Om människans årsringar

Ibland undrar jag om jag verkligen är samma människa nu som jag var när jag var sju. Eller sjutton. När jag tänker på vissa situationer för bara några år sedan kan jag undra om jag då verkligen var jag, ibland känns det inte så. För jag är ju den jag är just nu anno 2010. Allt som hände förr var ju i en tid då jag inte visste det jag skulle komma att veta.

Eller?

Det är svårt att tänka på sig själv som liten. Jag kan föreställa mig själv gungandes på gunga utanför den röda lilla villan. Jag kan höra mig själv predika om djurens rättigheter och meat is murder som lilahårig fjortis. Jag kan se mig själv sovandes med pannan mot bänken i kemisalen under gymnasiet. Men är det verkligen jag själv jag uppfattar? Jag tänker på mig själv men ser någon annan.

Tanken slår mig att förändringarna kanske är delar av mitt jag.

I ett P1-pratprogram talar tidsexperten Bodil Jönsson om årsringar. De årsringar vi har inom oss gör oss till de människor vi är. Som liten mötte hon en skogshuggare som berättade om trädens alla årsringar. Då fick hon för sig att även människan hade egna årsringar inom sig, några år senare insåg hon sin missuppfattning men bar med sig tanken.

Utan dem alla skulle människan inte vara den hon är. Varje årsring är nödvändig och de blir fler och fler ju äldre vi blir. Bodil säger i en intervju att årsringarna för henne som nybliven pensionär nu borde växelverka till någon slags samlad levnadsvisdom. Det låter tryggt på något sätt. All livskunskap man har samlat på sig i alla år ska tillslut uppenbara sig i ens inre. Vilken klok människa jag är om en sisodär 35 år.

Årsringarna stannar kvar inom oss, menar Bodil och spånar på hur intressant det vore att plocka fram några av dem. Tänk om Linnéa 18 år skulle samtala med Linnéa 29 år liksom. Tänk vad jag skulle ha besparat mig mycket elände om jag visste då vad jag visste idag. Kanske hade 29-åringen sagt att jag borde gå på några fler mattelektioner, bry mig lite mindre om musik och mer om fysik, oroa mig lite mer för framtiden och att vara lite mer självsäker. Kanske hade 18-åringen sagt att jag borde ta vara lite mer på livet, oroa mig lite mindre för framtiden, fortsätta gå min egen väg och inte ångra någonting.

Resonemanget om att alla årsringar behövs är lite av en tröst då jag stundtals skäms för vissa av mina årsringar, räds för ett par av dem, ångrar några av dem, ja, till om med förkastar några av dem.

Men utan dem alla vore jag inte hel.