Om drömmar

I ett ganska anskrämligt tv-program med någon slags livscoach i illblont hår som spretar åt alla håll såg jag härom veckan hur en yngre kvinna drillades för att komma tillrätta med sitt liv. Under en sekvens tvingades hon inför hela publiken att proklamera sina innersta drömmar. Hon radade upp drömmar av alla möjliga och omöjliga slag till den blonda coachens förtjusning: "Ja, kom igen nu då, mer, mer, mer...". Vad man nu än anser om dessa coachingmetoder fick programmet mig att tänka. På mina egna drömmar. Och de är många...

Längtan och viljan efter vissa saker i livet är mig så dyrbara. Så värdefulla att ha i tanken och sväva runt bland dem för en stunds möjlig framtida lycka. Kanske är inte målet att uppfylla dem alla, utan snarare är känslan att någon gång kanske få var med om dem så mycket mer viktig. Drömmar är just drömmar och får man vara med om var och en av dessa faller just den drömlika betydelsen. Drömmar är just drömmar.

Stora saker jag drömmer om nu (i viktighetsordning):

1) Lära mig polska (åtminsonte vardagsprat).

2) Skriva en bok (inte nödvändigtvis ge ut den på förlag, men i alla fall kunna skriva ett par hundra sidor).

3) Resa! (Till Frankrike, USA, Italien, Japan och Polen vill jag nu).

4) Bli krönikör i en tidning (där jag får skriva om vad som helst).

5) Vara riktigt vältränad och spela innebandy igen (känns som den minst möjliga drömmen).

Får se om någon av dessa är uppfyllda den dagen då jag fyller 35 (30 är alldeles för nära för att hoppas på något). Hoppas innerligt. Om inte får jag se till att någon blir det, man vill ju så gärna uppnå någonting här i livet.