Reflektioner kring världens litenhet

Världen är stundtals så liten. Platser som man aldrig trodde att man skulle få höra om återkommer på flera olika sätt. Häromveckan såg jag både en glimt av ett tv-program samt en tidningsartikel om Alhambra i spanska Granada, där jag tillbringade en termin för fem år sedan. Sådant väcker minnen till liv. Det är inte ofta jag hör eller ser något om vackra Granada.

Detta exempel speglar inte riktigt den känsla av världens, eller, kanske Sveriges litenhet, som uppenbarade sig vid dagens frukost. Som sig bör lästes dagens Dagens Nyheter i samband med det sakta intagandet av te, bröd och yoghurt. Tidningen, som ger en mycket bra koll på omvärlden, och som speglar samhället på ett enligt mig tillförlitligt sätt, väcker vanligen både bra och mindre bra känslor. Favoriten, kulturbilagan, frambringar en slags hat-kärlek, då den tar upp intressanta aspekter, samtidigt som den kan vara så vansinnigt pretentiös, eller pretto som jag tycker är ett bättre ord (för att inte låta pretentiös själv genom att svänga sig med ett sådant fint ord). Särskilt sidan fyra med avsnittet Idé och kritik tenderar att vara en slags blandning av intressant och just - pretto. Vanligen analyseras där aktuella überkulturella företeelser eller författare/regissörer/konstnärer/poeter som gjort något i skribentens ögon mycket sensationellt. Att läsa kulturbilagan ger inte sällan en efterkänsla av frågor, irritation och små, små ironiska leenden för att många skribenter saknar en del självdistans. Denna gången möttes jag dock vid läsningen av ett äkta leende (kanske kombinerat med ett litet ironiskt sådant eftersom själva grejen är så märklig). Den ordinarie skribenten gör i dag ett inlägg som diskuterar Plymonthbrödernas uppbygande av en friskola i Långaryd. I inledningen nämner hon dessutom Boarps by (där tydligen hennes mor gick i skolan). Långaryd ligger i regionen nere i mina tidigare trakter i Småland nära Broaryd där S är uppväxt, ett samhälle på ett fåtal - inte ofta benämnd i kulturbilagan i DN direkt. Boarp är i sig en yttepytte by, inte långt från Långaryd, som i sig består av några få hus och gårdar. Inte heller ofta omnämnd i kulturbilagan.

Av den anledningen frambringades känslan av att världen är verkligen liten. Vid Smålandsbesöket förra veckan leddes en av mina cykelturer fram till just Boarp, ett par kilometer från tidigare boendeorten Skeppshult. Boarp som med sin pittoreska charm är perfekt lämpad för just cykling. Landskapet är vackert, vattendrag slingrar sig igenom naturen och flera av gårdarna är nästan precis så söta som i Bullerbyn. Boarp har länge varit min absoluta favorit vad gäller pittoresk by.

Vad jag egentligen tänkte säga med detta var att världens litenhet har gjort sig tydlig sedan flyttlasset gick från den södra regionen. Tidigare hade jag aldrig i hela mitt liv hört talas om Broaryd. Än mindre Boarp. Skeppshult kände man ju till mycket med anledning av cyklarna och stekpannorna som tillverkas där. Smålandsstenar fanns liksom inte på världskartan. Gislaved hade man ju hört någon enstaka gång. Värnamo var bara en liten Småländsk ort någonstans på landet. Men nu, några år senare, har jag lite mer kunskap om denna region. Eller för att inte vara så blygsam, mycket mer kunskap om denna region. Och när jag nu känner till samhällena snappar jag alltid upp när de nämns i media. Om det inte är diskussioner kring Plymontharna, som det var i det nyss nämnda sammanhanget, så är det översvämmningar (på riksnyheterna förra veckan på grund av vattenmassorna i S-stenar), eller bil-/motorcykelracing (Anderstorp), bilolyckor (livsfarliga väg 26), Gnosjöandan, High Caparrall etc etc. Samhällena där nere i söder blir så mycket tydligare nu.

Men denna gången, då Boarp omnämndes i DN Kultur, var faktiskt det mest överraskande skojiga. Dock inte på grund av artikelns innehåll, men det är en helt annan historia...