Torsdagens ilska kvitter

Märkligt att ett enda hinder på vägen gör att jag återigen befinner mig på ruta ett.

Tankar i ilskans stund

Ibland undrar jag varför motgångar ska uppstå precis då man börjat ta små, små steg framåt? Det är som att Murphys lag gör sig extra tydlig när man har som allra minst tålamod och som allra mest behov av lite uppmuntran. Murphys lag, eller den så kallade lagen om alltings jävlighet, slår extra hårt i stunder då stressnivån är i princip obefintlig.

I sådana stunder är man konstigt nog behov av någon som gormar och blir arg tillsammans med en själv. Jag tror att man behöver skrika ut ett tag för att sedan invänta återhämtningen, istället för att lagra ilskan på insidan. Åtminstone i stunder då nerverna befinner på utsidan, och när allting som kan tänkas gå fel går just fel.

Bäst är att stänga in sig i sin ensamhet och låta ilskans symfoni riktigt ta ut svängarna. Sämst är självklart att gorma så att det drabbar andra. Men det är väl tråkigt nog också den vägen som är lättast att gå just i ilskans stunder, och då blir ilskan mot en själv ännu större.

Men när ilskan vänds mot den skyldige, i dagens fall ett ruttet gammalt as till bil, sparar jag inte på krutet.

Onsdagens ljumma kvitter

Det är inte bara snö som solen smälter.

Vårens känslokompott

Jag kan fortfarande associera vårens annalkande till ungdomstidens känslokompott av både bubblande förväntningar och malande ångest inför den knoppande årstiden som väntade. Då jag förknippade den stundande värmen med en nervös känsla i magen av spirande förhoppningar, i kombination med en knipande oroskänsla i maggropen med ovetskap om att saker och ting inte skulle bli alls som jag hade tänkt mig.

Förhoppningarna grundades sig i att stora saker var på gång att ske, att lyckan äntligen skulle nå fram och att några av alla de önskningar och förväntningar som fanns i tanken skulle komma att uppfyllas. Vad alla dessa förväntningar egentligen handlade om var inte så viktigt men jag var helt säker på att våren var just den årstid som var anpassad till alla dessa överraskningar som hade legat begravda i smömassorna och bara väntat på att tina upp och äntligen göra entré.

Ångestkänslan var väl sedan själva frukten av att lyckoruset snart visade sig utebli, när den där bedårande vårkänslan med romantiken svävandes i luften visade sig vara en utopi. Ju varmare det blev och ju mer solen visade sig ju tydligare blev knipet. Den återkommande känsla av att inte ha hunnit med allt som skulle hinnas med i form av inköp av vårskor, hårklippning, planer inför sommaren och avsked av ännu ett skolår växte sig också allt starkare.

Varje år lurade jag mig själv att tro att det skulle bli annorlunda.

Hur mycket jag än slutligen våndades över det faktum att jag återigen hade blivit snuvad på mina dagdrömmar ville jag ändå inte missa showen. Varenda tecken på att lyckan/ångesten var i snabbt antågande ville jag fånga i min känslohåv: varenda solstråle, varenda citronfjäril, varenda blomknopp. Att missa någonting skulle vara ännu mer förödande än att vara medveten om det faktum att besvikelserna med all sannolikhet skulle komma att bli fler än de motsatta.

Idag kunde jag känna glädjeoron sprida sin värme och sin dysterhet i alla skrymslen och vrår i mitt inre. Våren är på gång, och jag ställer mig frågan: är jag verkligen redo?

Förändring av rädslan

Ibland undrar jag om det verkligen är möjligt att jag har förändrats så mycket eller om det är världen som snurrat några extra varv. Hur kan föremålen för ens egen rädsla se så olika ut efter tjugo år?

