Ord på vägen

Livet kan ta sig intressanta vändningar. Minst sagt. För inte kunde jag tro att det mest passande citatet för mitt liv just i detta skede skulle vara taget från den näst intill kultförklarade superbombastiska multiironiska chickflick-serien Sex And the City.

Men ibland förvånar man sig själv att finna talande ord i de mest förvirrande sammanhang. Inte så att orden på något sätt har varit som en uppenbarelse och hjälp i mitt inre, som andra ord i lite mer djupare sammanhang kan vara.

Nej, snarare handlar det om en tanke som väcktes i mitt inre när yviga Carrie i SATC uttalade orden i ett melankoliskt avsnittsslut i säsong 5. För precis som i citatet så känner jag det. Det är dags att gå vidare nu. Vidare mot nya mål och se det förgångna som en erfarenhet att bygga vidare på.

Trots smärtan kan jag ändå se att hårda dagar och svarta stunder har givit mig värdefull kunskap. Om mig själv. Om livet. Utan att låta för pretentiös eller melodramisk vill jag faktisk säga att det har gett mig ovärderligt perspektiv på tillvaron. Kanske lite för pretto, men låt gå. Det är aldrig för sent att bli den man var tänkt att vara. Och så gammal är jag faktiskt inte än.

"Det förflutna är som ett ankare som håller fast oss.

Man kanske måste släppa taget om den man var,

för att förvandlas till den man ska bli."

- Carrie i SATC

Ett försök

Ännu en gång. Nu försöker jag att ta mig an bloggandet. Ny kraft är på intågande. Men denna gång blir skrivandet inte lika frekvent och frenetiskt. För då kommer det att sina. Men mina fingrar längtar efter att få knappra på tangentbordet.

Grafisk visuell presentation

Den lilla distanskursen i Grafisk design har nu kommit till sitt slut. Knåpande framför datorn har resulterat i en del nya kunskaper i Adobeprogrammen Illustrator och Photoshop. Då jag inte ens hade öppnat det förstnämnda är jag faktiskt lite stolt över att jag kunnat åstadkomma logotyper och visitkort om vartannat. Och så ju denna grafiska visuella presentation, som den kallades i instruktionerna. Den något flummiga beskrivningen var att vi skulle besöka en slumpvis utvald plats som skulle studeras och dokumenteras. Intrycken skulle sedan omvandlas till något grafiskt. Vad det sedan var spelade inte så stor roll, huvudsaken var att det visuella var i fokus. Presentationen skulle sedan förmedla den känsla vi upplevde när vi besökte platsen. Lätt? Nja.

Så flummiga instruktioner resulterade i flummigt resultat. Med hjälp av gamla fotografier av graffitti och pendeltåg samt en 40-tals filmstjärna (fotade av ett gammalt foto köpt på second hand!) gjorde jag en beskrivning med melankolisk och nostalgisk touch. En tidig höstmorgon vid Östertälje pendeltågsstation var temat. Min allra första grafiska presentation är nu gjord.

Jag är faktiskt bra på något i alla fall...

Ibland är längtan efter beröm och uppmärksamhet större än vanligt. De tider då man inte riktigt tror att man har förmågan att utföra någonting kreativt som är till glädje även för andra personer än en själv. Det är då det är behövligt att få höra att man faktiskt kan någonting. Att man är kapabel att skapa någonting riktigt bra. Riktigt bra.

Överallt läser jag om kända personer som har skrivit böcker, spelat in filmer, gjort en utställning, formgivit en möbel eller designat en klädkollektion. Mängden av kreativa erkända människor tycks bli större för varje dag som går. Det fullkomligt vimlar av dem! Media överröser oss med information om vad "alla andra" minsann kan göra och hur bra de är på det de gör. Att då känna att självförtroendet sviktar ibland kanske ändå inte är så märkligt. Men jag då, vad är jag bra på? Finns det någonting som jag kan som är det minsta bra. Tanken har varit mig nära under en längre tid. Inte så att jag egentligen söker en massa beröm, utan det handlar nog om att kunna vara stolt över det jag kan och gör och inte mäta mig med alla andra. Att få känna att jag är bra på något.

