Skrivandets dilemma

Att börja blogga igen är lite som en dubbelsidig uppgift för mig. Skrivandet har varit mitt allra, allra största intresse genom åren, allt sedan jag som åttaåring upptäckte skrivandets glädje i skolan. Jag gjorde egna tidningar som distribuerades till familjemedlemmar till en kostnad av 10 kronor (familjemedlemmarna var också intervjuobjekten: brorsan utfrågades om den urtidens värstingdator Atari, pappa berättade hur det var att använda polariserade glasögon...). I skolan skrev jag de längsta berättelserna jag kunde tänka mig - textkoncentration har aldrig varit min starka sida.

Men som det är med passioner av olika slag - det kan bli för mycket av det goda. När jag väl började använda skrivandet som arbetsredskap i jobbet tog korrektheten och välskrivandet över. Gnistan avstannade och började så sakteliga falna. Det 'professionella' skrivandet kunde inte invänta inspiration och känsla. Orden var tvungna att komma på pränt - hur lite jag än kände för det. Det egna skrivandet blev beroende av just en känsla som aldrig tycktes vilja stanna. Då är det lika bra att släppa pennan och ta en paus.

När jag nu återupptar skrivandet i detta forum är det med blandade känslor. Rädslan att jag ska ha tappat glöden för alltid finns där i bakhuvudet. Samtidigt får jag ta det sakta. Här finns inga krav, inte ett enda. Jag börjar trevande och försiktigt över datorns tangenter. Kanske, kanske kommer känslan tillbaka igen. Kanske. Den som läser får se.