Kanske är det en kombination av egen förändring, åldrande och samhällelig förskjutning. Kanske har jag blivit härdad och nästan kvävd av all skräck och rädsla som nu tillhör den vardagliga lunken. Allehanda rädslor för miljö, ekonomi, hälsa, utseende, åldrande, teknik, världens undergång, fetma och terrorister snurrar runtomkring oss som ettriga flugor.

Mina då tioåriga taniga små ben skälvde av skräck, och mina ögonglober vidgades till det yttersta bara vid en skymt på tv av någonting som nu skulle vara helt ovidkommande. Idag rullar obduktioner, massgravar och likmaskar förbi på den platta tv-skärmen en vanlig onsdagskväll. Och det skrämmer mig inte. Jämt.

Har världen blivit mer galen?

Funderingarna har grott de senaste veckorna då jag plöjt igenom hela Twin Peaks. En serie som satte skräck i mig trots att det enda jag minns sedan den sändes 1990 är tre sekvenser - dvärgen i röda rummet, den vita cirkeln i skogen och när Ronnette Pulaski kom hasandes fram på bron. Även efter tio, femton, ja, tjugo år kunde jag känna rysningar längs ryggraden bara jag tänkte på dessa tre tagningar.

För några veckor sedan lade jag skräckkänslan åt sidan, köpte boxen i Gold Edition och sögs in i den galna lilla staden Twin Peaks. Allt för att ta reda på om jag hade blivit äldre och mer härdad eller om skräcken verkligen var så stor.

Efter drygt 30 avsnitt är jag besviken. Inte på kvaliteten, skådespelarna, karaktärerna, replikerna, miljöerna, stämningen, musiken eller handlingen, nej, på att jag under de mer än trettio timmarna framför skärmen inte darrade av skräck.

Visst, Bob var ju inte vidare trevlig, inte heller Leland när han var i farten. Windom Earle var heller inte så charmig, inte heller Leo med tvålslungan i högsta hugg. Men den totala upplevelsen av rädsla uteblev.

Kanske är det ändå bra så. Att känna skräck inför vajande träd, mörka skogar, ugglor, män med långt grått hår och skogshuggarkostym är inte det bästa för mig här på landet, med skogen och alla dess djur inpå knuten (inklusive just en uggla, fast i plast, som sitter på en vägvisningsskylt på skogsstigen) och en granne som är förvillande lik Bob. Jag kommer nog inte att ta vägen hem på stigen förbi ugglan i kolmörkret med ficklampa som jag gjorde flera gånger förra vintern.

Så lite rädsla lyckades Twin Peaks ändå frammana. Det bor fortfarande en tioåring i mig.

Tisdagens kvitter

Hur kan jag komma ifrån att det är jag själv som är min allra värsta fiende?

Upplivningsförsök

Eftersom mitt senaste inlägg på denna blogg gjordes för nästan exakt ett år sedan trodde jag att bloggen självmant hade slutat att existera, att den hade förintat sig själv på grund av inaktiviteten. Men på något sätt fann jag den vid liv, knappt med livsgnistan kvar men ändå med en slags energigivande aura omkring sig. För mig i alla fall. Syftet med bloggandet har för mig alltid varit extremt egoistiskt då jag skriver om mig själv och med mig själv som också kanske enda tänkbar läsare. Efter några upplivningsförsök och en liten ansning både här och där inser jag att den är i ett relativt dugligt skick. Än har den inte återuppstått men jag har gjort några försök att blåsa liv i den. Nya färger och ny bild kanske gör susen. Jag inväntar trots allt mildare vindar och lite ljusare tider, varför då inte bruka bloggen som en terapeutisk sinnad vän?

Så för att vara lite mer aktiv måste jag disciplinera mig, ja tvinga mig själv, att skriva inlägg. Som ett dagsverke. Eftersom jag ofta går på känsla när jag ska skriva kan det ibland gå långa perioder då jag helt enkelt inte känner för att formulera meningar. Nu ska det bli ett kort och ett långt inlägg varje dag tills jag får bättre saker att ägna mig åt under dagarna...