Gatukonst eller galenskap?

I slutet av denna vecka var jag med om något till synes mycket märkligt. Under min bilfärd till jobbet vid 05.30-tiden har jag några gånger kört förbi ett bostadsområde där en herre har strövat omkring och liksom plockat och fixat med någonting på marken. Då jag inte velat verka suspekt har jag inte saktat ned och kikat lite extra (fastän jag velat av ren nyfikenhet). I torsdags när jag körde samma väg skuttade denne herre ut på vägen en liten bit fram och ställde sig mitt i refugen iklädd en knälång blå målarrock och med en pensel i handen. Är tvungen att gnugga ögonen lite extra när jag sedan ser att han målar en vägskyltsstolpe med röd färg, från topp till tå. När jag sedan kör hem på eftermiddagen ser jag att herren haft att göra hela dagen då samtliga stolpar i denna korsning är lysande rödmålade. Till och med vattenbrunnarna jämte dessa stolpar gnistrar av rödaste rött. Gatukonst eller galenskap? Eller kanske någon form av symbolik eller trafiksäkerhetsidé?

Detta får mig att tänka på en spännande intervju jag gjorde med fotografen Annika Holmér för ett tag sedan då jag arbetade på tidningen Finnveden Nu i Småland. Hon hade något år tidigare blivit uppmärksammad för att ha klätt in entrén till Liljevalchs vårsalong med rött stickat garn – en idé som hon sedan fortsatt med på andra platser. Utdrag ur intervjun:

Rött garn, som blivit något av hennes kännetecken, använder hon för att sticka skräddarsydda kläder till karg och stel utemiljö. Lyktstolpar får benvärmare, trappräcken får en glammig dress och betongväggar lysande stickade tags. Mjukt kvinnligt material i kontrast till den grå betongen.
– Jag vårdar och tar hand om de döda tingen, förklarar hon sin handling.
– Jag är väldigt intresserad av konst utomhus och på stan. Det handlar också om att jag vill nå en annan publik som vanligtvis inte tar sig till gallerier. Det är en väldigt liten krets som går på utställningar. Därför började jag tänka på andra forum.
Hon talar om det oväntade mötet. Någon kanske sätter sin hand på det mjuka varma röda räcket och undrar vad det är frågan om. Människor möter konst på platser där det vanligtvis bara är grått och trist. Hon hoppas på att stickningarna får sitta kvar och inte
bli nedrivna.
– Jag gör det för räckena och lytstolparna, men också för de som passerer. Om jag gjort någon annan glad tycker jag att jag har lyckats. Konst kan väl få vara banal ...

Ovan visas några av de bilder jag tog på Annika och hennes verk vid utställning i Värnamo. Och säg den som inte reagerar med ett leende på de sprakande röda kreationerna. Kontrasten mot det grå är uppenbar. Kanske, kanske hade herren i mållarrocken samma konstnärliga tanke som fotografen. Omöjligt att svara på. Med uppmärksamhet, ja, det har han i alla fall också fått.