Sekvensen i filmen får mig att så starkt minnas min egen mormor och hennes envetna kamp att till alla pris försöka att bo kvar hemma i sin lilla lägenhet på Långgatan i Nässjö. Kampen som mot slutet av hennes liv inte längre riktigt höll, då hon gång på gång ramlade och blev liggandes på det kalla golvet. Hemtjänsten var helt enkelt inte tillräcklig. Det nya hemmet, som faktiskt bara låg några hundra meter från det gamla, var gemytligt och andades lugn. Rummet var rätt stort, med balkong, stort badrum och ljusa tapeter. Ändå var det något som ständigt gnagde i mormors tankar. Varje gång jag hälsade på (det hann bli en hel del gånger under de två åren hon tillbringade där) såg jag i hennes blick att hon ville någon annan stans. Hon ville hem. Trots det mysigt inredda tv-rummet, ombonade korridorerna och utsikten mot gården. Men det var ju inte hemma.
I filmen gör Paulette och Camille en resa till det gamla hemmet. Där ska en veckas semester spenderas. Men första morgonen finner Camille att Paulette stilla har somnat in under natten. Hon var nu hemma i tryggheten. Där kunde hon vara lycklig och somna in. För mormor Jadwiga blev dock insomnandet på otrygg mark, i det nya hemmet, borta från den trygga vrån. Men att hon kom hem - det tror jag att hon gjorde tillslut i alla fall. Hon kom hem.
På bilden: mormor som ung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar