När jag var fem år gick jag på balett. Mycket avancerad sådan till och med - eller inte. Det jag minns är de obligatoriska kryptävlingarna där alla barn skulle krypa så fort de kunde medan de blev piskade (nåja) av en brutal balettlärardam med grått hår och vrålande stämma. Jag var livrädd för henne. Sedan slutade jag. Dans har efter denna upplevelse inte direkt varit särskilt högprioriterat i min tillvaro. Farmor tjatade på mig som 12-åring att jag minsann borde lära mig att dansa vals och andra gemytliga pardanser. Då, när killbacillerna fortfarande härjade, kunde jag inte tänka mig något värre än att just dansa med någon annan. Som tonåring var discodansen faktiskt inte någon vidare favorit, utan det var bara alla tuffa tjejer som kunde dansa coolt till Haddaway och 2 Unlimited.
Men vid 25 års ålder påbörjade jag min livs utmaning nere i mörkaste Småland - jag gick en buggkurs. Själv, till råga på allt. S som helst gör allt annat än att dansar, lovade dyrt och heligt att följa med en endaste gång, sedan fick jag ha buggen för mig själv. Och så blev det: i en rund gammal danslokal i Gislaved tillsammans med 60 andra unga och gamla mer eller mindre odansanta människor lärde jag mig grunderna i den fabulösa dansen bugg. Roligt, svårt, svettigt och socialt. Men dansen har sedan lyst med sin frånvaro. Kanske har jag ändå en dröm om att kunna sväva fritt, svinga med benen och liksom dansa mig fullkomligt salig. Att vara vig, smidig och alldeles, alldeles briljant på koordination och balans. Men jag får nog inse mina begränsningar: jag kommer aldrig att bli någon dansare. Men drömma kan man ju alltid få göra.
(Bevis på att jag och S ändå faktiskt har dansat inför andra människor, finns här).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar