Tankar i ilskans stund

Ibland undrar jag varför motgångar ska uppstå precis då man börjat ta små, små steg framåt? Det är som att Murphys lag gör sig extra tydlig när man har som allra minst tålamod och som allra mest behov av lite uppmuntran. Murphys lag, eller den så kallade lagen om alltings jävlighet, slår extra hårt i stunder då stressnivån är i princip obefintlig.

I sådana stunder är man konstigt nog behov av någon som gormar och blir arg tillsammans med en själv. Jag tror att man behöver skrika ut ett tag för att sedan invänta återhämtningen, istället för att lagra ilskan på insidan. Åtminstone i stunder då nerverna befinner på utsidan, och när allting som kan tänkas gå fel går just fel.

Bäst är att stänga in sig i sin ensamhet och låta ilskans symfoni riktigt ta ut svängarna. Sämst är självklart att gorma så att det drabbar andra. Men det är väl tråkigt nog också den vägen som är lättast att gå just i ilskans stunder, och då blir ilskan mot en själv ännu större.

Men när ilskan vänds mot den skyldige, i dagens fall ett ruttet gammalt as till bil, sparar jag inte på krutet.