Om spontan vänlighet

I dagens generellt, men kanske cyniskt sett, ganska hårda och kalla samhälle är man inte bortskämd med spontan vänlighet från okända människor på gatan. Särskilt inte i Stockholm som ju faktiskt har ett rykte om sig att vara just en kall och hård stad. Särskilt inte där.

Egoismen, orkeslösheten och stressen brer ut sig. Att bry sig om andra okända gagnar inte alltid en själv. Att engagera sig i någon som ser ut att behöva det kräver kraft och mod. Att ösa över en människa man själv inte känner vänliga ord finns helt enkelt inte tid till. Om jag ska hårdra resonemanget till det yttersta. Det skrämmer mig.

Kanske är det jag själv som inbillar mig eller speglar min ibland egna bittra yta i andra. Eller så orkar jag vid vissa tillfällen inte ta till mig vänlighet, som jag vid den stunden tolkar som glättighet eller ytlighet. Möjligheten finns, men jag väljer ändå att se spontan vänlighet som ett relativt sparsamt återkommande fenomen i vardagen. Så sparsamt att jag flera år efter en dylik händelse fortfarande kommer ihåg detaljer.

För ett år sedan klev jag på bussen vid Stadion för vidare färd mot stan. När jag visar upp mitt kort för chauffören utbrister han: "men vilken fin sjal du har, vilka vackra färger". Helt seriöst. Jag måste medge att jag blev ganska chockad av den spontana vänligheten. Jag fick dock en glad känsla som varade nästan hela dagen. Tack vare att någon okänd person tyckte att min sjal var fin.

Vänligt spontanprat- eller hejande hör heller inte till vanligheten. För hur skulle det vara om alla sprang och hejade på varandra nere på stan? Inte mycket annat skulle bli gjort. När jag bodde i hyreshus hade jag inte sagt ett knyst till min närmsta granne på två år. Nu, som nästan-lantbo, tycks det däremot vara legitimt att säga hej, ja, till och med prata glatt med folk boendes i närheten. Det glädjer mig. All vänlighet glädjer mig.

Tanken kring detta fenomen slog mig när jag häromdagen var i blomsteraffären och råkade lyssna på samtalet mellan kunden före och kassörskan. Ämnet var vilka blommor som fungerar i trädgården utan att de bli rådjursmat. Jag kunde inte låta bli att lägga in kommentaren: "Det stämmer inte att rådjur skyr alla gula blommor" och berättade historien kring de nyss planterade gula vårblommorna på kyrkogården som blev uppätna 12 timmar efter att de hade planterats. Genast kände jag mig dum. Vem är jag att spontanprata med okända kunder och kassörskor? Kunden före gick och jag försökte släta över mitt inlägg lite lätt för kassörskan.

Kanske skulle spontan vänlighet bli en mänsklig skyldighet? Och rättighet.