Så i veckan kom en liten belöning - ett svar på mina frågor. Jo, jag kan faktiskt göra någonting som är bra. Åtminstone en liten, liten skriven text. För en essä som jag har skrivit ska nu bli publicerad i Humanistiska föreningens (vid SU) tidskrift! Tjoho! Vilken seger!

Som sagt - en liten belöning till ytan, men ack så stor för mig själv.

(Essän lägger jag in på bloggen när den har publicerats).

Färgsprakande lycka i grå vardag

Efter skolan i går vandrade jag runt i stan för att uträtta en del ärenden. Det märkliga med stan är att hur mycket fordon det än tycks finnas till förfogande, för att kunna förflytta sig från punkt A till punkt B, får man ändå gå vad som verkar vara en maratonsträcka. Gå, gå, gå, gå...fötterna ömmar alltid efter en eftermiddag i stan - bara att ta sig från city till centralen innebär en hektiskt slalomövning för att parera tusentals människor.

I alla fall. Efter en mycket kort visit på Drottninggatan vandrar jag tvärgatan ned för att slippa den värsta folkskocken. Vid ett par gigantiska glasdörrar stannar jag upp med stora ögon riktade mot interiören. Så in från det grå höstrusket kliver jag i vad som ser ut som en förtrollad värld - vad skådar inte ögat om en stor smällkaramell till butik! På längden och på tvären fullkomligt överröses jag av kläder i alla dess tänkbara kulörer och utföranden. Ur högtalarna strömmar 50-talsmusik och butiksbiträdena liknar mer Betty Boop än något annat. Totalt fabulöst! Jag vandrar runt som Alice i Underlandet och tittar på mängden av människor som glatt provar illrosa cardigans, gula volangklänningar och leopardpälskragar. Det sprakar av kläder, skor och väskor till bristningsgränsen från golv till tak.

Den stora affären är får jag reda på en kopia av den kända coola secondhand-affären Beyond Retro i Londons Soho. Här handlar kändisar och tidningar som vill ha något verkligt annorlunda. Coolhetsfaktorn är högre än priserna (typ 200 för en stickad tröja är ju överkomligt).

Efter en stunds frenetiskt ögonshoppande stiger jag med bländade ögon ut ur affären med en uns mer glädje än innan. Ute i den mörka oktobereftermiddagen är allt sig likt. Besök i detta lyckopiller till affär ska bli min nya syssla när mörkertristessen tränger sig allt för nära...

Monster i tunnelbanan

Att jag är irriterad på trängsel i tunnelbana och pendeltåg är något som jag nu faktiskt försöker tona ned en aning. Att ständigt vara irriterad på detta fenomen fungerar inte i längden. Helt ärligt så har jag blivit mer tolerant. Kanske för att jag nu utnyttjar min Mp3 mer än någonsin. I med propparna när tåget närmar sig Tumba och sedan sitter de i tills jag går innanför universitetsentrén. Bortkopplad från världen utanför.

Men gårdagens färd bjöd på något alldeles extra i trängselväg, vilket fick mitt annars rätt vänliga (?) morgonhumör att svänga en loop. För att komma med tågen i rusningstrafik krävs att man står på precis rätt punkt på perrongen så att ett dörrpar kommer exakt där man står - inte en meter bort, då är det kört. Eftersom skaran som skulle åka med röd linje mot Mörby var större än vanligt hamnade jag tre meter ifrån dörrarna. Katastrof. Vanligen skulle jag invänta 3 minuter till nästa tunnelbanetåg, men en liten försovning gjorde mig en aning sen på morgonkvisten, så jag var tvungen att hinna med.

Så allra sist in klämmer jag in mig så gått det går utan att luta mig mot de andra i vagnen. Med händerna inspjärnade mellan dörrarna håller jag för att inte tappa balansen. Vagnen är totalt proppfull. Vid Östermalmstorgs station stannar vagnen och jag är tvungen att ställa mig utanför tåget för att folk ska kunna komma ur. När jag väl ställer mig i vagnen igen är det lika fullt som förut och några få extra personer klämmer in sig. Phu, det är är trängre än normalt, tänker jag stående med näsan ut mot perrongen. Men precis när dörrarna ska slå igen kastar sig tre små tjocka tanter in genom dörrarna tillsammans med en rätt lång herre. Jag stretar emot och gör allt för att de inte ska putta mig mot killen bakom. Men de pressar! Med all kraft i tantarmarna puttar de allt vad de kan för att de ska komma innanför dörrarna. Jag får ingen luft. Med ena armen tar jag tag i den gula ledstången och försöker får dem att förstå att de omöjligt får plats.

Och jag som sällan talar till någon i tunnelbanevagnen tar faktiskt till orda: "Det går inte, ni får inte plats". Men vad gör de? Jo, de tittar inte ens på mig (för det får man inte göra i tunnelbanan) utan fnittrar ett fnitter som är helt identiskt med det fnitter som den vedervärdiga tanten Dolores Umbridge i Harry Potters värld åstadkommer. Hihi, utbrister tant-trion i tåget och låter dörrarna stängas igen. Under resten av färden står de och småskrattar om "hur trångt det är" och "hur synd det är om dem". Kokande av ilska står jag och försöker att inte mosa de som står bakom mig och inte köra armbågen i någons ansikte. Med ena armen försöker jag hålla tanterna minst 2 centimeter från mig och stirrar ned i golvet för att inte få någon annans flås rakt i ansiktet. Snälla, låt tåget vara framme snart...

Så vem kan säga att det inte är äventyrligt att bo i huvudstaden?

På vandring i gatlyktornas sken

Jag gillar kvarteret där jag bor. För ingenstans har den höstliga känslan infunnit sig som här. Överallt där jag går på de höstliga kvällspromenaderna ligger de gula löven i drivor och gatlyktorna lyser upp den fuktiga asfalten. Jag är svag för gatlyktornas halvgula sken som lyser på marken eller in genom köksfönstret. Utsikten från balkongen gör att jag kan skåda över ett hav av färgsprakande löv - de tycks aldrig ta slut. De vackra höstveckorna har varit många nu, men till min sorg börjar det bli kallare och kallare. Och kalare och kalare på träden.

I mitt kvarter finns stadens stora ståtliga kyrkogård som är perfekt att vandra på när löven faller och vinden viner. Träden står i raka led och böjer sig över gångarna som valv. Överallt lyser lyktor eller ljus vid gravstenarna. Bollformade lampor infångar kyrkogården i ett dovt ljus. Och överallt dessa löv, denna lövmatta, perfekt att gå och klafsa i med höstskorna. Inte för att kyrkogårdar överlag tillhör mina favoriter, men denna är sannerligen grann att traska omkring på.

En annan kvartersfavorit är en tvärgata lite längre ned i kvarteret som gränsar till den stora idrottplatsen (där det alltid är full aktivitet). Denna gata belyses även den av en mängd gatlyktor och pryds av små fina trävillor på ena sidan, och stora fina träpalats med stora trädgårdar och lång uppfarter á la 40-tal på andra sidan. Att gå där är som att insupa gamla tider.

I och med kyrkogårdens närhet är kvarteret på flera platser prytt av enorma alléer med trädkronor som böljar sig i skyn. Då just alléer är bland det vackraste jag vet, har jag haft tur att hamna just på en sådan plats.

Och på hösten är ju allt lite vackrare än vanligt. I alla fall enligt en höstmelankoliker som jag.