Då varje resa in till Sthlm nuförtiden innefattar en gnutta panik och allmänt mankemang kan jag inte annat än att småle åt tanken att jag någon gång kanske är tvungen att arbeta där inne. I stan alltså. Denna tydliga Stockholmsfixering (läs: -rädsla) hos mig har verkligen tvingats fram av de omständigheter som råder, och var ingenting jag direkt trodde att jag skulle drabbas av. Men antagligen är det första skolveckans hysteriska inledning som fortfarande sätter skräck i mig. Jag har helt enkelt inte vant mig vid de miljontals stressade människor som fladdrar omkring mig när jag väl påbörjar projektet åka-till-skolan. Tänker ofta tillbaka till tiden på landet, där lugnet hägrade och livet liksom rullade på utan pendeltåg och hysterisk mass-stress på t-banan med barn och ungdomar och businessmen och kvinnor och åldringar och all världens tänkbara (och icke-tänkbara) människor och människoliknande varelser (zombies) som rör sig där. Då var Skeppshult min ständiga omgivning, med kohagen utanför sovrumsfönstret (nästan) och närhet till skog och mark (inte för att jag någonsin utnyttjade det, men ändå). Det var också då jag insåg den enorma fokuseringen på huvudstaden.
Överallt - i tidningar, på tv, på radio - är det Sthlm som gäller. Allt händer tydligen här. Eftersom jag är en trogen prenumerant på Dagens Nyheter (som ju för övrigt i stort sett är en Sthlms-tidning) läste jag nästan enbart om vad som hände i Stockholmsområdet. Strejk på dagis i Solna. Caféägare i Fruängen demonstrerar. Barnen i förorten allt sämre på svenska. Etc Etc. Hade nog inte sedan tidigare insett hur insnöad man faktiskt kan bli av att bo i Sthlm med omnejd. Att knappt åka utanför länsgränsen. På sin höjd till Mariefred eller Trosa, men inte en mil längre. Livet på landet öppnade mina ögon för allt som finns utanför den lilla bubbla som man lever i som 08. Nu är jag därmed en aning kluven, men ack vad fort man kommer in i lunken igen! En gång 08 alltid 08.
Under min avslutande tid som journalist på tidningen Finnveden där nere fick jag in en liten hejdå-krönika (klicka på röda länken) då flytten till tokstan Södertälje var ett faktum. Där fick jag uttrycka den kluvna känsla som flytten skulle innebära. Och som jag faktiskt fortfarande har...för hur är det nu...när jag bodde i Skeppshult fick jag minsann stå upp för min 08-identitet och här får jag stå upp för den lantliga identiteten. Vilken är egentligen den rätta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar