I dag var en "kul" (OBS: ironi) pendeldag. Det tog två och en halv timme att åka mellan skolan och hemmet. När det inte är nedrivna kontaktledningar, elfel, personalbrist eller blöta höstlöv på spåren (för att inte tala om halkan på vintern...!) så är det olyckor som har hänt. SL har så mycket att skylla på att inget längre biter. Konstant är det förseningar när jag ska åka pendeln. I dag hände det sistnämnda alternativet vilket gjorde att all trafik ställdes in mellan Flemingsberg och Tullinge. Detta resulterade i tågresa till Huddinge för att sedan tillsammans med ett par tusen andra vänta i 25 minuter tills en (alltså en!) buss kom för att köra oss till Tumba station där trafiken återigen skulle sätta igång. Så inproppad mellan 234 andra personer stod jag baklänges och höll frenetiskt i ett handtag och åkte runt hela Flemingsberg och Tullinge för att slutligen komma till en station där tåget (förhoppningsvis) skulle komma. Ytterligare väntan och så vips, var det bara en halvtimme kvar till hemmet...
Eftersom S aldrig verka vara med om trubbel likt mina undrar jag varför just jag så ofta råkar ut för detta. Glömmer aldrig när jag i vintras skulle åka till Märsta och sedan vidare till Arlanda för att hälsa på M i Umeå. I Tumba krashade hela pendeltågstrafiken och det blev ungefär samma visa som i dag, fast tre gånger värre. Jag kan säga att stressen var ganska påtaglig då risken var uppenbar att jag faktiskt skulle missa flyget.
Men det är väl bara att bita ihop. Nu är jag ju i alla fall hemma igen. Men på måndag bär det iväg igen med SL. Önskar bättre tur då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar