till historien. Till den fasansfulla del i historien som kallas Andra Världskriget. Jag kan aldrig, aldrig komma ifrån den, för den ligger där tätt intill mig som en ständig följeslagare. Den finns där vid min sida, ofta ganska tyst, men ständigt ihågkommen. För den kan aldrig, aldrig glömmas.Den har alltid funnits där, men har blivit mer och mer synlig de senaste åren. Kopplingen till min bakgrund har gjort sig påmind på flera sätt, och har till synes inte velat bli glömd, inte bortskuffad, utan ihågkommen för kommande generationer. För hur vedervärdig den än är, så ska den inte försvinna i glömska.
Jag tänker på den ofta och kan inte komma ifrån tanken: tänk om allt blivit annorlunda? Tänk om de aldrig hade kommit ifrån där levande - mormor och morfar. Bort från dödens vassa klor som rispade allt i dess sikte, bort från livets och dödens avgrund. Bort från mörkret. Bort från arbetsläger och koncentrationsläger. För det var där de en gång befann sig. Men livet segrade ännu en gång, mörket var inte allhärskande.
I en artikel 2005 skrev jag om mitt besök i Auschwitz, Polen. Finns här.
Fler bilder från resan finns här.
2 kommentarer:
Ja, vad ska man kommentera om det här!? Jag vill nog mest bara skriva att jag tänker på dig och att jag tycker det är bra att du funderar kring det här då och då. Hoppas pjäsen är bra som ni ska gå och se.
Kram
Tack för din omtanke! Uppskattas!
Skicka en kommentar