Nya stockholmska karaktärsdrag

Att spendera mycket tid i Stockholm är lärorikt. Man lär sig hur man går väldigt fort med blicken stirrande rakt fram. Man lär sig att knuffa sig in/ut från tunnelbanevagnar trots att en hel hög med människor står i vägen. Man lär sig att springa upp och ned för väldigt långa rulltrappor. Man lär sig att finna de mest märkliga sätt att hålla balansen i överfulla tågvagnar. Men kanske främst: man lär sig att verka oberörd, allmänt ointresserad av andra samt en aning arrogant. Utan att det är ens eget fel. Och utan att man egentligen bär något som helst ansvar. Eller?

Runtom i stan finns nämligen möjlighet/risk till en mängd olika situationer som kan innebära slipning av de nyss nämnda karaktärsdragen.

Scenario 1: Tidningsutdelare som kastar sig på en när man råkar gå förbi på morgonkvisten. De lockar med gratistidningar, står helst i klunga och ser skräckinjagade ut. Av ren protest ignorerar jag dem utan ens en liten blick. Okej, ibland ett tyst litet nej, men inte mer.

Scenario 2: Mobiltelefonförsäljarna förekommer helst på platser där många människor surrar. Som t ex på torg, gallerior eller... på univeritetet. För femte gången på kort tid har jag blivit påhoppad med frågan: vilket abonnemang ringer du med? Halebop, jaha, det är ju det sämsta man kan ha! Om man så ens tvekar en aning slingrar de in en i ett nät av lockelser. Att verka ointresserad är ett måste för att klara sig ur situationen. Eller helt enkelt att bara snorka förbi.

Scenario 3: Medlemsvärvarna som är från allehanda människorättsorganisationer som formligen sprider sig som en löpeld runt stan. Man blir bra på att gå kringelikrokvägar och se ut att ha väldigt brått när man stöter på dem en sisodär 43 gånger i veckan.

Så för att analysera mitt beteende kan jag ju konstatera att jag i dessa situationer blir just oberörd, ointresserad och arrogant. Jag tittar inte ens på människor som talar med mig och jag vill inte hjälpa dem (mot mina principer). Kanske är det helt enkelt en ren och skär försvarsinstinkt. Jag försöker intala mig själv att detta faktiskt är nödvändigt för att kunna existera i den stora staden. Annars skulle jag bli överröst med tidningar, telefonabonnemangen skulle göra mig bankrutt och föreningsmedlemsskapen skulle vara i överflöd. Och så kan man ju inte ha det. Även om man vill vara alla till lags. De gör ju faktiskt sina jobb!