Förändringar, förändringar...

Jag har kommit på mig själv att vara en sommarmänniska! Kanske inte så radikalt och häpnandsväckande kan man tycka. Men för mig är det stort och faktiskt lite chockerande. Under de senaste snart 31 åren har jag titulerat mig som en tvättäkta höstmänniska. Kanske beroende på att jag har min födelsedag precis i början av vackra september. Månaden då löven skiftar i färg, luften är så där lagom sval och händerna snart täcks av ett par fingervantar.

Men nu när jag tänker på kyliga kvällar, höstlöv och jackor får jag mest rysningar. Ja, något måste ha hänt. Världsordningen är störd. Jag har blivit en sommarfantast!

När det är varmt är det som att allting blir så mycket enklare. Livet känns lättare på alla plan och kroppen slipper att täckas av lager-på-lager. Bebisen behöver på sin höjd en solhatt som extra klädesplagg utöver basen, och någon tjocktröja behöver inte stoppas ned i skötväskan. Jag har nu till och med förvånat mig själv genom att önska sommar hela året; jag har gått så långt att jag velat radera både höst och vinter från kalendern.

Det var någon som sa att föräldraskapet förändrar en människa. Se!

Tisdagens fortsatt trötta kvitter

Hur kommer det sig att jag inte orkar springa så fort som jag egentligen borde göra?

Om människans årsringar

Ibland undrar jag om jag verkligen är samma människa nu som jag var när jag var sju. Eller sjutton. När jag tänker på vissa situationer för bara några år sedan kan jag undra om jag då verkligen var jag, ibland känns det inte så. För jag är ju den jag är just nu anno 2010. Allt som hände förr var ju i en tid då jag inte visste det jag skulle komma att veta.

Eller?

Det är svårt att tänka på sig själv som liten. Jag kan föreställa mig själv gungandes på gunga utanför den röda lilla villan. Jag kan höra mig själv predika om djurens rättigheter och meat is murder som lilahårig fjortis. Jag kan se mig själv sovandes med pannan mot bänken i kemisalen under gymnasiet. Men är det verkligen jag själv jag uppfattar? Jag tänker på mig själv men ser någon annan.

Tanken slår mig att förändringarna kanske är delar av mitt jag.

I ett P1-pratprogram talar tidsexperten Bodil Jönsson om årsringar. De årsringar vi har inom oss gör oss till de människor vi är. Som liten mötte hon en skogshuggare som berättade om trädens alla årsringar. Då fick hon för sig att även människan hade egna årsringar inom sig, några år senare insåg hon sin missuppfattning men bar med sig tanken.

Utan dem alla skulle människan inte vara den hon är. Varje årsring är nödvändig och de blir fler och fler ju äldre vi blir. Bodil säger i en intervju att årsringarna för henne som nybliven pensionär nu borde växelverka till någon slags samlad levnadsvisdom. Det låter tryggt på något sätt. All livskunskap man har samlat på sig i alla år ska tillslut uppenbara sig i ens inre. Vilken klok människa jag är om en sisodär 35 år.

Årsringarna stannar kvar inom oss, menar Bodil och spånar på hur intressant det vore att plocka fram några av dem. Tänk om Linnéa 18 år skulle samtala med Linnéa 29 år liksom. Tänk vad jag skulle ha besparat mig mycket elände om jag visste då vad jag visste idag. Kanske hade 29-åringen sagt att jag borde gå på några fler mattelektioner, bry mig lite mindre om musik och mer om fysik, oroa mig lite mer för framtiden och att vara lite mer självsäker. Kanske hade 18-åringen sagt att jag borde ta vara lite mer på livet, oroa mig lite mindre för framtiden, fortsätta gå min egen väg och inte ångra någonting.

Resonemanget om att alla årsringar behövs är lite av en tröst då jag stundtals skäms för vissa av mina årsringar, räds för ett par av dem, ångrar några av dem, ja, till om med förkastar några av dem.

Men utan dem alla vore jag inte hel.

Ett snäckskals bekännelser

En helhet har delats. Den ena halvan har lyckats vända sig mot solen som för att insupa de varma strålarna. Den är inte riktigt sig själv. I väntan på att bli uppfylld av värme och så småningom känna sig hel ligger den där ensam ett slag. Med andra delen av sig själv på nära håll. Och den varma klippan håller halvan borta från den totala kylan.

Den längtar efter att få bli sig själv igen.

Snäckskal på klippa på Hönö.

Kampen om tiden

Som en del i mitt resonemang om kvantitet vs kvalitet här i livet ingår tanken om tiden i den icke-materialistiska gruppen. Jag har insett att det knappast ligger någon sanning i att ju mer tid jag har desto mer får jag gjort. Effektiviteten kan inte mätas i tid. Inte för mig i alla fall.

Märkligt nog är det som att ju mer tid jag har desto mindre får jag gjort. Effektiviteten är knappast total då jag vet att ordet brådska för närvarande inte ingår i mina vardagliga måsten. Kanske är det till och med så att mängden av tid gör mig än mer stressad då jag inser hur mycket jag skulle kunna få gjort om jag använde tiden rätt. Tiden är som ett hav jag ännu inte kunnat dyka ner i, jag ligger på ytan och plaskar.

Som av en händelse får jag medhåll av Konstantin Dmitrijevitj, eller Levin som han också kallas, i klassikern Anna Karenina som äntligen ligger färdigläst på min byrå. Stackars Levin som i slutet av boken "skyndar sig som för att inte missa någonting men hade samtidigt ingenting att göra" tycker även han att tiden tycks rinna honom ur händerna. Ju mer tid jag har, desto mindre tycks jag få gjort, säger han med en suck.

Ingenting har ändrat sig på över hundra år. Livet är fortfarande ett ända långt jagande efter vind.

Tiden kan i allra högsta grad få olika etiketter beroende på hur den spenderas. Kvalitetstid må vara en klyschig beteckning för att ta till vara på minuter och sekunder men den säger ändå någonting om förhållande mellan tiden och den upplevda känslan. Överflöd av timmar behöver alltså inte innebära vare sig mer gjort eller större utbyte.

Mikrotiden är kanske att föredra trots allt.

Fjäril vingad syns på Haga

När vintern gjorde sitt för den här gången förhoppningsvis allra sista tappra försök att hålla sig kvar tvingade jag med mor till fusk-tropiken. Jag tyckte att vi behövde lite värme. Så vi bytte nästan-minusgrader mot fuktig härlig värme i Fjärilshuset i Hagaparken tillsammans med de små vingade vackra skapelserna. Och några skolklasser. Och en och annan fisk.

Hungriga stormunnade firrar.

Blomsugen kamouflagekreation.

Apelsinsugna vingade konstverk.

Om spontan vänlighet

I dagens generellt, men kanske cyniskt sett, ganska hårda och kalla samhälle är man inte bortskämd med spontan vänlighet från okända människor på gatan. Särskilt inte i Stockholm som ju faktiskt har ett rykte om sig att vara just en kall och hård stad. Särskilt inte där.

Egoismen, orkeslösheten och stressen brer ut sig. Att bry sig om andra okända gagnar inte alltid en själv. Att engagera sig i någon som ser ut att behöva det kräver kraft och mod. Att ösa över en människa man själv inte känner vänliga ord finns helt enkelt inte tid till. Om jag ska hårdra resonemanget till det yttersta. Det skrämmer mig.

Kanske är det jag själv som inbillar mig eller speglar min ibland egna bittra yta i andra. Eller så orkar jag vid vissa tillfällen inte ta till mig vänlighet, som jag vid den stunden tolkar som glättighet eller ytlighet. Möjligheten finns, men jag väljer ändå att se spontan vänlighet som ett relativt sparsamt återkommande fenomen i vardagen. Så sparsamt att jag flera år efter en dylik händelse fortfarande kommer ihåg detaljer.

För ett år sedan klev jag på bussen vid Stadion för vidare färd mot stan. När jag visar upp mitt kort för chauffören utbrister han: "men vilken fin sjal du har, vilka vackra färger". Helt seriöst. Jag måste medge att jag blev ganska chockad av den spontana vänligheten. Jag fick dock en glad känsla som varade nästan hela dagen. Tack vare att någon okänd person tyckte att min sjal var fin.

Vänligt spontanprat- eller hejande hör heller inte till vanligheten. För hur skulle det vara om alla sprang och hejade på varandra nere på stan? Inte mycket annat skulle bli gjort. När jag bodde i hyreshus hade jag inte sagt ett knyst till min närmsta granne på två år. Nu, som nästan-lantbo, tycks det däremot vara legitimt att säga hej, ja, till och med prata glatt med folk boendes i närheten. Det glädjer mig. All vänlighet glädjer mig.

Tanken kring detta fenomen slog mig när jag häromdagen var i blomsteraffären och råkade lyssna på samtalet mellan kunden före och kassörskan. Ämnet var vilka blommor som fungerar i trädgården utan att de bli rådjursmat. Jag kunde inte låta bli att lägga in kommentaren: "Det stämmer inte att rådjur skyr alla gula blommor" och berättade historien kring de nyss planterade gula vårblommorna på kyrkogården som blev uppätna 12 timmar efter att de hade planterats. Genast kände jag mig dum. Vem är jag att spontanprata med okända kunder och kassörskor? Kunden före gick och jag försökte släta över mitt inlägg lite lätt för kassörskan.

Kanske skulle spontan vänlighet bli en mänsklig skyldighet? Och rättighet.