Kampen om tiden

Som en del i mitt resonemang om kvantitet vs kvalitet här i livet ingår tanken om tiden i den icke-materialistiska gruppen. Jag har insett att det knappast ligger någon sanning i att ju mer tid jag har desto mer får jag gjort. Effektiviteten kan inte mätas i tid. Inte för mig i alla fall.

Märkligt nog är det som att ju mer tid jag har desto mindre får jag gjort. Effektiviteten är knappast total då jag vet att ordet brådska för närvarande inte ingår i mina vardagliga måsten. Kanske är det till och med så att mängden av tid gör mig än mer stressad då jag inser hur mycket jag skulle kunna få gjort om jag använde tiden rätt. Tiden är som ett hav jag ännu inte kunnat dyka ner i, jag ligger på ytan och plaskar.

Som av en händelse får jag medhåll av Konstantin Dmitrijevitj, eller Levin som han också kallas, i klassikern Anna Karenina som äntligen ligger färdigläst på min byrå. Stackars Levin som i slutet av boken "skyndar sig som för att inte missa någonting men hade samtidigt ingenting att göra" tycker även han att tiden tycks rinna honom ur händerna. Ju mer tid jag har, desto mindre tycks jag få gjort, säger han med en suck.

Ingenting har ändrat sig på över hundra år. Livet är fortfarande ett ända långt jagande efter vind.

Tiden kan i allra högsta grad få olika etiketter beroende på hur den spenderas. Kvalitetstid må vara en klyschig beteckning för att ta till vara på minuter och sekunder men den säger ändå någonting om förhållande mellan tiden och den upplevda känslan. Överflöd av timmar behöver alltså inte innebära vare sig mer gjort eller större utbyte.

Mikrotiden är kanske att föredra trots allt.