Jag har alltid varit en stor djurmänniska. Som liten var den vita kaninen Vitanin min allra bästa vän. Den jag kunde prata med om allt. Vitanin och jag. Han var helvit med ett svart streck på ryggen och svarta ringar kring ögonen. Såg riktigt tuff ut - som en tatuerad hårdrockskanin. Som 10-åring var delfinskötare högsta drömmen att få arbeta som när jag skulle bli vuxen så småningom. Under mellanstadiet var högsta önskan att bli veterinär och jag gjorde t o m frivilliga studiebesök på egen hand för att undersöka arbetet på plats. Sen kom ridningen. Hästarna tog överhanden och blev mitt livselixir. Planscher över hela väggarna och ridläger högst på önskelistan.Nu, utan husdjur, ridning och drömmar om djurjobb uppskattar jag ändå djurens närvaro (dock inte tvestjärtar som har invaderat balkongen hemma). Djur ger lugn. De litar på en utan att man är världens mest perfekta människa. Även om inte alla går att klappa uppskattar man dem på olika sätt. Här på gården finns korna som är ena roliga filurer, speciellt när de blir matade med trädgårdäpplen (slafs, slafs, slafs) som häromdagen. Hönorna trippar omkring och kacklar och se allmänt skojiga ut. Och katterna, oh, katterna, de är mina största favoriter. Häromdagen såg jag på nära håll en älg på vägen ned till macken. På springrundan låg en mullvad på vägen. Inte vid liv, men ändock ett djur (...). Djur överallt.
Djuren ger mer liv åt tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar