Melankolikern talar ut

För att fortsätta berättelsen om Bloggneas tre karaktärsdrag, har turen (efter nostalgin) kommit till melankolin. Så även denna gång utgår jag inte från grundbetydelsen av ordet, ty det är något helt annat. Snarare är min definition lite nyare, lite mer allmän. Melankoli är nämligen ett begrepp inom psykologin som benämner en djup form av depression - en definition som i alla fall för mig var okänd. Snarare har jag tolkat ordet, som förvisso något svårmodigt, men inte alls på långa vägar så dramatiskt som den psykologiska termen. Jag anammar i stället definitionen av melankoli som den benämns i en ordbok: hoppfull sorgsenhet. Hur som haver är det just detta tillstånd som jag söker efter, vare sig det är rätt att kalla det för melankoli eller inte. Ord och begrepp har ju en tendens att anamma nya betydelser med åren.

För mig är melankolin förvisso en känsla av svårmod, men ändå en förtröstansfull sådan. Ljusglimar finns liksom i sikte. I min egen betydelse kopplas ordet snarare en aning till sentimentalitet. Någon har kallat det ett "välsignat dystert tillstånd" - livet går i moll men att det för den skull inte är trist, utan snarare vackert. För mig är det melankoliska något skört och bräckligt, men samtidigt så innehållsrikt och just vackert. Från en tidigare essä i ämnet (se här!) citerade jag några ord från en intervju: "Man kan njuta av att locka fram melankolin inom en. Det är skönt att få tårar i ögonen ibland, det rensar själen att tänka på hur skört och svårt livet är ibland". Just detta är så talande för den melankoliska människan, som griper tag i livets ömtålighet, dess essens, dess skörhet.

Hösten är särskilt lockande för en melankoliker som jag. När höstvindarna viner, löven ligger där alldeles gula på den våta asfalten, träden håller på att avlövas och septemberkänslan har kommit över en. Då finns det där, så självklar, så uppenbar - melankolins smekande sorgsenhet. Sorgsenheten över livets svåra, men samtidigt lyckliga stunder. För det är just det som är livet, allt det som melankolin vill locka fram. Hösten har verkligen sin gråa charm.