Monster i tunnelbanan

Att jag är irriterad på trängsel i tunnelbana och pendeltåg är något som jag nu faktiskt försöker tona ned en aning. Att ständigt vara irriterad på detta fenomen fungerar inte i längden. Helt ärligt så har jag blivit mer tolerant. Kanske för att jag nu utnyttjar min Mp3 mer än någonsin. I med propparna när tåget närmar sig Tumba och sedan sitter de i tills jag går innanför universitetsentrén. Bortkopplad från världen utanför.

Men gårdagens färd bjöd på något alldeles extra i trängselväg, vilket fick mitt annars rätt vänliga (?) morgonhumör att svänga en loop. För att komma med tågen i rusningstrafik krävs att man står på precis rätt punkt på perrongen så att ett dörrpar kommer exakt där man står - inte en meter bort, då är det kört. Eftersom skaran som skulle åka med röd linje mot Mörby var större än vanligt hamnade jag tre meter ifrån dörrarna. Katastrof. Vanligen skulle jag invänta 3 minuter till nästa tunnelbanetåg, men en liten försovning gjorde mig en aning sen på morgonkvisten, så jag var tvungen att hinna med.

Så allra sist in klämmer jag in mig så gått det går utan att luta mig mot de andra i vagnen. Med händerna inspjärnade mellan dörrarna håller jag för att inte tappa balansen. Vagnen är totalt proppfull. Vid Östermalmstorgs station stannar vagnen och jag är tvungen att ställa mig utanför tåget för att folk ska kunna komma ur. När jag väl ställer mig i vagnen igen är det lika fullt som förut och några få extra personer klämmer in sig. Phu, det är är trängre än normalt, tänker jag stående med näsan ut mot perrongen. Men precis när dörrarna ska slå igen kastar sig tre små tjocka tanter in genom dörrarna tillsammans med en rätt lång herre. Jag stretar emot och gör allt för att de inte ska putta mig mot killen bakom. Men de pressar! Med all kraft i tantarmarna puttar de allt vad de kan för att de ska komma innanför dörrarna. Jag får ingen luft. Med ena armen tar jag tag i den gula ledstången och försöker får dem att förstå att de omöjligt får plats.

Och jag som sällan talar till någon i tunnelbanevagnen tar faktiskt till orda: "Det går inte, ni får inte plats". Men vad gör de? Jo, de tittar inte ens på mig (för det får man inte göra i tunnelbanan) utan fnittrar ett fnitter som är helt identiskt med det fnitter som den vedervärdiga tanten Dolores Umbridge i Harry Potters värld åstadkommer. Hihi, utbrister tant-trion i tåget och låter dörrarna stängas igen. Under resten av färden står de och småskrattar om "hur trångt det är" och "hur synd det är om dem". Kokande av ilska står jag och försöker att inte mosa de som står bakom mig och inte köra armbågen i någons ansikte. Med ena armen försöker jag hålla tanterna minst 2 centimeter från mig och stirrar ned i golvet för att inte få någon annans flås rakt i ansiktet. Snälla, låt tåget vara framme snart...

Så vem kan säga att det inte är äventyrligt att bo i huvudstaden?