Size zero är nya hypen

Size zero verkar vara riktigt hett nuförtiden. Alltså den allra minsta storleken som många Hollywoodkändisar bantar ned sig till. Sådär lagom benrangligt och ohälsosamt då man måste tvinga sig att träna 5 gånger i veckan och aldrig äta någonting som innehåller en endaste kalori (jag håller på sund träning och sund mathållning!). I går sändes ett program på trean, "Superskinny me" som handlade om två kvinnor som skulle ingå i ett experiment för att testa Hollywoodhypen och banta ned sig till den superminimala storleken på ett par veckor. När jag ramlade in i programmet (ja, det där om att bojkotta teven på sommaren funkar inte alltid...) höll den ena på att få ätstörningar av experimentet. Båda var känslomässigt instabila och såg ut som vrak. Så fruktansvärt! Vilken otrolig hets som förekommer i vissa celebra kretsar som sedan förs vidare till all världens flickor, tjejer och kvinnor. Size zero är målet att uppnå - den gudomliga klädstorleken som tycks vara en dröm. Det är så lätt att ramla in i ett osunt tänkande om mat och träning om man ständigt matas med nya råd och rön kring bantning, bilder på alla snygga stars som figurerar i stort sett i varenda blaska som säljs och ofta väldigt små storlekar på kläder i affärerna. Åh, så frustrerande! Att idealet för tjejer har förskjutits till något så magert är en gåta. Och varför tycks alla gå på den. Varför? När sedan tidningarna vill skriva om någon som är "kurvig" eller "mullig" (som de ofta skriver) tas allltid upp exempel på tjejer som i mina ögon är helt normala eller till och med smala. Jennifer Lopez är ett praktexempel. Hon figurerar ofta i sammanhang där man talar om kurvor. Visst, hon har lite mer än de pinnformade tjejerna, men det är inte mycket fett att snacka om. I dag skrev någon tidning om Salma Hayek och hennes "hull" där hon på en bild såg ut som en helt normalsmal kvinna. Så fort det handlar om någon som faller utanför ramen för size zero så är hon kurvig... Så förnedrande och pressande är det moderna kvinnliga idealet.