Less is more

Jag har alltid pendlat mellan två inriktningar i livet - kvalitet och kvantitet. Här talar jag inte kvalitet och kvantitet främst ur ren materialistisk synvinkel utan snarare på samtliga nivåer i livet, också själsligt, tankemässigt, ja, till och med andligt. Allt kan mätas. Här handlar det inte om lyxkonsumtion eller frosseri utan om kvalitet respektive kvantitet i det lilla i livet.

Den som tillhör den första gruppen hyllar känslan av unikhet och kvalitet; de tar vara på det de bestämmer sig för och nöjer sig med en i stället för två. Att fler skulle vara bättre än färre är ingenting de skulle sätta sin tro till. Kärnan i detta tankesätt är att vara belåten med det man har fått sig tilldelat eller skaffat själv, ja eller något i den stilen i alla fall.

Den i den sistnämnda vill bara ha mer och fler utan att egentligen ta notis om beteendet. Ser de en fin sak vill de genast se fler, äter de en god bulle vill de ha en till. Nöjd är ett ord de sällan kan frottera sig med. De jagar upplevelser som om de vore en rättighet. Aldrig får de någon ro i letandet. Det driver dem framåt, framåt, framåt och livet blir som ett slags samlande av ting de visserligen tycker om men kanske onödigt många sådana. Hellre fem än två liksom.

Och så finns det självklart de däremellan med lite från båda läger. En glidande skala mellan de båda ytterligheterna suddar ut de extrema skillnaderna. För vissa är tillhörigheten inget hinder. Många tänker överhuvudtaget inte på vilken grupp de ligger närmast. Det hindrar dem inte. I mitt fall är jag smärtsamt medveten om fördelen med att vara strikt dedikerad den inriktning som för mig råkar vara den allra svagaste.

Jag vill vara kvalitet men jag är kvantitet på många punkter möjligen inte när det gäller upplevelser. Jag drivs mot den stora nöjdheten, jag kan drömma om ett pryllöst liv med enbart några få favoritsaker, men min hjärna säger hellre ha hela bokhyllan fylld med böcker än att ha en enda dyrgrip, hellre fyra halvdana tröjor än en riktigt fin, hellre ha mycket än litet. Även när det gäller tankar. Framför allt när jag skriver...

Kanske handlar kvantitetsjagandet om att aldrig riktigt kunna stanna upp och våga tro att det man har faktiskt håller. En osäkerhet att mista någonting, att inte våga lita på att man faktiskt kommer att vara nöjd med en istället för två. Jagandet driver en framåt mot nya ting och tankar att tycka om.

Less is more borde gälla på alla plan i livet. Det är min nya paroll.