Förändring av rädslan

Ibland undrar jag om det verkligen är möjligt att jag har förändrats så mycket eller om det är världen som snurrat några extra varv. Hur kan föremålen för ens egen rädsla se så olika ut efter tjugo år?

Kanske är det en kombination av egen förändring, åldrande och samhällelig förskjutning. Kanske har jag blivit härdad och nästan kvävd av all skräck och rädsla som nu tillhör den vardagliga lunken. Allehanda rädslor för miljö, ekonomi, hälsa, utseende, åldrande, teknik, världens undergång, fetma och terrorister snurrar runtomkring oss som ettriga flugor.

Mina då tioåriga taniga små ben skälvde av skräck, och mina ögonglober vidgades till det yttersta bara vid en skymt på tv av någonting som nu skulle vara helt ovidkommande. Idag rullar obduktioner, massgravar och likmaskar förbi på den platta tv-skärmen en vanlig onsdagskväll. Och det skrämmer mig inte. Jämt.

Har världen blivit mer galen?

Funderingarna har grott de senaste veckorna då jag plöjt igenom hela Twin Peaks. En serie som satte skräck i mig trots att det enda jag minns sedan den sändes 1990 är tre sekvenser - dvärgen i röda rummet, den vita cirkeln i skogen och när Ronnette Pulaski kom hasandes fram på bron. Även efter tio, femton, ja, tjugo år kunde jag känna rysningar längs ryggraden bara jag tänkte på dessa tre tagningar.

För några veckor sedan lade jag skräckkänslan åt sidan, köpte boxen i Gold Edition och sögs in i den galna lilla staden Twin Peaks. Allt för att ta reda på om jag hade blivit äldre och mer härdad eller om skräcken verkligen var så stor.

Efter drygt 30 avsnitt är jag besviken. Inte på kvaliteten, skådespelarna, karaktärerna, replikerna, miljöerna, stämningen, musiken eller handlingen, nej, på att jag under de mer än trettio timmarna framför skärmen inte darrade av skräck.

Visst, Bob var ju inte vidare trevlig, inte heller Leland när han var i farten. Windom Earle var heller inte så charmig, inte heller Leo med tvålslungan i högsta hugg. Men den totala upplevelsen av rädsla uteblev.

Kanske är det ändå bra så. Att känna skräck inför vajande träd, mörka skogar, ugglor, män med långt grått hår och skogshuggarkostym är inte det bästa för mig här på landet, med skogen och alla dess djur inpå knuten (inklusive just en uggla, fast i plast, som sitter på en vägvisningsskylt på skogsstigen) och en granne som är förvillande lik Bob. Jag kommer nog inte att ta vägen hem på stigen förbi ugglan i kolmörkret med ficklampa som jag gjorde flera gånger förra vintern.

Så lite rädsla lyckades Twin Peaks ändå frammana. Det bor fortfarande en tioåring i mig.