På vandring i gatlyktornas sken

Jag gillar kvarteret där jag bor. För ingenstans har den höstliga känslan infunnit sig som här. Överallt där jag går på de höstliga kvällspromenaderna ligger de gula löven i drivor och gatlyktorna lyser upp den fuktiga asfalten. Jag är svag för gatlyktornas halvgula sken som lyser på marken eller in genom köksfönstret. Utsikten från balkongen gör att jag kan skåda över ett hav av färgsprakande löv - de tycks aldrig ta slut. De vackra höstveckorna har varit många nu, men till min sorg börjar det bli kallare och kallare. Och kalare och kalare på träden.

I mitt kvarter finns stadens stora ståtliga kyrkogård som är perfekt att vandra på när löven faller och vinden viner. Träden står i raka led och böjer sig över gångarna som valv. Överallt lyser lyktor eller ljus vid gravstenarna. Bollformade lampor infångar kyrkogården i ett dovt ljus. Och överallt dessa löv, denna lövmatta, perfekt att gå och klafsa i med höstskorna. Inte för att kyrkogårdar överlag tillhör mina favoriter, men denna är sannerligen grann att traska omkring på.

En annan kvartersfavorit är en tvärgata lite längre ned i kvarteret som gränsar till den stora idrottplatsen (där det alltid är full aktivitet). Denna gata belyses även den av en mängd gatlyktor och pryds av små fina trävillor på ena sidan, och stora fina träpalats med stora trädgårdar och lång uppfarter á la 40-tal på andra sidan. Att gå där är som att insupa gamla tider.

I och med kyrkogårdens närhet är kvarteret på flera platser prytt av enorma alléer med trädkronor som böljar sig i skyn. Då just alléer är bland det vackraste jag vet, har jag haft tur att hamna just på en sådan plats.

Och på hösten är ju allt lite vackrare än vanligt. I alla fall enligt en höstmelankoliker som jag.