Alla tycks ha åldersnoja. Eller vissa åtminstone. Eller i alla fall jag. Innan 20-årsåldern var det för att jag närmade mig att ha levt i två decennier och inte hade gjort allt jag hade velat än. Runt 25-årsåldern var det för att det gått ytterligare fem år jag inte hade knåpat ihop alla vuxenpoäng som jag trodde att man var tvungen att ha. Nu runt 27-årsåldern handlar det om att åren är knappa till 30-strecket. 30! 30! 30? Snart är det dags.Att räkna vuxenpoäng är ett sätt att göra sig barnsligare och yngre än vad man är eftersom man faktiskt är medveten om vad som räknas som "vuxen" och skäms lite för de ihopsamlade poängen. Man vill liksom inte ha dem, samtidigt som man är lite, lite stolt över vad man har åstadkommit. Som tex bonuskort på ICA och Konsum, bil, ett par gråa hårstrån och pensionssparande.
Häromdagen under en promenad kom jag på en stor livsvisdom: (varför har jag inte tänkt på den innan?) Livet behöver inte räknas i siffror! Vem har kommit på idéen om att jämt och ständigt ha reda på folks ålder, räkna år, fira födelsedagar etc etc. Varför denns sifferstress när det enda som verkligen är viktigt är vem man är och i vilket stadie man själv är i livet. En 35-åring kan vara lika mogen som en 20-åring eller en 50-åring beroende på individen själv.
Så vips, släppte min noja för en stund.
Jag vill vara barnslig länge. Se bara på Nemi - hon är min nya idol. Så befriande fri från åldersnoja och krav på att vara så himla vuxen (i alla fall i denna seriestrip).
PS: Ett av mina största vuxenpoäng är att 1) jag har bonuskort på Apoteket..., 2) ...som genererade i bonuscheckar..., 3) ...som jag sedan löste in mot svalkande fotkräm för trötta fötter. I am the winner of vuxenpoäng. Suck. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar